Omslaget till veckans nummer av Bonnierägda ekonomitidskriften Veckans Affärer är intressant.

Coverstoryn är en granskning av de privata aktörerna inom vård, skola och omsorg. Rubriken: Privatiseringsparadiset. På detta ett citat - "Nu behövs det hårdare regleringar" - av Ulf Mattsson, styrelseorde i landets största skolkoncern. Överst på omslaget puffar man också för en artikel med det lockande namnet "Kapitalismens kris".

Det är onekligen intressanta tider vi lever i.

Daniel Swedin

I dag röstade Göteborgs sociala resursnämnd för att stänga ner Göteborgs krogliv efter klockan 03:00 på natten. I dag har 16 ställen möjlighet att ha öppet till 05:00. Bara sex av dem utnyttjar tillståndet.

Slutligt beslut kommer fattas av kommunfullmäktige..

Bakgrunden är rapporten "Krog och Hälsa" från Socialmedicin på Sahlgrenska Akademin vid Göteborgs Universitet författad av Fredrik Spak, Josefin Kadesjö, Johan Berander.

I korthet konstateras att våldet minskar om man stänger krogen tidigare. Det kan, kanske, stämma.

Men.

Sveriges restriktiva alkoholpolitik måste ha en folklig förankring. Det är en balans. Begränsningar som upplevs orimliga kan få konsekvensen att trovärdigheten för politiken undergrävs.

Resultatet blir då svartklubbar och att folk dricker på andra ställen där ålderskontroll och ordningsvakter som finns på krogen saknas. Frågan är vad som är vunnet med det.

Och hur modern är egentligen denna vilja att lägga andra människors liv tillrätta. Kan inte de som vill fortsatta festa helt enkelt få göra det. På de 6 uteställen det handlar om. I Sveriges andra stad med en halv miljon invånare.

Göteborg styrs av Socialdemokraterna, men partiet är splittrat.

SSU Göteborg har offentligt gått till storms mot förslaget. På sin hemsida skriver de:

Vi, precis som alla andra, vill bo och leva i en trygg stad. Men jag vill också bo och leva i en pulserande, kreativ och aktiv stad. En evenemangstad med rikt kulturliv. Kroglivet är en del av det. Det är en social plats. Man tar några glas, dansar och har kul.

Det är inte svårt att räkna ut vad det unga Göteborg tycker om att tanterna och farbröderna i kommunfullmäktige lägger näsan i blöt.

Det vore nog klokt av S att lyssna till sitt ungdomsförbund i god tid innan kommunfullmäktige ska behandla frågan.

Anders Lindberg

I ett framträdande i det etiopiska parlamentet i dag lät Etiopiens diktator Meles Zenawi förstå att regimen funderar på att benåda politiker och journalister som dömts för terrorbrott. De fängslade svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson nämndes specifikt av Zenawi, enligt TT:

– De här två journalisterna bröt mot Etiopiens lagar. Ingen journalist kan undgå åtal om reglerna bryts [...]
– Alla rättegångar är öppna, alla misstänkta har fått tillgång till advokater och vissa har till och med friats när inga bevis har funnits för att berättiga deras skuld. Och vi överväger också benådning, om förövarna erkänner sin skuld och sina misstag.

En rad organisationer för mänskliga rättigheter har kritiserat Zenawi-regimen för att använda terrorlagar från 2009 till att förfölja politiska motståndare. Vad uttalandet kan få för betydelse för de fängslade svenskarna i Addis Abeba återstår att se.

Daniel Swedin 

I går deklarerade näringsminister Annie Lööf att Centerpartiet vill införa ett skattegynnat bosparkonto för unga. Unga upp till 35 år ska kunna flytta 20 000 årligen till ett särskilt bosparkonto och få skatterabatt på upp till 4000 kronor per år för att få ihop till insatsen för att kunna köpa sig en bostadsrätt eller ett hus.

Låter det bra? Det är det inte. Eskilstuna-Kurirens liberala ledarsida förklarar:

Komplettera arbetslinje med en sparlinje. Så heter det på centerjargong. I själva verket är detta 1) ett bidrag för flytt av pengar mellan konton, 2) stimulans av skattearbitrage och 3) gynnande av personer som redan har ett sparkapital.

Ett exempel: En person lånar 20 000 kronor på banken mot en låneränta på fem procent, vilket är 1 000 kronor och efter ränteavdrag 700 kronor. Dessa pengar sätts sedan in på det där bostadskontot. Insättningen ger 4 000 kronor i sänkt skatt. När skattereduktionen är inkasserad betalas de 20 000 kronorna tillbaka till banken och personen har tjänat 3 300 kronor på ett bräde genom några enkla transaktioner. Det är skattearbitrage.

