Kulturbloggen

Det kommer några upprörda mejl över min recension av Prinsessan och grodan, en film som jag mycket väl tycker var värd sitt biljettpris, även om filmen är ideologiskt problematisk. Det är föräldrarnas, inte Disneys, ansvar att tala om för barnen att världen är orättvis, menar en läsare.

Well, det tror jag barnen - eller "barna" som Astrid Lindgren sa - upptäcker själva. Men frågan kvarstår: Varför gör Disney gör en film om klass, ras och kön utan att vilja diskutera frågorna på djupet? Kanske för att de vill ha så stor publik som möjligt: man lyfter allmängiltiga problem, men aktar sig noga för att de ska brännas.

Hur som helst är det på tiden att en Disneyfilm har en svart prinsessa som huvudperson, även om man alltså inte gör något särskilt av hennes hudfärg. Den som vill ha andra exempel på hur svarta har skildrats, om än bara flimrat förbi, i Disneys värld, kan gå in på youtube och titta på "Racism in Disney". Där finns ett fem minuter långt klipp på stereotyper kring ras och nationalitet som bitvis är illasinnat redigerat, men ändå ganska avslöjande. Lyssna särskilt till de svarta arbetarnas sång i filmen Dumbo: 

"We work all day

we work all night

We never learned to read or write

We´re happy hearted

Roustabouts"

För ett par år sedan, strax innan finanskraschen, började de dyka upp.

Youtubeklipp smygfilmade med mobilkameror från de stora auktionshusens mest groteska konstförsäljningar.

Klippet då Andy Warhol's Green car crash säljs för för en halv miljard på Christie's verkar numera ha tagits bort, men man kan fortfarande se försäljningen av Rockefeller's Mark Rothko-tavla och Andy Warhol's självporträtt.

En sorts konstsamlarvärldens amatörporr som småsamlare och kapitalistofiler kunde dregla över.

Filmerna bröt lite med den hemlighetsfulla omertá som omger den högsta kastens konstsamlande, men det dröjde inte länge innan de stora auktionshusen insåg marknadsföringsvärdet av att exponera den upphetsade stämning som råder när osannolika summor pengar läggs på konst. Det var väl ytterligare ett sätt att pressa upp priserna.

Och det är onekligen djupt perversa små filmer.

Nu visar Christie's själva hur det gick till när Pablo Picassos Tëte de femme (Jaqueline) i tisdags såldes till en anonym köpare, som via telefon lägger upp 94 miljoner kronor.

Samtidigt sattes (ett visserligen omdiskuterat) försäljningsrekord när Giacomettis Walking man I gick under klubban för osannolika 762 miljoner kronor på Sotheby's. Oavsett om den eller Picassos Carçon à la Pipe är det dyraste konstverket någonsin så är det en tydlig fingervisning om att finanskrisen aldrig drabbade där den borde ha drabbat.

Marknaden krympte visserligen under början av 2009, men redan i december i fjol vågade miljardärerna börja spendera rent pornografiska belopp på konst igen.

Det tar lite tid att komma igång. 

Känner mig alltjämt som kulturredaktionens egen Tomas Johansson, bland alla dessa Holms, Brolins och Sjöbergs, (om ni hänger med i "Mästarnas mästare"-analogin). Tar lång tid på mig, fumlar med orden, flackar med blicken. Men det är intressant att bara registrera allt som händer här i huset. Ibland hör man ledarredaktionens skrattsalvor (någon skämtade om Mats Odell vid kaffeautomaten). Ibland småpratar de om hur de mår så här dagen efter Expressens kulturfest. Om vem som var full och vem som var charmig.

Det är nästan precis som på folkhögskolan med andra ord. 

Olov Antonsson, praktikant

En vinnare som däremot dök upp igår var Aftonbladets söndagskrönikör Mats Strandberg vars tredje roman Halva liv blev ”Årets Bok” på Gaygalan 2010.

Prisutdelare var Maria Montazami från Svenska Hollywoodfruar.

I dag bloggar Mats lite om hur det känns att vara en vinnare dagen efter dagen innan.

Kanske kan det vara en förklaring till varför så många pristagare undviker prisutdelningar?

