Kulturbloggen

Egentligen är jag inte vara förvånad över Lars Vilks  uttalanden i gårdagens Sydsvenskan.

Där erkänner han att han uppburit ekonomiskt stöd från den danska organisationen Tryckfrihetssällskapet – en förening som är oerhört fientlig mot muslimer. Förgrundsfiguren Lars Hedegaard har bland annat dömts för hets mot folkgrupp eftersom han hävdat att muslimer massvåldtar svenska flickor. 

Jag har själv suttit i soffan i hans lilla hus i Höganästrakten och hört honom förklara hur han ser på muslimer. Intervjun finns att läsa här (Visst klickande behövs. Börja med bilden på Vilks med ett hundben i munnnen)

Då lärde jag mig  bland annat två saker.

1) Lars Vilks är i behov av allt stöd han kan få. Såväl ekonomiskt som yttrandefrihetsmässigt.

2) Han har en grundmurat negativ inställning till islam.

På många sätt älskar jag Lars Vilks.

Hans tjurskalligt envisa underdogposition är visserligen helt självpåtagen, men inte desto mindre verklig. Han är en outsider i kulturvärlden.

Det intressanta är att han verkligen utnyttjar sitt utanförskap. I sina analyser av konstsverige lyckas han gång på gång avslöja de sociologiska mekanismer som skapar konst, konstnärer och kuratorer, som gör konst känd och värdefull. Han är en av sveriges vassaste konstkritiker. På sitt sätt. Läs hans blogg så förstår ni vad jag menar.

Och förutsättningen för denna ständiga granskning är ju att han varit ingens. Att han varit obrottsligt illojal mot allt och alla. Själv kallar han sig zen-buddhist.  Och zen-buddhismen är den enda religion man inte kan kränka, eftersom den ständigt gör narr av sig själv, förklarade han för mig den där eftermiddagen i Skåne.

Men Lars Vilks är inte längre den ensamme underdoggen som skäller åt allt och alla.

Även om han inte går i deras ledband så börjar han allt oftare hörsamma extremhögerns visslingar.

Inte bara har han blivit Sverigedemokraternas favoritkonstnär. Partiet har krävt att hans teckningar ska visas  i riksdagen och missar aldrig att göra en politisk poäng på hans utsatthet. När han ställer upp på Tryckfrihetssällskapets evenemang är det en revirmarkering jag inte sett honom göra tidigare.

Frågan är om det är den toleranta delen av samhällets brist på engagemang som drivit honom i famnen på fascisterna? 

Jag tror inte det.

Samhället har gjort sin plikt. VIlks har Säpo-bevakning. Han är skyddad. Uppbackad. Och det är viktigt att påpeka att det inte bara är Sverigedemokraterna och Tryckfrihetssällskapet som värnar om hans yttrandefrihet. Tvärtom. Även de som kritiserat de antimuslimska undertonerna i hans konstverk har alltid stått upp för hans rätt att yttra dem.

Expressen påstod nyligen att det förhöll sig tvärtom. Men det är bara dumheter, yttrat av någon som saknar intresse för och kunskaper om konst och konstnärlig yttrandefrihet.

Men det börjar nästan bli dags att markera stödet på ett sätt som märks.

Lars Vilks behöver pengar. 

På sin blogg förklarar han de senaste turerna kring hans andra evighetskonstverk – träskulpturen Nimis. Gyllenstiernska Krapperupstiftelsen har polisanmält honom för att olovligen ha fällt ett träd. Hans företag ska bötfällas med 50 000 trots att han saknar företag och har obetydliga inkomster.

Det är dags för någon demokratisk organisation att ge Lars Vilks ett stipendium snart.

För jag kan inte tänka mig ett sorgligare öde än att hans lojalitet till slut köps av danska fascister.

Martin Aagård

Fotnot: Läs Lars Vilks svar på detta blogginlägg här

Jag önskar att jag överdrev nu, men det gör jag inte: jag har ägnat det senaste dygnet åt att smälta två våldsamma filmer. De är förstås inte våldsamma på det vanliga filmsättet utan drar rakt in i märgen utan en enda filmruta som beskriver våld. Den ena är Michael Krotkiewskis examensfilm från DI, 9 scener om våld, den andra Marianne Lindberg De Geers Dom 237 Piteå tingsrätt.

