Skolinspektionens rapport häromdagen, "Skolornas arbete vid trakasserier och kränkande behandling", alltså mobbning, visar att motåtgärderna inte fungerar, om några motåtgärder överhuvudtagen finns.

Femtio skolor har granskats. En enda slapp anmärkning. Liknande proportioner skulle sannolikt uppdagas om samtliga landets skolor hade undersökts. Det sorgliga är att det inte hade förvånat.

Sedan 1970-talet, under fyra decennier, har mobbning i skolorna diskuterats och varit föremål för en uppsjö av åtgärdsförslag. Med hela tiden samma klena resultat. Och Skolinspektionen är förklaringen på spåren: problemen förringas, åtgärdsplaner saknas eller nonchaleras, svag koppling mellan ord och handling; en eventuellt förekommande dialog om värdegrunder på lektionstid och i olika samrådsgrupper får ingen täckning i den vardagliga skolmiljön, på raster, i matsal och i korridorer.

Det snackas, men görs väldigt lite.

Ska man vara lite spetsig kan man säga att bekvämligheten lägger hinder i vägen. Bristen på närvaro av vuxna, lärare och andra, vid andra aktiviteter än lektioner är och har varit ett av skolans stora problem. Närvaron måste starta tidigt - på lågstadiet. Sedan kan det vara för sent. I skolans värld är exemplets makt stor.