My Morning Jacket, Somerset House, London, 17 juli

My Morning Jacket. Nog sagt. Foto: Håkan Steen

My Morning Jacket
Plats: Somerset House, London. Publik: Cirka 5000. Längd: Exakt två timmar. Bäst: "Off the record", "Holdin' on to black metal", "One big holiday". Sämst: Jim James har inga moonboots på sig. Och visst hade de kunnat spela "Wonderful (the way I feel)" också, men varför klaga? Fråga: Undrar vad Stakka Bo, som var på plats, tyckte om konserten? Och när kommer gruppen till Sverige? Cirkus i Stockholm? Snälla?

LONDON. My Morning Jackets sångare, den skäggige keruben Jim James, ser sig runt och kommenterar omgivningen:

– It's epic.

Han pratar om Somerset House, ett konst och kulturcenter mitt i centrala London. My Morning Jacket från Louisville, Kentucky, spelar på innergården. Den relativt lilla scenen ramas in av arkitektur som, på Somersets hemsida, beskrivs som "neoklassisk". En kirunabo hade använt andra ord: "vita stenar, statyer, marmor och skit."

Det känns som att stå mitt i en venetiansk borggård. Och det är rätt awesome att vara på plats.

Jag och Håkan Steen lämnade Hultsfred efter Morrissey. Jag körde. Steen satt bredvid och skrev sin recension av The Mozzarella. Vi skulle hem, byta om, sova ett par timmar, stiga upp, checka in på Arlanda och flyga till London för att hinna se My Morning Jacket. Som det ser ut just nu gör de bara två spelningar i Europa i år. Under 2000-talet har de blivit som Tom Petty & The Heartbreakers – för stora på hemmaplan för att hinna eller orka bry sig om att turnera någon annanstans. De klarar sig ändå.

Jag reser inte till Somerset House som recensent. Jag lämnade tjänstebrickan hemma och är tillbaka där jag en gång började – som ett fan.

Jag har ingen deadline som håller upp en laddad revolver mot tinningen. Upplevelsen behöver inte störas av den utmattande plikten att tycka. Jag behöver inte komma på slagkraftiga formuleringar. Jag har saknat den känslan.

När det gäller My Morning Jacket hade jag kunnat åka till månen för att se dem. Om det nu krävdes.

De senaste åren har de sakta men säkert tagit över min tillvaro, som band en gång gjorde, för länge sedan, i de tidiga tonåren.

Jag har nött ut studioskivorna för länge sedan. Men hos My Morning Jacket är studioalbumen bara en prolog. Resten av historien fortsätter på nätet. Det är liveshowerna som har byggt bandets rykte. Varenda spelning, på klubbar eller festivaler eller David Lettermans talkshow, blir mytomspunna händelser som sprids på bloggar och fansajter och twitter. Bandet länkar själv till de bästa och mest pålitliga fansajterna på hemsidan.

Jag har tankat hem och knarkat så mycket bootlegs att jag kanske borde skrivas in på en klinik för utbrända rockjournalister. Min dator är så full av My Morning Jacket att Aftonbladets teknikavdelning blivit rädda och börjat protestera. Jag måste ta bort några hundra musikfiler, annars lyfter min laptop på hatten och tackar för sig. Men vilka ska jag välja bort? Den där konserten som MMJ gjorde i Wichita, 2004? Get out of here, dude.

Det blåser snålt och de mörka molnen på himlen ser pissnödiga ut. Vädret är väldigt brittiskt. Jag kramar min plastmugg med skummig öl lite hårdare när My Morning Jacket släntrar upp på scenen.

Den oklanderligt klädde basisten Tom Blankenship. Trumtrollet Patrick Hallahan. Den slanke gitarristen Carl Broemel. Jim James. Hatten Bo Koster på klaviatur och skumma ljud. 

Hur länge har jag väntat på detta? Orkar inte ens räkna åren.

Precis som alla americanaband ser My Morning Jacket alldagliga ut och gör ingen grandios entré. De plockar upp sina instrument, hukar sig över dem och smyger igång det hotfulla reptilgroovet i "Victory dance". Men sedan är inget sig likt längre.