Aj, aj. Ytterligare ett politiskt förslag med rent absurda ekonomiska effekter från näringsministern alltså. Lööf är nog ändå lite glad att Fredrik "75-åringen" Reinfeldt tog upp allt medieutrymme som regeringsklantskalle i går.

Daniel Swedin 

Också Svenskt Näringsliv väljer nu att kommentera statsministerns planer på att få oss att jobba tills vi är 75.

Avdelningschef Carina Lindfeldt ser ett problem, anställningstryggheten. Om bara turordningsreglerna avskaffades skulle 53-åringar vara mycket öppnare för att byta jobb, förklarar Lindfeldt för TT.

Jag kan inte låta bli att tänka på den nordiska missnöjespolitikens Grand Old man, Morgens Glistrup.

Glistrup menade ju att det danska försvaret lika gärna kunde ersättas av en telefonsvarare med meddelandet "vi ger oss" på ryska.

Svenskt Näringsliv skulle kunna ersätta åtskilliga avdelningschefer genom att låta ett automatiskt telefonmeddelande besvara alla frågor från press och allmänhet.

Texten kunde låta ungefär så här:

"Om vi bara avskaffar turordningsreglerna och lagen om anställningsskydd skulle problemet vara löst."

Kanske skulle Svenskt Näringsliv rent av kunna leta rätt på "fabrikör Johansson" - en talande docka som under sent 1970-tal for runt i en lastbilstrailer och propagerade för fri företagsamhet.

Nog måste det gå att omprogrammera fabrikören till att för evigt rasa mot anställningsskyddet?

Ingvar Persson

Fredrik Reinfeldt tycker att svenskarna ska jobba tills de fyller 75 år. Tanken svindlar. För LO-medlemmar är den genomsnittliga pensionsåldern mellan 60 och 62 år. För alla löntagare ligger den på 64 år. I Pajala är medellivslängden för en man 74,5 år, enligt SCB.

Men statsministern kanske är rätt ute, ändå. Enligt den brittiske gerontologen Aubrey de Grey så kommer den första människa som får fira 1000 födelsedagar att födas inom de närmaste två årtiondena.

Visst vore det intressant att få veta när Reinfeldt tycker att 1000-årsmänniskan ska gå i pension?

Daniel Swedin

När 1970 Tage Danielsson skrev om "barna", som växte upp och stod i, kunde han nog inte ana att han år 2012 skulle kunna läsa en svensk statsminister fundera lika stort.

"När man ser på hur barna växer upp och står i

kan man undra om barna nånsin får det som vi",

filosoferade Hasse och Tage tillsammans med pianisten Gunnar Svensson.

Vår allvarliga statsminister sjunger inte, men han konstaterar i Dagens Nyheter att hälften av alla barn som föds i dag kan förväntas bli 100 år gamla.

En förändring som vi enligt statsministern ännu inte förstår vidden av.

Den sker dessutom - enligt Reinfeldt - i en tid då "den globala världsekonomin förändras".

Just den kommentaren är lite kryptisk. Samtidigt?

Det är trots allt 80 år till de barn statsministern talar om kommit upp i dagens medellivslängd, och det är väl först därefter som det egentligen blir någon dramatisk skillnad.

Vid det laget är sannolikt Asiens dominans av världsekonomin etablerad sedan länge. Det lär till och med Reinfeldt själv få uppleva.

Men som sagt, det är lätt att låta tankarna flyga och perspektivet sväva när man tänker på kommande generationer och en framtid vi själva inte kommer att få uppleva.

Som Hasse Alfredsson avslutade 1970:

"Man hoppas att barna ändå får ett glas öl."

Ingvar Persson

Jag kan ju ha fel, men visst känns det lite som att den borgerliga regeringen under de två senaste veckorna börjat förlora sitt momentum?

Expressen skriver om att Fredrik Reinfeldt trixar med siffror. Hillevi Engström agerar robotmoderat i SVT:s Agenda och avslöjas som en siffertrixare. PJ Anders Linder på Svenska Dagbladets konservativa ledarsida är öppet missnöjd med M-regeringens passivitet.

Jan Björklund hatar läsplattor och häcklas för sin militaristiska läggning. Kristdemokraterna ligger och kippar efter luft som en döende fisk och kontrar med att rekrytera nationalisten Charlie Weimers till Göran Hägglunds stab. Centern hade något sorts jippo i helgen som ingen brydde sig om.

Om jag har rätt i den här spaningen så kommer nog ändå historikerna skriva att regeringens fall började när barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) ställde upp i Ekots Lördagsintervju i helgen.

Intervjun är förmodligen den mest plågsamma mangling en borgerlig företrädare råkat ut för sedan Sofia Arkelsten mötte Thomas Ramberg.

