Som vi skriver på ledarsidan i dag var det hög tid för paus i det rödgröna samarbetet. Det är bra att de rödgröna partierna är fria att utveckla politiken på var sitt håll. 

Dagens besked från Mona Sahlin skapar bättre möjligheter att utveckla politiken. 

Socialdemokratin går nu in i en period av självrannsakan och omdaning, organisatoriskt och politiskt. Ingen vet ännu var den processen kommer landa. Den interna debatten börjar precis ta fart.

Historien lär oss att politiska rörelser vid valförluster ofta brukar vända sig inåt, mot sin ideologiskt renläriga bas. Som moderaterna 1998, eller Labour på 80-talet. Ibland gör man motsatsen, och orkar dra slutsatser om de grupper man inte nådde fram till. Som moderaterna 2002.

Socialdemokratin måste hitta ett sätt att återupprätta det valvinnande förbundet mellan arbetarklass och medelklass, och framför allt vinna tillbaka dem som jobbar. Det betyder inte att utgångspunkten i politiken ska vara medelklassens plånboksfrågor (läs RUT och förmögenhetsskatt). Men att vända sig inåt, och enbart fokusera på frågor där man känner sig trygg – som sjukförsäkring och a-kassa – räcker inte för att vinna matchen om jobben eller framtiden.

Jag tror inte att Socialdemokraterna måste formulera alla svar omedelbart. Det man däremot måste göra är att signalera krismedvetenhet, och orka agera utifrån det.

Framför allt tror jag att Socialdemokratin nu behöver visa väljarna att man förstått att världen förändrats, och att den politik man nu ska forma är ett svar på helt nya frågor, helt ny oro. Folk är inte dummare än att de ser att globalisering, klimatförändringarna och finanskris förändrat förutsättningarna för jobb, utveckling och jämlikhet. Då måste politikerna visa kunskap om och nyfikenhet inför dessa förändringar för att bli trovärdiga.

Socialdemokratin har i sina bästa stunder orkat förena just nyfikenhet och framtidsoptimism med trovärdighet och regeringsduglighet. Det måste göras igen, om man ska ha en chans att vinna tillbaka väljarnas förtroende.