laconfidential

Nu var denna LA-blog slut och du som vet var jag fanns innan på myspace, kan följa min Stockholms vardag där.

Så vad är Los Angeles för mig? I slutändan handlar det om människorna. Det är inte shopingen eller klimatet.

Mitt sommaräventyr är nu slut, det har varit, för att ta till en klische, "inre resa" som jag inte vet var den slutar. Jag är tillbaka hemma till min minatvåa på 43 kvm som jag delar med en annan tjej. Det är trångt, det är grått i Stockholm och människorna är inte lika fixade, glada och fabulösa som Angelinos är. Men mig passar det aldeles underbart, för tillfället.

Det är ett annat tempo här. Verkligen inte en spännande stad det här hahahahaha.....Men trygg och bra. Problemet med Stockholm är att det är så pass bra att överallt man flyttar så får man det sämre, det är därför jag tror som så få Stockholmare flyttar någonstans.

Sista konversationen med far. Jag knackar på, han öppnar och säger, "det finns så många män men bara en far, och min låssasson har fått en bebis, och du frågar inte ens, du har dessutom krossat min frus hjärta, hon som är så snäll mot dig"

Jag: "men far vad är du ledsen över, att vi inte tillbringade tid ihop, nu i lördags och i söndags när vi hängde hela dagen, kunde du inte tagit upp det då, itsället för två timmar innan min avfärd?"

Far "du borde veta själv om en gemmal döende far, för du kommer ångra det här" (han är 64 och kan klättra träd som en katt)

Jag "se mitt ansikte far och se om jag har ngn dålig samvete. Nej, det funkar inte så, med mig kan du kommunicera med ORD inte att jag ska läsa dina känslor, precis som andra vuxna människor. Se problemet är att du pratar och pratar och HÖR aldrig vad jag säger. Men jag måste läsa dina tankar. Kommunikation funkar inte så. Och vet du varför jag säger det? För att jag är ditt äldsta barn och det är min roll att säga det till dig. Jag är inte alla andra"

han fortsatta prata sin ramsa, blev tårögd och gestukulerade vilt, till slut sa han lycka till i livet och ha gröna ljus var du än går osv osv. Med andra ord, inte ett enda ord jag sade till honom gick fram. Jag tänkte föreslå normal kommöunikation från Sverige, men fick inte tillfället. Det var min farväl av min far. Pust. Tror det kommer gå på en 20 000 skr i terapi för att klara av det här.

Notan för mig för taxi och en natt på ett motell blev 180$. Inte billigt att ta sig ut ur dalen med taxi. Och dumt. Resten av kostnaderna togs hand om av mannen. Egentligen borde han stå för allt med sina idotinfall. Men nu har jag ingen tid att sura för nu packar jag om den stora väskan så allt är i ordning, OCH jag planerar att riva åt mig feta sängkläder på vägen ut, och några glossy fashion magazines för resan. Slutet gott allting gott och jag tror jag ska ha mens.

Så idag drar jag från denna underbara klimat. Lite ledsen är jag över att jag på 8 månader inte kommer se solen, så jag tar min farväl nu. Samtidigt glad att få komma hem och tvätta allt och få HÖRA mig själv tänka. Jag har slutit fred med maken, han betalade min hotellnota i gengäld att jag tillbringade sista natten med honom. Det var bra deal, jag vill inte ta farväl ledsen och sur. Nu ska jag packa om min väska och kanske till och med köpa lite sängkläder, nu vart det jo pengar kvar på kontot helt plötsligt, men jag måste dubbelkolla det, det är USA så lämnar man ut sitt kontonummer så dras det garanterat medsamma.

Jag är uppe kl är 6 AM, jag har som sagt sovit en del. Det är tisdag min sista dag här, egentligen vill jag bara sova bort idag oxå. Hämta min stoooora väska från dalen oxå. Känner mig mindre traumatiserad men väldigt trött. Vilka tolv veckor vad! Ska evaluera dom sen när jag har, uhm, sovit klart. Det där med att sova har verkligen hamnat högt på min to-do lista haha. Jag verkligen hoppas att min sista dag här inte är jobbigare än min måndag var, som var vädligt bra för jag lämnade knappt mitt rum. Jag är klart med människor och intryck för en tid framöver.

Jag har bokstavligen sovit, söndag och måndag, okej bara två dagar men ändå, jag känner inte mig ens utvilad till hälften. Hela världen tränger sig på just nu. Som tur har min fars låssas-son precis fått en bebis i natt så jag slipper all deras uppmärksamhet och tjat just nu. Det där med folks uppmärksamhet alltså, har du ngnsin tänkt på att det tar energi? Jag har tillbringat ett halvt dygn på rummet och bara nere för att äta en kycklingsallad och servitörens frågor kändes skitjobbiga, och dom handlae enbart om min mat. Sen vill alla jag träffat här verkligen träffas den sista dygnet jag är här, vilket inte kommer hända. Call me when Im in Sweden typ. Gud jag har dragit mig så mycket tillbaka det inte är sant. När en traumatiserande upplevelse händer, så behöver jag låsa in mig in ett vaddrat rum, dra ut kontakten och sova i tre dygn ungefär, är jag helt ensam om det? Hur gör andra som orkar att funka normal under sån stress?