Hur som helst: grattis Mats!

I går gick Expressen årliga kulturfest av stapeln. Vilket som vanligt var trevligt.

De enda som var lite otrevliga var The Knife som inte dök upp för att hämta sitt traditionstyngda musikpris Spelmannen.

Det är ju en klassisk arty farty varumärkesbyggande pose att inte ta emot priser, men har inte 2010 börjat ovanligt dåligt för prisutdelarna? Jag tänker då inte främst på  Noomi Rapaces anti-tacktal på Guldbaggegalan eller på Obamas krigsretorik vid fredsprisutdelningen.

Nej, stjärnorna har helt enkelt vägrat dyka upp. Zlatan och Helena Jonsson nobbade idrottsgalan, Thåström kom aldrig till Grammisgalan, Beyonce kunde inte komma upp på scenen under helgens Grammy-awards och nu The Knife.

Man kan säkert i god Ulf Lundell-anda argumentera "att inte ta emot ett pris också att ta emot ett pris" men personligen saknar jag de tider då Bear Quartet skrev ett manifest över varför de vägrade gå på Grammisgalan eller då Popsicle hotade andra band med döden på samma tillställning och när Lukas Moodysson och Alexandra Dahlström bad både filmsverige och Loa Falkman att dra åt helvete på Guldbaggeutdelningen.

Ska man sura över sitt pris kan man åtminstone göra det med bägge långfingrarna.

Idag är min första dag som praktikant här på Aftonbladet kultur. Det är en något större arbetsplats än de lokal- och skoltidningsredaktioner som jag är van vid hemma i Umeå. 

Men det ska nog gå bra. Jag ser fram emot att studera dem, stockholmarna. Dessa utkantsmänniskor, som P O Enquist kallar dem som är bosatta söder om Jörn i sin bok Ett annat liv. 

Och nog verkar de vara rätt snälla ändå, kulturjournalisterna. En är från Gävle, en annan från Lycksele. 

Snart har jag till och med ett passerkort och en dator att skriva på. Praktiken kan börja. 

Olov Antonsson

Genom fönsterrutan i bussen ser jag de röda, blå och gula lyktorna flämta på Raoul Wallenbergs plats. Det är förintelsens minnesdag och allvarligare lyktor är de här finns inte på jorden.

Antisemitismen växer, enligt en ny rapport. Och så kanske det är. Ju okänsligare den israeliska övermakten ter sig, desto större risk att folk sätter likhetstecken mellan judedomen och staten Israel – på samma sätt som hökarna i Tel Aviv gör. Men det handlar också om definitioner. Sedan en tid tillbaka stämplas varje kritik av Israels ockupation och aggression som antisemitism. Längst går Israels informationsminister Yuli Edelstein, som menar att det finns ett samband mellan Goldstonerapporten – som kartlagt Gazakriget för ett år sedan – och förintelsen.

När jag kommer hem ser jag rubrikerna om radiodebatten mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. ”Vi vill inte ha fler burkor i Sverige”, säger Reinfeldt. Muslimska kvinnor måste sluta gå runt så där!

Retoriken känns igen. En gång var det tinninglockarna och de svarta rockarna som högern inte ville se på våra gator.

Lyktorna flämtar för oss.

Åsa Linderborg

Beställda litteraturmanifest är inte min favoritgenre  – ofta blir de lydiga svar på redaktörsdrömmar om att litteraturen ska göra sig tydlig, medialt användbar. Men när danska Information nu bett nio författare formulera försök till manifest för ett nytt litterärt årtionde blir jag ändå nyfiken. 

Merede Pryds Helle skriver: ”Man kan säga; i vår tid är den absolut mest radikala handlingen att sätta sig i en stol och läsa en bok”. Hennes manifest är klokt, när det betonar att det är läsandet/läsaren som gör litteraturen radikal. Mette Moestrup förutspår något som den danska litteraturen kanske behöver mer än något annat: ”En ömsesidig mental avpatriarkalisering äger rum, senast 2015. Bokstäverna lyser”.