Larsson passade på att sjukdomsförklara transsexuella och säga att transsexualism går att behandla. Hon visste inte varför hennes regering tre gånger sagt nej till att utreda förslag om förstärkt meddelarskydd. Ministern förstod inte hur jobbskatteavdraget är utformat, att man betalar högre skatt som föräldraledig än när man jobbar (den långa tystnaden mellan Rambergs fråga och Larssons svar är radiohistoria!).

Ministern hävdade att män helst är föräldralediga när barnen är lite större. Hon visste inte vad regeringen egentligen tycker om gårdsförsäljning av alkohol. Hon kunde inte säga vad hon tyckte om uranbrytning i Sverige.

På frågan om vad Kristdemokraterna gjort för att förverkliga sitt vallöfte om att räkna upp taket i a-kassan så att den följer prisutvecklingen svarade hon att hon "inte tror att frågan varit aktuell i regeringsförhandlingar". Och så öppnade Larsson för att riva upp regeringens energiöverenskommelse. Så där fortsatte det.

Håhå, jaja. Det kanske är ett utslag av rent önsketänkande, men låt oss avsluta det här med en sång.

Daniel Swedin

Söndagens Agenda blev en märklig upplevelse. För ett ögonblick fick vi en påminnelse om att politisk debatt inte nödvändigtvis behöver betyda djupanalyser av krisande partier eller personporträtt på konkurrerande politiker.

Politik kan också handla om verkligheten, som arbetslösheten och arbetslöshetsersättningen.

Agenda kunde berätta att a-kassorna aldrig återhämtat sig efter det slag försäkringen drabbades av för fem år sedan. Nästan en och en halv miljon svenskar är i dag oförsäkrade, och mindre än hälften av de arbetslösa har rätt till ersättning från kassorna.

För att skapa riktig retrokänsla valde redaktionen att göra en nyuppsättning av ett fem år gammalt manus, från vintern 2006-2007.

Aktörerna - i synnerhet huvudrollsinnehavaren - är inte längre tillgänglig så hela rollistan hade bytts ut. Ut alltså med Sven-Otto Littorin och Sven-Erik Österberg, och in med Hillevi Engström och Ylva Johansson.

Hillevi Engström försvarade regeringens politik som om ingenting hänt. Kamp mot utanförskapet, 100 procent av en lön och alla de andra floskler som fyllde borgerliga politikers tal för fem och sex år sedan.

Vi har - förklarade ministern - inte råd med en anständig arbetslöshetsförsäkring, eftersom pengarna går till jobbpolitik.

Har inte Anders Borg berättat för arbetsmarknadsministern att det är den urholkade a-kassan som är jobbpolitiken?

Visst, regeringen har också skapat rot- och rutavdrag, skatterabatt på krogbesök och fas 3 med Jobbfabriken och sådant. Men kärnan, den politiska idén, är sänkta ersättningar till arbetslösa och sjuka i kombination med avgiftshöjningar, särskilt för dem som löper störst risk att förlora jobbet.

Och skattesänkningar för de som har jobbet kvar, naturligtvis.

Det kallas drivkrafter, och den som orkar lyssna noga på Anders Borg kan förstå hur han har tänkt. Människor ska sänka sina anspråk, på lön och arbetsinnehåll. Det ska - hoppas finansministern - skapa nya jobb.

Problemet är att det inte fungerar.

Inte i verkligheten, där arbetslösheten - inte minst den långvariga - fortsätter att växa.

Borgs plan fungerar inte heller i teorin. Hanteringen av a-kassan har fått förödande kritik från bland annat ekonomen Lars Calmfors.

En fungerande a-kassa är en hörnsten för en fungerande och flexibel arbetsmarknad. Och i dag har Sverige inte en fungerande försäkring.

Detta vill regeringen dock fortfarande inte diskutera. I stället fortsätter man - precis som för fem år sedan - att prata om att tvångsansluta människor till ett system som havererat.

Alla gamla manus tål inte att återanvändas.

Ingvar Persson

Finländarna röstar på antingen De grönas Pekka Haavisto eller Samlingspartiets Sauli Niinistö i presidentvalets andra omgång i dag. Allt pekar på att det blir Niinistö som segrar, men det intressanta är om han segrar stort eller om han tar hem en knapp seger.

Röstningslokalerna öppnade klockan nio finsk tid och de är öppna till åtta på kvällen. Redan har 36 procent av väljarna röstat och resultatet av förhandsröstningen kommer man att presentera cirka klockan 20 finsk tid, dvs. klockan 19 svensk tid.

Vem som blir Finlands president sägs bli klart allra senast klockan 22 finsk tid. Presidenten installeras i riksdagen den 1 mars.

Om du vill följa med i rösträkningen under kvällen så tipsar vi om Svenska Yles resultatservice. Traditionell valvaka blir det i radiokanalen FST5 med start 18.50, svensk tid. Daniel Olin leder valvakan och professor Göran Djupsund kommenterar resultatet. Valvakan streamas direkt på webben.

Daniel Swedin