Frön till en kinesisk vår

Ai Weiwei, Sunflower Seeds, 2010, Foto: AP

Äntligen!

Den kidnappade konstnären Ai Weiwei har till slut frigivits mot borgen, rapporterar kinesiska statliga medier. Han har tydligen erkänt sig skyldig till de skattebrott han blivit anklagad för. Företaget Beijing fake cultural development ltd (ett mycket roligt namn) som sköter hans affärer, ska ha smitit från skatt och förstört delar av sin bokföring.

Vad som är sant eller inte är svårt att veta. Den kinesiska diktaturen har många sätt att trakassera oliktänkande och den har minst lika många anledningar att bekämpa den skarpe dissidenten Ai Weiwei. Den 53-årige konstnären är dock varken ordförande eller vd för företaget, enligt hans hustru Lu Qing.

Att han friges är kanske ett tecken på att Ai Weiwei inte räknas som en politisk kraft. Att han helt enkelt inte är farlig. Myndigheterna hänvisar till hans dåliga hälsa. Och visst är det svårt att förändra en diktatur med konst eller kulturellt utbyte. Men myndigheterna har fängslat flera intellektuella som uppmanat kineserna att bli en del av den arabiska våren. Och Ai Weiweis konst innehåller onekligen hot om ett kinesiskt uppror.

Hans hyllade installation på Tate modern i London under våren var ett bra exempel på det.

Flera miljoner handmålade solrosfrön av porslin täckte golvet i den gamla turbinhallen.

Symboliken var enkel. Ordförande Mao avbildades nästan alltid som Kinas sol, och ofta förekom solrosfrön i ikonografin. Solrosfröna representerade undersåtarna som blommade under den stora ledarens varma sken.

Porslinet har alltid varit kinas mest berömda exportvara och fröna i utställningen hade målats av hundratals porslinsarbetare i den lilla staden Jingdezhen. Arbetsprocessen, betalningen och de fruktansvärda villkor som kinas arbetarklass strävar under dokumenterades i en film.

Ai Weiweis konstverk pekade med hela handen på de miljoner, miljarder människor som lider under den nuvarande regimens maoistiska åsiktsförtryck och slavliknande arbetsförhållanden. En diktatur som sammanfört det sämsta av två världar – en hämningslös och människofientlig marknadsliberalism och ett kvävande åsiktsförtryck.

Det är revolutionär retorik med mild humor.

Frön till en kinesisk vår.