Men Moestrup nöjer sig inte med det: ”En ömsesidig mental avkolonialisering äger rum, senast 2016. Bokstäverna lyser, lyser.”

De nio manifesten bär alla samma vaga, starka vilja. Litteraturen vill få göra som den vill. Litteraturen vill inte bara vara vara eller tjänst. 

Läs manifesten på www.information.dk

Mitt livs kortaste anställning varade en enda, lång, eftermiddag. Klotterborttagning i SL:s regi. Jag var student med konstant ont om pengar och tänkte man kan prova. En iskall tunnelbanedepå, i otrevligt sällskap med människor som hade kunnat jobba gratis – så besatta var de av att ta bort. Allt skulle väck. I stället för taggar, nonsenstexter, små politiska utbrott skapade vi med hjälp av nåt gift och trasa stora grå blobbar. Fulare och fulare blev det, när vi drog fram genom vagnarna.

Den där jobbiga stämningen av utrotning, plus att vi hade noll skyddskläder, gjorde att jag inte kunde förmå mig till att återvända. Då om inte förr insåg jag ju att det där med klotterbekämpning, det är ideologi. Estetisk ideologi där de bilder och tecken som tillkommit olagligt eller av okända inte har något som helst berättigande medan fulheten i en ”renskrubbad” vagn anses värd att till och med betala för.

Territorial Pissing, den famösa konstfacksfilmen av NUG, som tydligen resulterade i sanering för 100 000 kronor, har med rätta hyllats som det estetiskt kraftfulla verk det är. Nu läggs åtal ner för andra gången i den affären, eftersom det är oklart vilka som utförde själva bombandet av t-banevagnen. SL kontrar med att troligen överklaga eller att väcka enskilt åtal.

Helgar ändamålen medlen? Alltså om ett konstverk blir bra, var det värt att bryta mot lagen? Jag svarar ja i det här fallet, eftersom verket bygger på en kritik mot den ideologi som säger att bara vissa människor och företag får ta det offentliga rummet i anspråk. Det bygger på ett lagbrott för att det är en kritik av lagen. Verket har inte skadat någon människa. Eller någon alls. Och det är viktigt, alls ingen bagatell, den här vintern när friska vargar dödas och plågande grisbönder än så länge går fria från åtal.

Kulturredaktionen har just haft besök av Klassekampen, en norsk och i alla läger mycket respekterad vänstertidning.

Nio glada kollegor med chefredaktör Bjørgulv Braanen i spetsen ville veta allt om svensk kulturjournalistik, lite olik den i Norge, med vårt debatterande material och smarta analyser av populärkultur. 

Det är ju det jag säger. Svensk kulturjournalistik håller hög klass. Liksom Klassekampen.

Åsa

Idag skrev Bo Madestrand en artikel i Dagens Nyheter.

Jag orkar inte redogöra för innehållet i detalj, läs själv här istället. Men i korthet handlar den om två stockholmska journalister som träter om huruvida den ene har rätt att citera den andres facebookuppdatering eller inte.

För oss teoretiska journalister är upptäckten av Bo Madestrands artikel att jämföra med upptäckten av Higgs-partikeln.

Den är en sensation.

En nyckel till journalistuniversums gåta.

Bo Madestrands text befinner sig nämligen exakt på journalistikens händelsehorisont. Det är en artikel där massan av internt journalistbjäbb är så kompakt att den hotar att fullständigt kollapsa av sin egen tyngd. En medial singularitet.

Jag kommer nu att genomföra ett epokgörande journalistiskt experiment:

Genom att skriva OM Bo Madestrands artikel kan jag nämligen skapa en text där massan av internt journalistbjäbb ökar ännu en grad. 

En typ av text som världens teoretiska journalister länge har drömt om, men ingen ännu har läst i verkligheten – det mytomspunna journalistiska svarta hålet.

En text som slutgiltigt kollapsar av internt journalistbjäbb så att ingen betydelse, ingen som helst innebörd eller mening kan slippa ut till någon utomstående läsare.

Den oändligt krökta ankdammen.