Krotkiewski har valt att filma extremt nära nio personer som en efter en berättar om våldshandlingar, fysiska eller psykiska, som de gjort sig skyldiga till. Det finns ansatser till självanalys i vissa fall, i andra bara en väldigt nära beskrivning av hur det känns när man exploderar, utnyttjar sitt övertag, drunknar i sin egen framvällande aggression. Kontextlösheten skrämmer lika mycket som den klaustrofoba närheten. Inget sägs om hur det gick för offret, i vissa fall förstår man inte ens om det finns något som liknar ånger.

9 scener om våld är långt från den alienerande gängse våldsskildringen, den som utförs av galningar. Rakt in i en mänsklig kärna av vilja till övergrepp, rädsla och förakt för svaghet. Ganska bittert som filmupplevelse betraktad men den slås med hästlängder av Dom 237 Piteå tingsrätt, en och en halv timmes lång läsning av en tingsrättsdom till bilder av en stillsam fjällsjö. Det är kort sagt en sorts tortyr att höra Carl Johan De Geers neutrala röst sakta läsa detaljerade, ständigt omtagna, beskrivningar av en långvarig och utstuderad barnmisshandel som slutar med dråp. Vid den sjö man får se i bild.

Det är alltså enkelt att beskriva filmen: vad man får se är sommarbilder från ett par vinklar. Allt annat måste pågå i betraktarens inre. Det juridiska korrekta och lite krångliga språket tvingar en att bygga vidare själv. Analysera, politisera, känslomässigt engagera sig, skapa bilder. Bilder som tenderar att stanna väldigt länge, som sagt.

Båda dessa filmer har minimerat sitt bildspråk, det visuella är delvis i obalans med berättelserna vilket gör dem ännu mer skrämmande. Det är inte ens spekulativt. Det är bara genialt.

Acklimatisering inträffar när jag börjar tycka att spårvagnen rullar riktigt snabbt, påminns om hur vänligt det är i Göteborg och till och med börjar känna en försiktig optimism vad gäller mina möjligheter att kunna äntra så gott som alla filmer jag vill se.

Bigert & Bergströms film Musen formas till en elegant, magstark, formmässigt infallsrik exposé över musens plats i människans mer eller mindre sjuka värld.

Coolast: de två tanter som lurar lördagsshoppare på deras i kassar, i Anna Azcarátes kortfilm Vägra dö slö.

Demonisk kärlekshistoria med extra allt: den kinesiska The sorcerer and the white snake, en Romeo och Julia-historia där ondskan bor på en oväntad plats.

Evighet är tiden mellan förväntan på en film och dess allra första minuter.

Förförelse. En del av mitt festivalbesökarjag tänker ”vill man inte bli förförd behöver man inte se några filmer”. Den andra delen: ”vad är det här för larv?”

Gaza: ett av de centra kring vilka filmerna i det arabiska temat cirklar. Plats för subjekt i filmen Diaries av May Odeh.

Hästtjejer på drivein-McDonalds, vänskap och pubertetsångest: kortfilmen Hjältar av Carolina Hellsgård.

Is, ja, i massor. Misstänker att halkan nerifrån och kylan uppifrån lägger en viss sordin på festivalen. En vän berättar att han fick köa så länge till invigningsfesten att hans näsa nästan frös av. Då kan ingen fest vara tillräckligt rolig.

Jakten på kaffe kommer av sig i Hagabions konstiga café.

Kändisspottingen går så dåligt att den nu är nerlagd. Skådespelare och regissörer runt Hotell Riverton räknas inte.

Lagerhuset som plats för seminarier och Studio Draken, helt okej och bäst bland de senare årens olika lokaler. Men jag saknar Pustervik, för allt det andra.

Melankoli, på grekiska: ouzo, sluttande gator, vårvinterhimmel (Unfair World).

Ni’lin – här är vårt hem: kollektivt framarbetad film om israeliskt murbygge och protester i en liten hårt prövad palestinsk by. Tragedier utan slut.

Oddsen för att kulturministern ska fortsätta demonstrera sitt obefintliga filmintresse: låga.

Polanskis nya film Carnage: ett mästerligt kammardrama. Jag kapitulerar.

Q är Q

Rekapitulering: grund för så gott som alla samtal. Svar på frågan ”har du sett något bra?”.

Sanningen är ett tema i två av festivalens grekiska filmer, Giorgos Lanthimos Alper och Filippos Tsitos Unfair World. Filosofiska konstruktioner mot osannolik ensamhet – en av de två filmerna slutar lyckligt men jag säger inte vilken.

