Å nej, det är konsten

Den 13 april avslutar konststudenten Fredrik Gertz sin blogg Silversvanen, där hans alter ego Flora Swahn gestaltat ångest, ensamhet och självmordstankar under en tid. Skälet till att bloggen avslutas är att människor som läst bloggen larmat polisen som spårar, inte en självmordsbenägen ung kvinna utan en ung man. Nu är Gertz anmäld för samma brott som en gång Anna Odell, nämligen falskt larm.

Projekten har förstås beröringspunkter: spelat självmord i en offentlighet. När Anna Odell ser ut att vilja hoppas från en bro, skriver Fredrik Gertz om livets svarta meningslöshet och närmar sig det fingerade självmordet.

Uttrycksformerna skiljer sig åt, liksom framför allt utsträckningen i tid. Att Gertz agerar helt och hållet på webben gör hans verk mindre sammanhållet som konstprojekt. Publiken, läsarna, kan befinna sig var som helst och mötet blir på många sätt mer anonymt. Men det är givetvis inget nytt, konstprojekt på webben, mer eller mindre luriga, har funnits ett bra tag. Liksom falska identiteter, olika alter egon. Hela webben är ju en stor maskerad, ett jättelajv.

Det betyder såklart inte att allt kan passera. Fredrik Gertz säger sig vilja få i gång en diskussion om medmänsklighet, hjälpsamhet, stöd människor emellan. Och precis som den gången Anna Odell stod på bron visar det sig att väldigt många är väldigt hjälpsamma. De som brydde sig mest var de som ringde polisen. Så långt får man väl säga att konstprojekten visade samma sak. Sedan visade Odells hur övervåld och brist på respekt sipprar fram inom både vården och polisen, medan Gertz verk i princip inte kommer så mycket längre än till att visa att, ja, vi är alla sammanlänkade, både mänskligt och webbigt.

Att något betraktas som konst av den som arbetar med den är inte samma sak som att det är konst och därmed fritt. Anna Odell arbetade med en ambitiöst konstskoleprojekt. Det gjorde också Fredrik Gertz, i början. Men inte längre. Hans verk har blivit till en ansökan till Konstfack, men annars har det varit ett fritt flytande verk.

Precis som Linda Fagerström påpekade i ett inslag i morgonens Kulturnytt, blir den intressanta frågan vad som händer med en konst som upphört att vara exklusiv. När den är tillgänglig, och därmed till förväxling lik en verklighet, är den då fortfarande konst? Eller har den passerat gränsen?

Det institutionella konstbegreppet innebär att konst är det som av en konstvärld – gallerier, kritiker, museer etc – definieras som konst. Bra konst kräver andra definitioner. Det är riskabelt att betrakta ett bloggprojekt som konst enbart för att upphovsmannen säger det. Att vilja väcka debatt genom att skapa ett alter ego borde däremot vara möjligt, eftersom det är där vi är, givet webbens möjligheter.

Bloggen Silversvanen lär gå samma öde till mötes i rättssystemet som Odells verk. Men frågan om yttrandefrihet på webben är mycket större än så.

PS. I dag ramlar det in ett upprop till stöd för Kivik Art Centre. Där har skulpturen En skulptur för den individuella upplevelsen av arkitektur av Anthony Gormley av Kammarrätten klassats som arkitektur och därmed bygglovspliktig. Konstens konflikt med samhällets institutioner rör inte bara de vildvuxna samtidsverken och gränserna mot andra konstgenrer är mer transparenta än någonsin. KACs själva livsluft är det livaktiga gränslandet mellan konst, arkitektur och miljö. Tyvärr har man också en ganska stel inställning till sin egen verksamhet: är det inte ganska givet att skulpturen/byggnaden har mycket gemensamt med Lars Vilks gamla svartbygge Nimis? Lite mer anarki skulle inte skada nere i Kivik. DS