Öppet brev till Svenska Akademiens Nobelkommitté

Ärade medlemmar av rubr. kommitté

När ni har läst dessa rader så förstår ni att ni i realiteten inte är så ärade. Ni har genom ert val av Herta Muller till 2009 års Nobelpris i litteratur diskvalificerat er själva för kommande utnämningar av litteraturpristagare. Ni bör omgående söka nytt jobb!!

/.../

Många här i Lysekil, enskilda och bokklubbar, är lika oförstående om böckernas innehåll som jag.

/.../

Till att skriva dessa rader har jag känt mig nödd och tvungen.

Yngve Ogemark

I sin text om kritikens påstådda, eller faktiska, kris (publicerad på Aftonbladets kultursida den 16 januari) ifrågasätter Anders Johansson min formulering om "den seriösa, komplexa kulturkritiken".
Han skriver "När Jenny Tunedal vemodigt konstaterar att 'den seriösa, komplexa litteraturkritiken'har svårt att överleva talar hon förmodligen för de flesta på landets kulturredaktioner. Återigen denna konsensus."
Värt att notera är Johanssons snillrika sätt att i en mening göra mig till talesperson för de flesta på landets kulturredaktioner för att i nästa mening kunna vända sig emot denna konsensus.
Värt att notera är också ordet "vemodigt". Jag skrev så här: ”I den marknadens diktatur som råder har den seriösa, komplexa litteraturkritiken, precis som all litteratur som inte går att förvandla till snabba cash, svårt att överleva.” Visserligen använde jag ordet "tyvärr" i inledningen till detta resonemang, men jag vill ändå hävda att vemodet finns i betraktarens öga.
Jag är inte i färd med att sörja, jag är i färd med att tänka.
"Seriös och komplex" litteraturkritik är, menar jag, en kritik som präglas av kännedom om författarskapet i fråga, såväl som den samtida litterära kontext boken kommer ut i,  en kritik som grundar sig på en noggrann (och tidskrävande) läsning och som har utrymme och förmåga att tänka över och fördjupa sina värderingar och ställningstaganden.
"Helt enkelt bra recensioner", som Johansson skriver. Men det är inte så enkelt. ”Helt enkelt bra recensioner” kräver tid, pengar, utrymme, omsorg. Från skribenten, men också från redaktionen.
Johansson skriver att "naturligtvis är det mesta som produceras, som på alla områden, mediokert - varför skulle litteraturkritikerna vara objektivt bättre än någon annan yrkesgrupp?"
Så avspänd (alternativt uppgiven) är inte jag. Jag vill läsa litteraturkritik som är subjektivt alldeles lysande. Det får jag ofta göra också, inte minst på Aftonbladets kultursida. Men jag vill ha mer. 
Jag avskyr det mediokra.
Och det är inte vemod. Inte heller nostalgi. Det är hopp. Allt annat är för lite.

"Jag är Gunnar Blå" är rubriken på dagens pressmeddelande från Vertigo förlag. Förläggaren Carl-Michael Edenborg meddelar att han skrivit ett kontrakt med deckarförfattaren Gunnar Blå, som innebär att Edenborg har "rätt att i alla offentliga sammanhang – intervjuer, uppläsningar, statsbesök, signeringar, frågesporter, fotograferingar, välgörenhetsgalor, prisutdelningar osv – uppträda som Gunnar Blå."

Kontraktet kommer lägligt, eftersom Blå i dagarna släpper sin nya bok Övervakningen: minnet av dig. Och måste naturligtvis betraktas som en eftergift för "medierna [som] kräver personligheter som kan visas upp" - vilket Edenborg också skriver i pressmeddelandet. 

Det måste kännas lite pressande. Att uppträda som Sveriges grymmaste (och kanske minst empatistörda) deckarförfattare i Malousoffan, Singing Bee, Babel, Skvalan och allt vad det kan tänkas bli. Men en man måste göra vad en man måste göra för att sälja böcker. 

Jag blir avundsjuk på Gunnar Blå. Jag vill också ha en ställföreträdande människa, med personlighet och allt. 

Knappt hade vi hämtat oss från nyheten att sångaren Hank von Helvete spelar huvudrollen i Jesus Christ Superstar innan vi drabbas av nästa norska rock-chock. På den ständigt uppdaterade bloggen Shadows of the North läser vi att världens första black metal-musikal snart ser dagens ljus.

