En deppig grej med årets Palmepristagare

Det finns en grej som är ganska deprimerande med att bli ivägskickad av redaktörn till prisutdelningar som gästas av Roberto Saviano och Lydia Cacho.

Man inser att det finns ungefär en miljard viktigare saker att skriva om här i världen än just prisutdelningar med Roberto Saviano och Lydia Cacho.

Själva ägnar de sig åt att kartlägga hur den världsomspännande människohandeln organiseras och hur Camorra-maffian infiltrerar den italienska ekonomin. Och när man hör dem redogöra för sina erfarenheter känns varje journalistisk minut som ägnas åt något annat än livsfarliga maffiagranskningar som en bortslösad minut.

Igår hade bägge kommit till Stockholm för att motta Olof Palme-priset för sina helt enastående rapporter från den undre världen i Italien och Mexico. Säkerheten var hög. Camorran och de mexikanska trafficking-syndikaten har satt pris på deras huvuden.

Men trots sin helgonstatus i reporterbranschen var det en helt annan person som stod i centrum för journalistkårens uppmärksamhet denna eftermiddag – Stefan Löfven.

Om det var någonstans han faktiskt kröntes till partiorförande så var det  just där, i riksdagens andrakammarsal, strax innan prisceremonin. Inför kamerornas blixtar omfamnades den nye s-ledaren av Lisbet Palme, med Ingvar Carlsson som adjutant strax bakom ryggen.

Under det gigantiska Palmeporträttet upptogs han i det socialdemokratiska finrummet.

Applåderna räckte länge.

Saviano gav å sin sida ett blygsamt tal där han framhöll att alla kan vara journalister. Det handlar bara om att förmedla och välja ur den gigantiska informationsflod som omger oss. Att försöka ge en analys. När informationen faller på plats blir den farlig. Och det spelar ingen roll om det är Saviano eller en vanlig bloggare som gör det.

I Mexico mördas bloggare, fyllde Lydia Cacho i.

Jag håller inte med.

All bra journalistik bygger trots allt på ett envetet och oglamouröst arbete med att få fram nyheter. 

Och jag kan inte tänka mig en bättre  hyllning till dessa reportergiganter än alla murvlar som stod i kö utanför dörren för att försöka pressa fram ännu ett par pratminus ur Stefan Löfven.

Det finns trots allt viktigare saker här i världen än prisceremonier.

Martin Aagård