Polisjakt efter Kyrksyster!

Agnetha berättar om när hon blev jagad av polisen. Jag blev det också en gång. Det måste vara mer än 20 år sedan nu. Vi bodde då fortfarande hemma i byn, och jag pendlade till en stad i närheten.

En morgon när jag var på väg till jobbet mötte jag polisbilen på en gata. I backspegeln såg jag hur den vände med en u-sväng och följde efter mig. Vid mötet hade jag hunnit registrera vilken polis som satt vid ratten. Naturligtvis steg blodtrycket och pulsen och adrenalinet rejält på en gång. Min vana trogen började jag rannsaka mig inför vad jag nu eventuellt gjort mig skyldig till. Det fanns ju inget som jag självklart visste om.

Polisbilen följde efter mig gatan fram, runt knuten och in på kyrkans parkering. Han stannade bakom min bil när jag kört in i min parkeringsficka, en tydlig gest för att visa att jag inte skulle komma undan. Det var verkligen inte roligt. Det var inte mindre pinsamt för att jag kände polismannen, han var den lilla stadens revypappa och han hade barn i våra barngrupper.

Med darrande ben steg jag ur och gick mot polisbilen. Först när jag kom fram vevade han ner rutan, han såg mycket allvarlig ut. För att i nästa ögonblick le och helt oskyldigt säga:

"Jo, du, jag tänkte fråga dig om det finns någon plats för min lilla dotter i tre-årsgruppen?"

Jag vet inte vilken min jag gjorde, men han hade väldigt kul, det var uppenbart!