Åh, vilket party!

Med jämna mellanrum bjuder Uje Brandelius, ”popvänsterns” egen kapellmästare, in till debatt på Petsounds Bar i Stockholm. I torsdags var ämnet ”Vänstern och muslimerna”. Lokalen var byst och bestod, som vanligt, till stor del av högerskribenter. Och varför inte? De har ju inga egna fester och vänstern välkomnar alla. 

Det hade kunnat bli ett intressant samtal där vänstern mejslade ut några ideologiska och strategiska linjer i en av vår tids viktigaste och svåraste frågor, men allt slutade innan det ens börjat. Borgerlighetens intellektuella, som satt längst fram, hade bestämt sig för att sabotera tankepartyt genom att grimasera och avbryta högljutt. Dilsa Demirbag-Sten kunde inte invänta frågestunden, utan tvingade till sig ordet och gjorde, sin vana trogen, karaktärsmord med hjälp av medvetna förvrängningar. Andreas Malm, som var mänsklig nog att tappa humöret, svarade henne, varpå hon gick gormande ut ur lokalen.

Dagen därpå läser jag i Expressen en rapport av Karin Olsson som får mig att tvivla på om ett hederligt offentligt samtal längre är möjligt. Hon skriver att Ali Esbati, Malm och jag ”var överens om att dagens vänster gör rätt i att rata ateismen och försvara religionen”. Vad vi – som alla inledde med att kalla oss ateister – i själva verket sa, är att ateismen i sig inte kan vara en fråga, men att vänstern måste vara sekulär. Men vad betyder det konkret?

I den frågan finns ett embryo till en livsviktig diskussion. Den får vänstern försöka återkomma till när högerns hjärntrust lärt sig hur man uppträder i sällskapslivet.
Åsa Linderborg