My Morning Jacket uppträder med total kontroll och koncentration. Ibland verkar de knappt medvetna om att det står en publik ett par meter ifrån dem och lyssnar. De litar på låtarna. De verkar övertygade om att åskådarna kommer att bli lika uppslukade som de själva. Vänta och se.

Jim James röst är bandets viktigaste instrument. Men live blir det tydligt hur stor roll Carl Broemel spelar för bandets sound och intensitet. På scen ser han dessutom ut som den perfekta rockstjärnan – han verkar ha stigit rakt ut ur en gammal video med The Replacements.

Han är smal, undernärd och cool. Han spelar inte gitarr. Han behandlar den som ett dödligt vapen. Vissa ljud hade kunnat spela skurken i Bruce Willis nästa "Die hard"-film.

Broemel presenterar sig redan i andra låten, "Circuital". Han vräker fram bedårande vackra slingor som blastar öronen som Neil Young & Crazy Horse. Eller Sonic Youth.

Allt får plats. Gospel. Blues. Country. Folk. ROCK med versala bokstäver. Soul. Funk. Spaceadelica. Men musiken är hårdare, råare och mer elektrisk än på skiva. Låtarnas knogar är blodigare. Och ingen bootleg i världen kan fånga den samlade kraften när My Morning Jacket släpper alla spärrar och volymbegränsningar samtidigt.

Carl och Jim börjar headbanga som om de spelar death metal. De liknar Animal i "Mupparna", fast med gitarrer i stället för trumstockar. De hoppar och studsar och vänder ryggen mot publiken. De kryper ihop framför Hallahans trumset, basisten Tom Blankenship böjer sig fram från sidan med oberörd min och... åskan går.

De sker flera gånger.

I "I'm amazed" och "Anytime" och den brutala snutten av "Run thru". Mot slutet av "Off the record", där Jims och Carls gitarrer börjar slåss med varandra om publikens uppmärksamhet, hjärtan och öron. Och i "Dondante", ett långt och rymdflummigt jam där Carl till slut byter till saxofon.

Hur länge pågår "Dondante"? Minst tolv minuter. Men vem orkar titta på klockan? Där lever My Morning Jacket verkligen upp till bandets slogan – "the jam band for people who don't like jam bands".

My Morning Jacket är ett stort band som kan fylla arenor i USA. Men de kommer aldrig bli U2. De är för egna, för originella, för... far out, man.

Konserten innehåller inga publikfrierier. Det är en spelning som man sugs in i. Till och med i de allra skiraste balladerna är det som att bandet tänder stubintrådar och laddar för nåt annu större längre fram. De skapar och spelar i ett kraftfält som växer och växer och växer och till slut fyller upp varenda vrå.

En effekt som förstärks av att volymen stadigt höjs. I första låten är ljudet lågt och svagt. I sista ringer öronen 112.

Och extranumren...

Där öppnas alla dammluckor på samma gång, igen. 

Under "Holdin' on to black metal" börjar Håkan Steen, som vanligtvis är en försiktig och reserverad och kräsen smålänning, att svära och skrika:

– Åh, fan. Åh, helvete. ÅHHELVETESJÄVLAR!

Och "One big holiday" är ingen låt. Det är en blodröd orkan där det ser ut om ett gängslagsmål på scenen. Medlemmarna tar i så att de krockar med varandra. 

Jag blinkar till, och det har gått en timme. Jag blinkar till igen, och konserten är över.

Jag har lock för öronen. Hjärtat rusar.

Efteråt pratar jag med en lika tagen Håkan Steen. Vi enas om att vi kanske sett tolv-tretton konserter sedan 1998 som förtjänar Aftonbladets högsta betyg, fem plus.

Det här var en sådan konsert. Det här var en sådan kväll. Det här är ett sådant band.

Titta, två virvlande hårbollar rockar på scen. Foto: Håkan Steen

Låtlista
1. Victory dance
2. Circuital
3. Gideon (länk)
4. I'm amazed
5. Anytime
6. The way that he sings (länk)
7. Golden
8. Slow slow tune (länk)
9. You wanna freak out
10. Off the record
11. Mahgeetah (länk)
12. Movin' away
13. Smokin' from shootin'
14. Run thru (end only) (länk)
15. Touch me I'm going to scream pt 2
16. Dondante

Extranummer

17. Wordless chorus (länk)
18. The day is coming
19. Holdin' on to black metal
20. One big holiday