Tårar i biomörker. Vad vore vi utan dem?

Uthållighet eller kanske rentav extrem envishet: utmärkande drag hos alla, från filmskapare till publik. Festivalen är uthållighetens triumf.

Vinjettfilmen framkallar applåder även andra dagen, ett gott tecken eller bara klappvilja.

X nä.

Ytterligheter, att uppleva dem korsa varandra är lite av själva grejen.

Z se Q.

Åldersnoja är vad som aktiveras när jag inser att min första filmfestival var för 24 år sedan. 1988.

Äh, fast å andra sidan, varför det? Se Å.

Ö uttalas såklart ô, som i gôrbra! Tillägnas alla hårdjobbande volontärer

En isig och blåsig kväll har den dragit igång, den trettiofemte upplagan av Göteborgs filmfestival. Ständigt alltmer professionell men med en liten kärna kvar av proggighet, publikvänlighet och sympati. Det spelar liksom ingen roll hur många galainvigningar man ordnar, hur många fester som årets – på den norske miljardärens Petter Stordalens senaste projekt, Clarion Post Hotel i gamla posthuset. Kvar är alltid stödet till filmutveckling, satsningarna att visa mycket dokumentärt och mycket smalt.

Finns det något att kritisera med en så balanserad festival? Jag återkommer till det. Nu är det bara en filmfestivalbebis som just vaknat. Som invigningsfilmens lilla babydrake – också ett lyckat identitetsbygge kring biografen Draken, fortfarande festivalens hjärta – som spritt sina eldklot lite överallt. Dags för publiken att kolla in kloten. Imorgon bitti drar det igång på riktigt.

Det finns en grej som är ganska deprimerande med att bli ivägskickad av redaktörn till prisutdelningar som gästas av Roberto Saviano och Lydia Cacho.

Man inser att det finns ungefär en miljard viktigare saker att skriva om här i världen än just prisutdelningar med Roberto Saviano och Lydia Cacho.

Själva ägnar de sig åt att kartlägga hur den världsomspännande människohandeln organiseras och hur Camorra-maffian infiltrerar den italienska ekonomin. Och när man hör dem redogöra för sina erfarenheter känns varje journalistisk minut som ägnas åt något annat än livsfarliga maffiagranskningar som en bortslösad minut.

Igår hade bägge kommit till Stockholm för att motta Olof Palme-priset för sina helt enastående rapporter från den undre världen i Italien och Mexico. Säkerheten var hög. Camorran och de mexikanska trafficking-syndikaten har satt pris på deras huvuden.

Men trots sin helgonstatus i reporterbranschen var det en helt annan person som stod i centrum för journalistkårens uppmärksamhet denna eftermiddag – Stefan Löfven.

Om det var någonstans han faktiskt kröntes till partiorförande så var det  just där, i riksdagens andrakammarsal, strax innan prisceremonin. Inför kamerornas blixtar omfamnades den nye s-ledaren av Lisbet Palme, med Ingvar Carlsson som adjutant strax bakom ryggen.

Under det gigantiska Palmeporträttet upptogs han i det socialdemokratiska finrummet.

Applåderna räckte länge.

Saviano gav å sin sida ett blygsamt tal där han framhöll att alla kan vara journalister. Det handlar bara om att förmedla och välja ur den gigantiska informationsflod som omger oss. Att försöka ge en analys. När informationen faller på plats blir den farlig. Och det spelar ingen roll om det är Saviano eller en vanlig bloggare som gör det.

I Mexico mördas bloggare, fyllde Lydia Cacho i.

Jag håller inte med.

All bra journalistik bygger trots allt på ett envetet och oglamouröst arbete med att få fram nyheter. 

Och jag kan inte tänka mig en bättre  hyllning till dessa reportergiganter än alla murvlar som stod i kö utanför dörren för att försöka pressa fram ännu ett par pratminus ur Stefan Löfven.

Det finns trots allt viktigare saker här i världen än prisceremonier.

Martin Aagård

Leonardo Di Caprio som J Edgar Hoover i Clintans film.

J Edgar Hoover byggde ett livslångt imperium på skvaller.

Tack vare sitt hemliga arkiv med komprometterande uppgifter om makthavare – blivande såväl som sittande – lyckades han och hans hårt kritiserade polisbyrå FBI överleva åtta presidenter och bli en av de största maktfaktorerna i USA.

