Tyska posten

”Vad är det här nu då?”, tänkte jag när jag böjde mig ner och plockade upp brevet som låg på hallgolvet. ”Från Tyskland, varför har jag fått brev från Tyskland?”. Så började jag gå igenom de få personer jag känner som bor där, om de nu bor kvar, och i vilket ärende de skulle ha velat kontakta mig.

Först hajade jag till över den kusligt bekanta handstilen på adressen, innan jag kopplade att det var min egen och då klarnade allt, och redan innan jag hade öppnat brevet visste jag vad som fanns i. Då blev jag varm i kroppen och sprättade upp brevet med ett leende.

Om ni minns åkte Lisa och jag till Berlin i april förra året. Hon fyllde 30 och jag hade köpt en överraskningsresa dit. Den sista kvällen tog vi foton på oss själva i en passfotoautomat som stod på gatan, men råkade glömma kvar bilderna på den bar där vi senare avslutade kvällen. Dagen efter gick vi till den stängda baren och kilade in ett frankerat kuvert i dörren, med en lapp i om att om de hittade bilderna fick de gärna skicka dem till oss.

Och nu, nio månader senare, damp de ner i brevlådan, tillsammans med ett brev från ägaren som berättade att han hade hittat bilderna i en hög av papper när det var dags för årsredovisningen. Han hoppades att bilderna inte kom försent och att Lisa och jag fortfarande höll ihop.

(Här ser ni det inkilade brevet)