Musikalen Svartediket, uppkallad efter en sjö i Hordaland, sätts upp av Bergens anrika teaterinstitution Den Nationale Scene. Enligt upphovsmännen är det "en utmanande blanding av black metal, klassisk musik och visor”. 

Norsk black metals svarta får Gaahl (också känd som Kristian Espedal) ska spela rollen som den fornnordiske guden Heimdal och har redan orsakat skandal genom att avslöja att han fortfarande tycker det är bra att bränna ner kyrkor.

”Den förste förespråkaren av kyrkbränning med statlig lön”, skriver en förfärad journalist i Bergens Tidene.

Äntligen har vi fått ett svar på exakt hur lång inkubationstiden är innan en extrem subkultur kan bli finkultur. Den är 20 år. Varken mer eller mindre.  Black metal var i början av 90-talet en så avvikande kulturform att den bara omskrevs av kriminaljournalister. Nu har den slutligen tagit steget in i operans värld. 

Och vad passar då bättre än att göra en Malena Ernman?

8 januari vann extremrockarna Keep of Kalessin (de säger själva att deras musik är "nära besläktad" med black metal) semifinalen i norska Eurovision Song Contest!

Alla black metal-fans som i 20 år kämpat för att deras konstform ska vara så "äkta" som möjligt sliter förmodligen sitt långa, rakpermanentade hår i stora tuvor just nu.

Det kan vara dödsrockens död de bevittnar.

Fotnot: Svartediket har premiär under Bergens Festspel 27 maj och spelas till och med  september 2010.

Final i Norges Melodi Grand Prix är den 6 februari i Oslo.

Säg att du är en diktator uppbackad av en före detta supermakt som håller din krigshärjade bergsprovins i schack med lönnmord och tortyr samtidigt som du försöker bekämpa islamistisk terrorism som stöds av Al Qaida.

Hur gör du för att bevisa för dina landsmän och omvärlden att du är en ledare som står för stabilitet och framsteg?

Lätt  – du anställer en modebloggare.

Traditionellt brukar diktatorer i centralasien resa 50 meter höga guldstatyer över sig själva som roterar efter solens gång (exemplet Turkmenistan) för att bevisa samma sak, men den Moskvatrogne presidenten i Tjetjenien, Ramzan Kadyrov är en modern man.

Sen ett tag tillbaka sänder den kanadensiska modellen Chrystal Callahan programmet Highlights of the week with Chrystal Callahan på det regimtrogna Grozny tv. Inslag om designerkläder och skönhet varvas med folkmusik och hyllningar av Kadyrov. Callahan provar huvuddukar från Pierre Cardin och bildbloggar på "Grozny gossip".

I en intervju på chechnyatoday.com berättar hon att tjetjeniens press- och informationsminister gav henne jobbet och att omvärlden inte har en aning om att det finns restauranger och underhållning i Tjetjenien. Det är hennes uppgift att visa det. 

Att Ramzan Kadyrov profilerar Tjetjenien med mode är väl inte konstigare än att svenska institutet torgför ”det svenska modeundret” utomlands. Men att mode blivit ett så effektivt propagandavapen att det till och med används i världens farligaste konfliktzon är läskigt, med tanke på den extrema modebloggtätheten i Sverige.

Nedrusta nu!

Årets omgång av Paradise Hotel är en rejält surrealistisk upplevelse. Intrigerna, den Twin Peaks-inspirerade musiken och de obegripliga reglerna gör programmet snudd på otillgängligt för den oinvigde tittaren.

Paradise hotel är dokusåpornas språkmaterialistiska poesi. Nivån är så hög, förutsättningarna så skruvade och kravet på förförståelse så uttalat att många tittare nog zappar vidare i ren förskräckelse.

Vad skulle passa bättre i denna surrealistiska och hårt regelstyrda värld av kändisar, kända för ingenting särskilt, än en kunglighet? Programmet innehåller ju redan en "ond kejsare" och mängder med andra konstiga ceremonier. Dessutom är allt inbäddat i en hejdlös stekar-attityd.