Men när Clint Eastwood nu gör en film om ”den mäktigaste mannen i USA, då landet var mäktigast i världen”, så väver han inte intrigen kring hur byråns kommunistparanoia växte eller hur FBI:s polisarbete förfinades och professionaliserades. 

Allt finns visserligen där, prydligt redovisat under 2 timmar och 17 minuter, men det är en helt annan sak som är Clintans stora ärende.

Han outar Hoover.

En gång för alla.

Den brutale och fruktade J Edgar Hoover levde i en livslång relation med FBI:s vice chef Clyde Tolson. Och de älskade varandra.

Ryktena kring Hoovers homosexualitet har alltid varit starka, överväldigande starka. Det har skrivits hela biografier kring dem, men när Clintan låter Leonardo di Caprios Hoover bedyra sin kärlek till Clyde så går han en svajig balansgång mellan rent skvaller och historieskrivning.

Kanske stärks han i sitt outnings-nit av att Hoover notoriskt förföljde homosexuella under 30-talet. Eller att han utpressade  presidentkandidaten Adlai Stevensson och Eleanore Roosevelt på grund av deras val av älskare.

Men tillsammans med manusförfattaren Dustin Lance Black som skrev filmen om gayaktivisten Harvey Milk lyckas den gamla western-hjälten ändå skapa en rörande berättelse. Clintan har inte bara blivit expert på snyftare på gamla dar, han har dessutom mjuknat i sina politiska åsikter.

En gång stödde han den Nixon han nu framställer som en värre skurk än den korrupte Hoover. Idag är han en varm anhängare av homosexuellas rättigheter och kallar sig stundtals demokrat.

Men J Edgar har inte särskilt mycket att göra med vare sig politik eller den amerikanska, nostalgiska fixeringen vid rekordåren under 50- och 60-talen. Nej, den är ännu ett bevis på hur det åldrande filmmediet ägnar allt större tid åt att tillverka biografier. I år har Hollywood förvandlats till rena rama History channel och spottar ur sig biopics om Thatcher, Marilyn Monroe, Freud och George VI.

Alla från en tid då människor i offentligheten alltid hade något de tvingades dölja.

Brett Easton Ellis konstaterade nyligen att vi lever i en sorts post-Hollywood-era, där offentligheten inte längre kan dölja något, inte vill dölja något. En tid där det nästan är omöjligt att göra skandal, även om Charlie Sheen gör sitt bästa.

J Edgar är ytterligare ett nostalgiskt vykort från den tid då skvaller faktiskt innebar makt.

Martin Aagård

Dan Park, mannen som ger gatukonsten dåligt rykte, som i flera år retat väl valda grupper med sina konstattacker. De mest magstarka var att placera ut burkar med texten Zyklon B utanför en synagoga, samt att använda bilden av Jallow Momodou från Afrosvenskarnas riksförbund för att göra en affisch med texten "Vår negerslav är bortsprungen" (som ett svar på att Momodou anmält den minst sagt omdömeslösa "slavaktionen" på Hallands nation i Lund). För det förstnämnda ansåg Stockholms tingsrätt att konstens frihet vägde tyngre än hets mot folkgrupp, men nu i dag har Lunds tingsrätt valt en hårdare linje och fällt Park för det sistnämnda.

För hets mot folkgrupp och förtal döms park till böter och skadestånd. Domen är välkommen. En konstnär vars livsluft det är att testa gränser, och som gång på gång dessutom testar dem genom att sparka neråt, måste kanske någon gång se gränsen. Den gick tydligen precis där, vid rasistiskt hån mot en person som redan kände sig utsatt. Om Dan Parks konst och politiska sammanhang skriver Patrik Svensson väldigt bra i Sydsvenskan i dag. Man kan lugnt konstatera att även om Park tycks ha en del vänner i konstvärlden, ligger han inte skyddad i dess trygga famn, som exempelvis Lars Vilks. Hans misstag är också att han gått direkt på person och inte "bara" på grupper som av historiska och poltiska skäl redan är utpekade och diskriminerade.

Det är enklast och mest tacksamt att provocera den goda smaken genom att säga sig sparka åt alla håll men ändå mest neråt.. Man kan ju hoppas att Dan Park använder sin uppfinningsrikedom till något annat nu. Fast jag tvivlar.

 Erik Helmerson, ledarskribent på Dagens Nyheter skriver idag att svensk kultur är alldeles för vänster.

