När skvaller innebar makt

Leonardo Di Caprio som J Edgar Hoover i Clintans film.

J Edgar Hoover byggde ett livslångt imperium på skvaller.

Tack vare sitt hemliga arkiv med komprometterande uppgifter om makthavare – blivande såväl som sittande – lyckades han och hans hårt kritiserade polisbyrå FBI överleva åtta presidenter och bli en av de största maktfaktorerna i USA.

Men när Clint Eastwood nu gör en film om ”den mäktigaste mannen i USA, då landet var mäktigast i världen”, så väver han inte intrigen kring hur byråns kommunistparanoia växte eller hur FBI:s polisarbete förfinades och professionaliserades. 

Allt finns visserligen där, prydligt redovisat under 2 timmar och 17 minuter, men det är en helt annan sak som är Clintans stora ärende.

Han outar Hoover.

En gång för alla.

Den brutale och fruktade J Edgar Hoover levde i en livslång relation med FBI:s vice chef Clyde Tolson. Och de älskade varandra.

Ryktena kring Hoovers homosexualitet har alltid varit starka, överväldigande starka. Det har skrivits hela biografier kring dem, men när Clintan låter Leonardo di Caprios Hoover bedyra sin kärlek till Clyde så går han en svajig balansgång mellan rent skvaller och historieskrivning.

Kanske stärks han i sitt outnings-nit av att Hoover notoriskt förföljde homosexuella under 30-talet. Eller att han utpressade  presidentkandidaten Adlai Stevensson och Eleanore Roosevelt på grund av deras val av älskare.

Men tillsammans med manusförfattaren Dustin Lance Black som skrev filmen om gayaktivisten Harvey Milk lyckas den gamla western-hjälten ändå skapa en rörande berättelse. Clintan har inte bara blivit expert på snyftare på gamla dar, han har dessutom mjuknat i sina politiska åsikter.

En gång stödde han den Nixon han nu framställer som en värre skurk än den korrupte Hoover. Idag är han en varm anhängare av homosexuellas rättigheter och kallar sig stundtals demokrat.

Men J Edgar har inte särskilt mycket att göra med vare sig politik eller den amerikanska, nostalgiska fixeringen vid rekordåren under 50- och 60-talen. Nej, den är ännu ett bevis på hur det åldrande filmmediet ägnar allt större tid åt att tillverka biografier. I år har Hollywood förvandlats till rena rama History channel och spottar ur sig biopics om Thatcher, Marilyn Monroe, Freud och George VI.

Alla från en tid då människor i offentligheten alltid hade något de tvingades dölja.

Brett Easton Ellis konstaterade nyligen att vi lever i en sorts post-Hollywood-era, där offentligheten inte längre kan dölja något, inte vill dölja något. En tid där det nästan är omöjligt att göra skandal, även om Charlie Sheen gör sitt bästa.

J Edgar är ytterligare ett nostalgiskt vykort från den tid då skvaller faktiskt innebar makt.

Martin Aagård