En grundkurs i anfallsfotboll

Nu har jag tröttnat på att försöka förklara det här med släpande forward kontra anfallsspets utan att någon jävel förstår. Jag vill egentligen ha en elektronisk taktiktavla men hittar ingen. Därför satte jag mig för att rita varför Zlatan inte ska användas som släpande forward.

Häng med nu.

Det viktigaste i fotbollens anfallsspel är rörelse i allmänhet och rörelse i djupled i synnerhet. Det finns inget lättare för en motståndarbacklinje än att försvara sig mot ett lag som anfaller utan den rörelsen. Rörelse i djupled är all anfallsfotbolls moder. Det är ingen åsikt utan fakta.

Så vad vill Sverige uppnå när de går till anfall? Jo, att sätta så många spelare som möjligt i rörelse i djupled…

Skiss 1 här ovan visar ett anfall där Z (Zlatan) spelar som ensam spets och tar en rörelse neråt i banan för att få ett uppspel och bli bollförande spelare (ring runt). Han tvingar då flera motståndarbackar att fatta beslut. Mittbacken måste oftast följa med, ytterbackarna och den andra mittbacken måste då centrera. Med Zlatans unika skicklighet (som vi förstås ska utnyttja) kan han ta emot bollen och vända upp. I samma ögonblick kan M.O (Martin Olsson) E (Elmander) och R.E (Rasmus Elm) starta sina rörelser. Zlatan får därmed tre rörliga djupledsalternativ att spela bollen på mot en motståndarbacklinje under press att fatta snabba och korrekta beslut.

Skiss 2 här ovan visar Z (Zlatan) i en släpande forwardsroll. Han har fått bollen och blivit spelförande (ring runt). E (Elmander) står också stilla i grundläget med som enda djupledsmöjlighet att löpa rakt in bakom motståndarens backlinje vilket är lätt för mittbackarna att falla och avvärja samt ställer enorma krav på en perfekt löpning/passning. Springer han till vänster dödar han ytan för M.O (Martin Olsson), springer han åt höger dödar han yta för R.E (Rasmus Elm). I det här läget hamnar anfallande lag oftast i en situation där de börjar rullar enkla bollar från höger till vänster i stället. Så länge det inte är Barcelona vi pratar om ökar risken för varje passning att motståndaren för eller senare tar bollen och kontraslår.

Men kan inte M.O eller R.E ta en diagonallöpning mot motståndarens mittbackar och på så sätt skapa oreda? Tja, det ställer väldigt höga krav på tajming och är svårare att utföra än det jag visar i skiss 1 och ger inte lika naturliga anfallssituationer.

Jag tror att jag var 13 år när jag lärde mig de här grundläggande bitarna i anfallsfotboll.

Utöver det finns även defensiva argument för att Zlatan inte ska spela som släpande anfallare. Det innebär ett hårdare jobb, mer löpande för Zlatans tunga kropp. Många tycker redan att han springer för lite, nu vill samma personer ha honom i en roll där det krävs ÄNNU MERA springande…? Det är helt enkelt ett rakt igenom kontraproduktivt förslag att spela Zlatan som släpande forward, oavsett det är Elmander eller John Guidetti han ska lira med.

Guidetti är duktig på mycket men han är ingen löpare. Han är näst intill långsam, ingen större playmaker utan en straffområdesspelare, en målskytt, en anfallsspets. Lika kontraproduktivt som att spela Zlatan bakom Elmander eller Guidetti, lika kontraproduktivt är det att spela Guidetti bakom Zlatan.

Slutsatsen på ett fotbollsteoretiskt plan kan därför inte bli någon annan än att det bästa för Sverige är att spela Zlatan längst fram med Johan Elmander strax bakom.

Eller så får Sverige helt enkelt gå över till 4-4-2.

Jag är övertygad om att alla tränare och fotbollsspelare som läser det här resonerar på samma sätt.