Tyst i diplomatiklassen

”Tyst diplomati”.

Vi är många som börjat svänga oss med det uttrycket på sistone.

Och det låter ju väldigt bra.

Man kan se det framför sig: Slipade diplomater på inofficiella besök med inflytelserika men anonyma tjänstemän. Diskreta telefonsamtal. Ett hantverk så delikat och sofistikerat för oss lekmän att vi gör bäst att inte ha några åsikter om det. Vi tiger av respekt för det obegripliga spel som pågår ovanför våra huvuden.

I media, senast i Dagens Nyheter, används allt oftare formuleringen att regeringen använder tyst diplomati. Som om det vore en sorts specialmetod. En avancerad diplomatisk bypass-operation som bara kan utföras av högutbildade experter.

Det är uppenbart att vi har glömt bort vad tyst diplomati egentligen betyder – diplomati utan medial granskning. Helt enkelt förhandlingar som inte omskrivs i media. Det är vi journalister som är tysta. Inte diplomaterna.

Nyheten om att Jonas Sjöstedt gett sig in i förhandlingarna om frigivningen av journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson ska nog tas med en nypa salt. Han verkar inte ha tagit några större initiativ. Men Dagens Nyheters ledarskribent Peter Wolodarski kallar det för ”privatdiplomati” och menar att det kan förhindra frigivningen.

Han kan ta det lugnt.

Det är snarare ett tecken på att det blir allt svårare att hålla tyst om Carl Bildts totala fiasko i Etiopien. Att det är en politiker och inte vi journalister som börjar prata högt är däremot ett dåligt betyg. Bara för att Wolodarski vill hålla tyst, måste inte vi andra göra det.

Martin Aagård