”När såg du senast en pjäs som rasade mot skattetrycket? Har du hört talas om en konstinstallation som sågar genusteorin?”.

Kulturen lider av intellektuell inavel, tycker han.

Installationskonst som angriper genusteori kommer Helmerson knappast att få se, av det enkla skälet att installationskonsten uppstod i samband med det modernistiska genombrottet. Modernismen var en konstströmning som föddes ur 1900-talets frihetliga vänsterideologier. Frihet åt kvinnan, arbetarklassen och åt de konstnärliga uttrycken. 

Helmersons ideologiska föregångare bekämpade den modernistiska konsten. 1900-talets radikaler skapade den.

På tidskriften Axess och i andra kulturkonservativa bunkrar fortsätter man än idag att bekämpa modernismen trots att det slaget avgjordes runt 1910. Resten av högern har motvilligt, bit för bit, omfamnat den. Men förnekar uppenbarligen fortfarande dess rötter.

På så sätt har kulturkonservatismen alltid varit mer renhårig och intellektuellt stringent än kulturliberalismen.

Kulturliberalerna gillar den konst som vänstern skapat, men skruvar på sig när dess ursprung diskuteras.

Den lyssnar på Billy Bragg, men låtsas att hans vrede mot Thatcher var oviktig för hans musik. De gillar Amelins blomstermålningar, men klarar inte av hans första maj-tavlor. De läser Stieg Larsson men skämtar bort att han var kommunist.

Men liberalismen som idéströmning har varit synnerligen oviktig för konstens utveckling de senaste 120 åren.

Helmerson har troligen aldrig sett en teaterföreställning som propagerar för höjt skattetryck heller. Av det enkla skälet att skattepolitik sällan blir bra teater. Teatern är fortfarande en konstform i stort behov av psykologiserande stoff för att fungera.

Vad Helmerson troligen syftar på är att många fria teatrar är vänster. Att de fria teatergrupperna skapades på 70-talet berodde på att Sverige saknade lokala teatrar, institutionsteatern var konservativ, tråkig och behövde förnyelse.

Deras uppkomst var en funktion av samtidens radikala strömningar och genomfördes i sant entreprenöriell anda. I alla fall tills många av dem anställdes av diverse landsting runt om i landet.

Helmerson kan väl inte klaga på att de slog sig fram på marknaden med en ny, radikal, teaterprodukt som publiken ville ha? 

Helmerson verkar ha svårt att förstå att vissa former av konst uppstått i en politisk kontext. Att den är oskiljaktig från den. Till exempel videokonsten ville utmana bildproduktionen i tv och på film och skapa möjligheter för alternativa upphovsmän än de stora filmstudiosarna – vilket gör det omöjligt att göra videokonst i Hollywood. 

Helmerson kan ju fantisera om att det vore annorlunda. Men det är lite som att önska att det funnes en borgerlig marxism, eller att miljörörelsen vore mer tillväxtorienterad.

Men när det gäller just svensk bildkonst kan jag trösta Helmersson. Den genomgår en stark liberaliseringsvåg för tillfället. På torsdag inviger till exempel Tensta konsthall sitt samarbete med Bukowskis. Ett företag som leds av moderaternas främste marknadsförare Michael Storåkers.

Svensk samtida konst är idag till stora delar i händerna på privata finansiärer. Även institutioner som finansieras med allmänna medel sätter sig frivilligt i knät på konstsäljarna.

Så pusta ut, Helmerson.

Det finns konst för dig. 

Om du bara lär dig att upptäcka vilka drivkrafter som ligger bakom skapandet.

Martin Aagård

Barnkulturhuset Palatset i Stockholm begärdes i konkurs igår.

Det var inte oväntat.

Till och med  de 12-åringa besökarna kunde se att huset var lite väl påkostat.

I gamla Riksarkivet på Riddarholmen – en av Stockholms mest fascinerande järnkonstruktioner – byggdes ett lekland fullspäckat med underhållning för 2000-talets mediabarn. Filmkameror, green-screens, musikstudios, scener… På Palatset hade man workshops, inte fruktstund och bollhav.

Personalmässigt var det en önskedröm.  När jag besökte stället var de anställda nästan fler än barnen. Inte sedan indieklubben Metropolis huserade på Riddarholmen har den lilla ön mitt i Stockholm varit så skojig att besöka.

Men självklart var det alldeles för dyrt. Det fanns inte en chans att få ekonomin att gå ihop. 