I går kom nyheten att prins Carl Philip med stor säkerhet dejtar före detta Paradise Hotel-stjärnan Sofia Hellqvist. Troligen höjs några ögonbryn bland de som inte gillar att Victoria ska äkta en gymägare. Men sällan har man sett ett så perfekt par: Bägge har vanan inne att äta, kurtisera och leva offentligt. Bägge vet vad det är att vara ett publikt spektakel. 

Vi önskar dem så klart lycka till och förväntar oss ännu bättre tv-tider för vår sant surrealistiska monarki, som vi forsättningsvis kunde ha kallat Stjärnorna på slottet, om det inte vore upptaget. Lyxfällan då? Nähä, inte det heller... 

I dag har vi en stor artikel av Dan Josefsson och Daniel Suhonen om tidskriften Arena och socialdemokratins intellektuella, som väckt många reaktioner av alla slag. 

Ett påpekade gäller bildvalet, som inte ska lastas artikelförfattarna. Kvinnan som illustrerar artikeln är hämtad ur Lukas Moodyssons film Mammut, men hon är inte barnflickan i New York, som artikeln nämner, utan den prostituerade filippinska som mannen lär känna. Dock: Även hon har tvingats lämna sitt barn för att finna försörjning åt dem båda.

För några år sedan brukade jag skämta om att staten borde subventionera mina taxiresor från krogen. Låter det som ett tråkigt skämt? Stämmer bra det.

Skämtet som inte var roligt, byggde på att det var så otroligt ORIMLIGT att staten skulle subventionera att jag var för full att ta bussen hem. 

Inte rimligt. Inte kul. 

I förrgår skämtade moderaternas pressekreterare Edvard Unsgaard om en rysk städerska på Facebook:

"Tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga. Någon idiot hade inatt gjort det lite större behovet i vårt trapphus (och lagt sin halsduk där...). Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb."

Dagen efter förtydligade Unsgaard vad han menade:

"Jag tycker det är helt fantastiskt att få ett jobb gjort så snabbt, oavsett vem som gjorde det. Det var det jag menade med arbetslinjen".

”Arbetslinjen” är en politik som tvingar folk att ta arbeten de tvekar inför. De tvingas bland annat flytta under hot om att förlora sin a-kassa. Unsgaards skämt bygger alltså på den ryska kvinnan TVINGAS åka hem till Edvard och torka upp när hans Vasastan-grannar inte orkar bajsa på toaletten.

Snabb service under hot!

Arbetslinjen!

Roligt!

Städerskans bajstorkande är numera dessutom avdragsgillt. Edvard får BIDRAG för att hon tvingas torka upp när Edvards grannar skitit i tamburen. 

Jag kan inte ens komma på ett dåligt skämt nu. Blir däremot ganska sugen på att ta en taxi hem till Edvard och lämna ett eget bidrag till hans arbetslinje. 

Martin Aagård

Förutom alla hetsiga utfall mot Guldbaggejuryn så är väl  dagens filmsnackis att George Clooney är påtänkt i rollen som Mikael Blomkvist i Hollywoodfilmatiseringen av "Män som hatar kvinnor".

Det ska bli intressant att se hur Clooney översätter Stieg Larssons huvudperson till amerikanska förhållanden.

Mikael Blomkvist är på något sätt en ur-södermalmsk mediefantasi.

• Han är den ende bra journalisten i en stad fylld av usla kvällstidningsreportrar. Så bra att han löser mord långt innan polisen.
• Han är egentligen den ende gode mannen i ett land fyllt av nazister och våldtäktsmän.
• Han har ett gigantiskt kontor på Götgatan där han driver en pytteliten men oerhört lönsam tidskrift som finansierar redaktionens liv i enorma praktvåningar på Södermalm.
• Till råga på allt vill alla kvinnor ha honom, oavsett sexuell läggning.

Mikael Blomkvist är som en våt dröm på Tidningen VI.

Det kommer att bli svårt för Clooney. Vad blir det i USA?  Noam Chomsky med superkrafter jobbar på The New Yorker? 

Självklart borde han spelas av Stellan Skarsgård istället.