Kålpudding med kål

Alla blir inte jätteglada när de får semla, så är det, och det får man ha med i beräkningen när man gör dem. En viss procent kommer att vara pärlor för svin. Sen kan det finnas gynnsamma sidoeffekter även av det, att exempelvis svinens pappor får mer att glufsa i sig, men det är ändå ett jäkla sätt.

Men nu ville jag faktiskt återkomma till gårdagens bild, därför att jag avsiktligt utelämnade brödkorgen, paprikan och vitkålen, som också syns i bild, för att jag inte hade tid att skriva om dem. Vart och ett av dessa objekt har också en historia. Det lilla brödbandet och plastpåsen också förvisso, men deras respektive historia, från det att de kom in i mitt liv, är så intetsägande att jag väljer att ignorera dem. Paprikans är i ärlighetens namn inte jättekul den heller, så vi hoppar över den också. I brödburken, som skymtar i bildens högra hörn, förvarar vi potatis. Vid de få tillfällen då vi har mjukt bröd hemma, förvarar vi det ovanpå brödburken.

I vänster hörn skymtar vitkålen och det är den jag vill komma till, även om jag i skrivande stund inser att dess historia kanske inte heller är skitintressant, men utan den har jag ingenting. Det är bara halva vitkålen som ligger där, därför att jag hade gjort kålpudding till middag på den andra halvan. När jag berättade för Molly att det var kålpudding till middag började hon skratta. Det har hon gjort varje gång vi har ätit det sedan den allra första gången för mer än ett år sedan. Den gången vågade hon inte skratta. Ville men vågade inte.

Jag hade bråkat med Lisa och var på ett riktigt helvetesdåligt humör medan jag lagade maten. Röd i ansiktet och full av invärtes svordomar om livets baksidor. Jag var också arg över att det enligt receptet skulle vara så lite kål i kålpuddingen. Hur fan kunde man kalla någonting för kålpudding när det knappt var någon kål i den? Ett litet stänk bara.

Maten var god, men det blev väldigt små portioner för att det skulle räcka till alla. Sverker, Lisa och Molly, som tycktes smått roade av mitt humör, satt tysta som om min vrede skulle släppas lös vid minsta ljud. När jag insåg att jag hade haft i 75 gram kål istället 0,75 kg, som det faktiskt stod i receptet, och såg hur de andra runt bordet kämpade för att hålla skrattet inne, blev jag om möjligt ännu rödare i ansiktet. Visst förstod jag att det skulle komma en tid då jag också skulle roas av det där, men den tiden var långt ifrån kommen där och då.

Därför skrattar Molly varje gång jag gör eller pratar om kålpudding. Man kan ana att det är det där kvävda skrattet för mer än ett år sedan, som pyser ut portionsvis varje gång kålpudding kommer på tal. Och jag befarar att hon har en dos som kommer att vara hela livet.

Nuförtiden kallas rätten kålpudding med kål.