Facebook-kampanjerna har inte låtit vänta på sig. Ett tusental namnunderskrifter lämnades nyligen in till kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt och krävde att stan skulle skjuta till det som saknades.

Men det är exakt det här som är konsekvenserna av Sjöstedts kulturpolitik. Hon förlitar sig på att privata aktörer ska ta över ansvaret för huvudstadens kulturliv. Den som skaffar fram många sponsorer får också mycket pengar från kommunen. Eftersom Palatset fick 14,5 miljoner från Postkodlotteriet gick staden in med sex miljoner. Samtidigt får samlingslokaler för barn som saknar sponsorer noll kronor.

Men förlitar man sig på glada entreprenörer och den fria marknaden måste man också räkna med att vissa misslyckas. 

Dåligt skötta företag går i konkurs.

Palatset var inte too big to fail, även om man nog trodde det.

Det är dags för Madeleine Sjöstedt att inse att långsiktiga satsningar på kultur kräver stabila operatörer. Om det nu inte är Pop up-institutioner av Palatsets typ hon vill ha.

Sex miljoner som skulle kunna ha drivit flera småpalats i flera år har nu spolats ner i Stockholms ström.

Martin Aagård

Under rubriken Varför inte sitta naken i klassrummet? skriver Lars Åberg (ännu en?) krönika på kultursidan i Göteborgs-Posten om heltäckande slöja, Skolverket och "könsseparation med facistiskt ansikte" (ännu ej på nätet). Skolverkets lite ängsliga rekommendation om att heltäckande slöja ska kunna förbjudas vid särskilda tillfällen, tolkades häromdagen av Martin Aagård som en eftergift åt främlingsfientliga debattörer. Åberg tänker helt tvärtom: att Skolverket inte drog till med att rekommendera totalförbud tycks han se som en eftergift åt relativismens fanbärare, åt toleransens tyranni, åt kvinnohatet.

Hur hänger detta ihop? Att Skolverkets rekommendation är vag är en sak, att de får mothugg från båda håll helt följdriktigt. Det brukar bli så när man vill vara alla till lags.

Vi har religionsfrihet i Sverige. Det innebär också att uttryck för tro borde vara tillåtet så långt det är möjligt. Att jämföra heltäckande slöja med Ku Klux klan, som Åberg är gör, är därför osmakligt. Liksom att jämföra omskärelse med att skära av örsnibbar, som en del debattörer gör i den nu pågående debatten om manlig omskärelse. Jag kan förstå att man i nitisk upplysningstradition vill göra upp med religionsutövande som man upplever som förtryckande. Men det är något lurt med den traditionen: den är, framförallt, eurocentrisk. Allt ska vara rationellt, västerländskt och begripligt. Lars Åberg avslöjar sig tydligast när han använder ord som "vidskeplig sekterism", "tokerier".

Jag tror inte heller på någon gud. Men jag har väldigt svårt att inte respektera andra människors tro och utövning. De flickor och kvinnor som provocerar Lars Åberg så mycket när de kräver att få klä sig som de vill i ett klassrum har i de allra flesta fall valt det själva. Liksom de kvinnor och flickor som klär sig västerländskt. Eller vill Lars Åberg förbjuda tajta kläder också? Eller nej visst nej, han vill ju att alla ska vara nakna.

Den ende som är naken torde vara Åberg själv.

Tidigare i höstas tryckte vi Republikanska föreningens blankett för utträde ur monarkin, utformad av konstnären Carl Johan de Geer. Flera hundra skickade in sin ansökan till Republikanska föreningen, som idag överlämnade en stadig bunt till Konstitutionsutskottets ordförande Peter Eriksson.

Blanketten finns att ladda ner på Republikanska föreningens hemsida.

Den kristna tidningen Amos har nappat på Aftonbladet Kulturs nystartade kampanj för gerillabroderi, även om de förhåller sig lite tveksamma till gerillabroderimanifestets udd mot religiöst broderi.

Vi blir naturligtvis oerhört glada över att gerillabrodörernas skara blir större och att idédebatten inom gerillabroderiet växer och fördjupas.

Även Amos säljer sina gerillabroderier och skänker pengarna till fonden för Martin Schibbyes och Johan Perssons advokatkostnader.

Sagt och gjort – Kulturchef Åsa Linderborg har redan bjudit tusen riksdaler för ovanstående broderi. Häng på nu.

