Stängd stad

Den nolltolerans för affischering, som Stockholms stad införde 1999, innebar i praktiken att den renaste formen av kommunikation mellan stadens invånarna villkorades. Sedan dess kan man inte längre klistra upp ett budskap på ett elskåp och veta att man går säker så länge ingen såg en göra det. Står det en avsändare på affischen kan denne bli bötfälld, oavsett vem som utfört den illegala handlingen.

Återstår dyra annonsplatser eller de billigare "kulturtavlorna" som kommunen erbjuder kulturutövare att hyra in sig på. Dagens Nyheter uppmärksammade i dag att Stockholm stad nu stoppat affischerna för Riksteaterns arrangemang Art of the streets, eftersom de skulle kunna få folk intresserade av "klotter, olaglig graffiti eller liknande skadegörelse".

Mot detta kan vi kan rasa hur mycket vi vill. Vi stockholmare har ju trots allt – indirekt – demokratiskt röstat fram en klotterpolicy som går ut på att bara den som "klart tar avstånd från klotter, olaglig graffiti och liknande skadegörelse" kan få kommunal stöttning. Dystopiskt tänker jag att snart kommer vi väl att se nån tjomme från den lokala simhallen stå i TV och bedyra hur de "klart tar avstånd" för att säkra sin finansiering.

Att låta Riksteatern få sina tavlor är förstås det anständiga, men sen borde vi börja prata om huruvida vi vill ha ett samhälle där alla utan kapital måste stå med mössan i hand och be kommunen om lov för att använda sin yttrandefrihet.

Alice Eggers