Den Stora Kvaliteten

Jag skrev en liten notis häromdagen. Några rader om det senaste Axess-numret, som överraskade därför att det var riktigt bra. Bortsett då från det lilla märkliga greppet med en konst-topplista.

Det borde jag tydligen inte gjort.

Nu hittar jag mitt efternamn i olika sura sammanhang.

Men jag är ändå bestämt övertygad om att man inte kommer till rätta med kvalitetsbegreppet genom att producera puttrig text om diverse verk ur konsthistorien (utom att man förstås skapar en liten mini-kanon, men det är en lite annan sak – fortfarande finns ingen förklaring till varför just detta äger en viss – hög – kvalitet och inte något annat). 

Anna Brodow menar i sin blogg att det är just det man gör, eftersom det enligt henne räcker att utgå "ifrån exemplen konst och där genom användandet av språket och dess relation till en konkret livsvärld lyfta fram kvalitet." Om man alltså går med på att Wittgensteins språkspelsteorier kan användas om konst. Det kan man visst göra. Talet om konsten, som en av flera sociala konstruktioner, tillför då en mening. Problemet är att det vore ett nederlag, faktiskt, att låta det räcka där. Då är en fullt basal text om ett konstverk, med lite biografiska detaljer om konstnären, kort sagt konsthistorieskrivning modell 1A, fullt tillräckligt och det enda vi behöver syssla med som konstkritiker.

Kvalitetsbegreppet följer så att säga med av bara farten, eftersom vi är så språkligt drivna. Ja, eller snarare eftersom vi är vi. Ursäkta, men på vilket sätt skiljer sig detta från till exempel ett institutionellt konstbegrepp?

Johan Lundberg, redaktör på Axess som förstås måste försvara sin tidskrift, strör sina elak- och dumheter på det fina lilla sätt han alltid gjort. Om man inte orkar läsa hela filibuster-bloggen kan man suga på denna lilla karamell: "Att man idag ser ett värde i kulturtraditionen beror kort sagt på att den är just en kulturtradition: på att konst vid olika tider har sprungit fram ur en strävan att bearbeta fundamentalt mänskliga predikament..." Und so weiter.

Går vi i cirklar allihop? Eller bara några av oss?