På grund av ett beslut hos DO från i höstas förklarade Skolverket igår att svenska skolor får förbjuda elever och lärare att bära slöja om "samarbetet"  försvåras av att man inte kan se någons ansikte.

Det är oklart hur.

Oklart varför.

Och det är fortfarande oklart hur blinda elever och lärare påverkas av beslutet.

Men mest oklara är de lagliga grunderna.

I senaste numret av den feministiska tidskriften Bang avslöjar nämligen DO-juristen Naiti del Sante spelet bakom beslutet.En kvinna på Västerorts vuxengymnasium i Stockholm ansåg sig 2009 diskriminerad då hon inte tilläts täcka sitt ansikte och anmälde därför Stockholm stad till DO. Men istället för att pröva målet i domstol fegade myndigheten ur redan från början, av rädsla för en eventuell debatt. Kvinnan skulle inte få sitt ärende prövat i rätten. Ärendet lades helt enkelt ner. 

Skolverkets riktlinjer bygger alltså på ett fall som aldrig utretts eller prövats ordentligt och en feg och ryggradslös rädsla för att stöta sig med anti-muslimska debattörer. 

Avpixlat – religionsfriheten: 1-0

Martin Aagård

2012 ägnar vi oss åt gerillabroderi. Varje dag får vi ett nytt kuvert med dukar från läsare. Det är grovt, knäppt, roligt, obegripligt, fräckt, stenhårt, ömsint.

Skicka ditt broderi till:

Aftonbladet Kultur

105 18 Stockholm

Några av dukarna har vi till försäljning. Priset är 200 kronor, pengarna sätts in på Reportrar utan gränsers konto 5567-3918, till stöd för Martin Schibbye och Johan Persson. 

Årets första gerillabroderi har just köpts av Eva Franchell på ledarredaktionen.

Läs mer här

Martin Schibbye och Johan Persson, fängslade sedan den 1 juli 2011, ansöker om nåd. Det betyder i praktiken att de erkänner sig skyldiga till ett brott - terrorism - som de inte har begått.

Det är det enda rimliga, och ett djupt mänskligt beslut, att inte överklaga en dom som formulerats på politiska grunder och därför aldrig skulle gå att ändra.

Martin Schibbye är 31 år och Johan Persson 29. De har sina livs kanske viktigaste år just framför sig. Om de benådas kommer de förhoppningsvis hem till sommaren - och kan fortsätta sitt journalistarbete om Lundingruppen och Carl Bildt.

Åsa Linderborg

”Jag gråter hellre i en BMW”.

Kommentaren, som yttrades av deltagaren Ma Nuo i dejtingprogrammet Om du är den rätte, blev något av en ögonöppnare för kinas censurmyndighet SARFT i höstas. Den unga kvinnan hade nobbat en dejt som bara hade en cykel.

Ansvariga på kanalen Jiangsu kallades upp på ministeriet. Nu hade det gått för långt. Trots att regimen aktivt stött tv-industrins framväxt (1,2 miljarder kineser tittar numera varje dag) drog den i ytlighetsbromsen. Från den 1 januari kapar Kina all underhållnings-tv med två tredjedelar. Allt för ytliga program stoppas helt. Sexprat ska bort och språket vårdas.

Det låter som Lena Adelsohn Liljeroths planer för SVT, tänker ni nu. Och ja... jo... men Kina går längre i sin jakt på dokusåpor, dejtingprogram och talangjakter. Landets 34 satellitkanaler får framöver bara sända max 90 minuter underhållning varje dag. Tomrummen ersätts med statskontrollerade nyheter. 

Kinas nya Axess-tv-doktrin är ett fint bevis på hur kulturkonservatismen låter sig lånas till alla politiska ideologier. Svenska tv-skeptiker från höger till vänster kan nu förenas i sitt förakt för fördumnings-tv med Kinas hyperkapitalistiska hybriddiktatur.

Men i Kina finns något annat än moral bakom den växande Paradise hotel-ångesten. Underhållningsprogrammen har ogenerat visat upp en generation som anammat det nya kinas materialistiska ambitioner och bestämt sig för att klättra på klasstegen. Och det vill inte myndigheterna skylta med.

Det blev lite för mycket reality, helt enkelt.

