Det var ett tal lika underhållande som det var ostrukturerat. Men det sistnämnda gör liksom inget. Håkan Juholts anförande skiljde sig dessutom från hans partikamraters sedvanliga upplägg - han talade inte om motståndarna annat än vid enstaka tillfällen. Det är egentligen inte mycket att orda om här, talet kommer att analyseras i sina minsta beståndsdelar, inte minst av högerdebattörer som redan bestämt sig att de inte är nöjda.

Viktigare än att analysera partiordförandens tal är att titta på publiken. Det är människor som tröttnat på att vara på reträtten och till viss mån finns det en något osund investering i den nya partiledaren som ska lösa alla problem. Det kommer han inte att göra, något han också var noga med att påpeka. Peter Högberg är emellertid av åsikten att han ”gav just medlemmarna det mod som var efterfrågat.”

Juholts öppningstal kan mycket väl bli ett startskott för en återuppfunnen arbetarrörelse, något som Peter Johansson illustrerar i synen på ägarformerna i välfärden som mycket väl kan skapa en ny politisk uppdelning:

Juholts ansats i frågan om privata alternativ i offentlig sektor kommer att skapa problem för Reinfeldt. Där försvann vapnet ”ni vill avskaffa…” och kvar finns den kritik som inte bara socialdemokrater, utan även borgerliga debattörer uttrycker.

Hur Socialdemokraterna gör ifrån sig framöver är öppet och det hänger i mångt och mycket inte på partiledaren. Det avgörs av hur partiet i stort agerar.  Det kan gå bra och det kan gå dåligt och det är en avsevärd förbättring.