Lampan

Det är ganska fascinerande hur lång tid det har tagit egentligen. När den som senare skulle visa sig vara Korvas låg i magen, delade vi av ett stort rum till två mindre, så att hon skulle få ett eget.

I början var arbetet effektivt, och snart hade vi reglat upp, isolerat, och skruvat upp två lager med skivor. Först plywood och sedan gips, och därefter spacklat och målat. Nu stod två rum klara, sånär som på golvlister, dörrar och ordentlig belysning i Korvas rum. Men det var ju mest skönhetsbrister, och vi hade ändå lite för skralt med pengar för att köpa dörrar just då tyckte vi.

Två år senare (!) satte vi in dörrar och golvlister, och ytterligare två år senare (!), närmare bestämt i söndags, fick Korvas en ordentlig lampa, att ersätta det sorgliga lysrör som har stått lutad mot en av hennes hyllor med. Ofta har jag tänkt att vi måste fixa det där, men fram till rätt nyligen har hon varit på sitt rum ganska sällan, annat än nattetid, så det har inte funnits något jättebehov egentligen. Förutom att det har sett rätt bedrövligt ut. Jag har tänkt på det när hon ska nattas och glömt bort det på dagarna, kan man säga.

Men sedan hon allt oftare leker därinne, på kvällar och mörka morgnar, har läget blivit ett annat, och i söndags fick jag en snilleblixt. Vi hade just, äntligen, skruvat ner barngrindarna från trappan, Korvas och jag, när jag plötsligt insåg att vi framför oss hade tillräckligt med material för att bygga en riktigt rejäl pjäs till lampa. På vinden fanns sladdar, kontakter och den stora lampskärmen.

Skärmen och hur den i min ungdoms glansdagar hamnade i min ägo, har en historia att berätta den också. Men den vill den inte berätta. Den vill hellre berätta om hur den blev en vital komponent i Korvas barngrindslampa.