Martin Aagård

Svenska bönder kunde knappast haft en bättre jordbruksminister än Eskil Erlandsson. Vid snart sagt varje sammanvägning av motstridiga viljor landar ministern i försvar av branschintressena. När de ansätts av samvetsömma djurrättsaktivster och veterinärer som saknar insikt i jordbrukets ekonomiska realiteter eller av slemma danskar, tyskar, och polacker kan de lita på att Erlandsson står upp för konkurrenskraften.

Systematisk grym minkuppfödning? Marginella justeringar av burmått. Utfiskning av Östersjön? Öka torskkvoterna. Avslöjanden om griskannibalism och vanskötsel? Ja, jo, det är nog beklagliga undantag.

Sina fyra minkpälsar i betyg har han under året förtjänat genom att trotsa riksdagen och i just konkurrenskraftens namn lyckas skjuta upp förbudet mot obedövad kastrering av griskultingar till 2017. Tillsammans med dåvarande miljöminister Andreas Carlgren kokade han också ihop ett sätt att gå runt EU:s kritik av vargjakten genom att döpa om den till skyddsjakt. Och så har han pytsat in 90 miljoner i statssubventioner till slakterierna – så de har råd med veterinärkontroller utan att nalla på vinsten.

Petter Larsson

Ska man förstå den borgerliga kulturpolitiken måste man förstå Antonio Gramscis idé om hegemoni, om hur kampen om samhället gäller makten över institutionerna.

Lena Adelsohn Liljeroths uppdrag som kulturminister var att köra 68-orna från scen och knäcka vad man uppfattade som en vänsterbastion. In med sponsring, decentralisering, volontärer och käcka entreprenörer. Ut med livstidspensioner åt kultureliten, avlöva Kulturrådet och sätt de vänstervridna samhällstidskrifterna på svältkur.

Det har gått sådär.

Samhällstidskrifterna får fortsatt stöd, Kulturrådet lever vidare, och själv pratar hon allt tystare om den saliggörande sponsringen. Orsaken är att regeringen missbedömde motståndet: det fanns alltför många borgerliga kulturälskare som inte var beredda att låta kapitalet styra.

2011 var i den meningen ett stilleståndsår. Nästa stora strider blir om filmavtalet och om public service. Återstår att se om Adelsohn Liljeroth då har tillräckligt med krut kvar i den marknadsliberala arsenalen för att höja sin tvåa i betyg.

Petter Larsson

2011 blev året då Carl Bildts historia som oljeprofitör började hinna ifatt honom. Förundersökning pågår mot Lundin Oil, böcker skrivs, filmer görs. Men kanske blir oljedroppen som får Arvfurstens palats att svämma över hans kommentar till gripandet av journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson  i Etiopien: ”Det är ett mycket farligt område som man bör hålla sig borta ifrån".

Ni ville granska mina affärer, skyll er själva.

De orden kommer att hänga som mörka moln över Bildt – och regeringen – så länge journalisterna är fängslade.

Att han ändå får ett litet oljefat i betyg beror på hans enastående handlag med journalister, som ständigt underskattar vikten av extrem precision i frågorna för att nagla fast undanmanövrernas mästare vid ett enda rakt svar.

Frågan är hur länge det räcker. När han 2006 utsågs till utrikesminister var det ju mindre för att man förväntade sig diplomatiska stordåd och mer för att Fredrik Reinfeldt ville blidka de gamla moderaterna.

Och ju säkrare Reinfeldt nu sitter, desto lösare sitter belastningen Bildt.

 Petter Larsson

Han har visserligen fel både om vad problemen är (stök och flum) och hur de ska lösas (disciplin, krav, sortering). Men med en för utbildningsministrar lika ovanlig som förödande effektiv kombination av målmedvetenhet och nonchalans inför skolforskningen har han placerat skolan mitt i byn och sig själv som debattens självklara utgångspunkt.

Därför är Jan Björklund en av landets absolut skickligaste politiker. I år har hans gymnasiereform börjat träda i kraft. Nytt betygssystem, som ännu ingen begriper meningen med eller kan använda, och en hårdare klassortering, där jobbarnas barn utbildas till jobbare och akademikernas till akademiker.

Det har blivit svårare att komma in på högskolan och tusentals fullt kompetenta lärare lär kickas ut för att de inte har formell kompetens när lärarlegitimation nu införs.

Som politiker får han högsta betyg, fem pekpinnar.

Däremot får den hierarkiska sorteringsskola han återskapar med Björklunds nygamla betygsvokabulär ett F. Som i flumskola.

Petter Larsson