Mamma frälsaren

Okej, det ska erkännas att jag blir rätt provocerad av Korvas nya grej att skrika ”mamma” för full hals, varje gång någonting går emot henne. Då brukar jag tänka att man måste kunna sätta sig över sånt där när man är vuxen, men jag kan liksom inte låta bli att ta det personligt i alla fall, trots att jag vet att det inte är det. Utåt sätt är jag lugn som en filbunke och hanterar situationen som om jag inte brydde mig ett skvatt, men inombords blir jag verkligen störd och tycker att det är ett jävla sätt att behandla folk på.

Nu är det dessutom så att vi hittills inte har hamnat i någon situation där läget, sett till min dotters chanser att få bestämma, hade förbättrats av att hon hade haft med sin mamma att göra. Som exempelvis då hon bara vill ha bröd och ingen mat och ropar ”mamma” när hon inte får det. Det förhåller sig ju inte direkt på det viset att Lisa i samma läge hade sagt ”jaha, vill du bara ha bröd och ingen mat? Självklart ska du få det min lilla gullunge, och gillar du inte brödet kan jag kila iväg och köpa lite godis istället, för det tycker du ju om!”.

Det ska också erkännas att jag kände en viss tillfredsställelse då jag ventilerade saken med Lisa och fick höra att det var samma visa för henne. Efter det kände jag mig rätt barnslig, men det hjälpte ändå. Så när det uppstod en sådan situation igår, gav det mig lite tröst att tänka att det säkert hade varit samma sak för Lisa, om det hade varit hon som var med Korvas.

Vi var ensamma i parken och jag var riktigt engagerad och deltog aktivt i äventyret att gräva fram skatter ur ihåligheterna i träden med pinnar. Jag var inställd på att vi skulle stanna där en god stund, vilket jag också hade sagt, när hon plötsligt fick den där blicken som brukar berätta att det är ganska bråttom. Hon höll handen mot baken och spärrade upp både mun och ögon och sa att hon var bajsnödig. Något som antagligen var sant sekunden innan hon sa det, men när hon väl yppade orden hade hon redan löst problemet och bytt det mot ett annat.

Jag har svårt att tänka mig att Lisa hade låtit Korvas leka vidare i parken, i det här läget. Ändå utropades ”maaammaa”, under gråt och skrik, som hade hon bara varit där hade hon befriat Korvas från den tyranniska orättvisan att behöva gå hem så tidigt, bara för att hon hade bajsat på sig.

Hon var sur på mig i närmare en timme efter det. Och jag började fundera på om hon hade fått allting om bakfoten och trodde att det var jag som hade bajsat i hennes kalsonger.