Lustgas 4-ever!

Såhär gick mitt knä ur led: Jag skulle vända mig om. Hela kroppen följde med i rörelsen, utom mitt högra knä. Jag kände benet vika sig under mig och jag tittade ned och såg att knäet liksom satt fast på utsidan av benet, bhszbsdglhthlkhtldksöklzs, så jävla äckligt, jag kände mig som Henrik Larsson måste ha gjort den där gången när han bröt benet under en fotbollsmatch, ni vet.

Eeew, ser ni?

Det gjorde så djävulskt ont så det finns inte. Jag segnade ned på golvet, låg där och andades i korta stötar som en duktig förstagångsföderska och hade helt overkligt ont. Sedan kom ambulansen och tog mig till sjukhuset där jag blev flyttad till en sån där säng med hjul och inkörd i en sal jämte en bandagerad medelålders man som låg och ojade sig, innesluten i sig själv. Ojojoj. Själv våndades jag över den inre vetskapen om att förr eller senare måste knäet vridas rätt och att det skulle vara ett riktigt helvete.

Läkaren kom. Han kastade en blick på mitt knä och sade att det första vi skall göra är att ge dig smärtstillande, du skall få lustgas så att vi kan rätta till det här så snabbt som möjligt. Han sade till mig att jag kanske skulle bli lite fnissig och säga konstigheter, men jag tänkte att nej, nu vet jag ju om det så det tänker jag se till inte händer.

Jag har aldrig provat några sinnesförändrande droger förutom alkohol och marijuana, och jag blev lite orolig när det började sticka i kroppen på mig och synfältet svartnade i kanterna.
"Jag tror det räcker nu, jag känner mig lite konstig", sade jag och sköterskan strök mig vänligt över pannan och sade att en liten stund till behövde jag nog. Och sedan.

Jag märkte hur jag lättade från min egen kropp, jag liksom svävade en liten bit ovanför och allt var bra och fint. Någonstans långt borta kände jag att jag hade ont fortfarande, men det gjorde inte så mycket längre. Och det gick inte att låta bli att vara glad. Lustgas 4-ever, säger jag bara!

Jag låg där och fnittrade som en liten dåre, läkaren började känna på mitt knä och jag hytte låtsat allvarligt med näven åt honom och sade att jag fattar allt vad du tänker göra, och sedan fnittrade jag ännu mer. Så krängde knäet till och smärtan skar igenom ruset, det gjorde så galet galet ont, men sedan var det bra och fint igen och jag var så lycklig. Jag tittade ned på mitt knä som nu satt på sin vanliga plats och jag utbrast förvånat till läkaren: "Jaså, är det DU som är trollkarlen?!". Det kändes som en fullständigt självklar tanke då, och mellan tanke och tal var transportsträckan typ noll. Det var han som var trollkarlen.

"Hur kommer det sig att folk inte knarkar det här?", frågade jag förundrat från ovan.
"Det gör de", sade han, "vi har haft problem med stölder faktiskt", och jag sade att "jag förståååår, men du, jag lovar att inte säga nåt till nån" och han sade "bra" och blinkade åt mig, och jag skrattade för allt var så otroligt roligt.

Sedan gick det så sakteliga över. Långsamt sjönk jag ned tillbaka in i min kropp igen, det började göra ont, och jag såg att knäet var svullet. Benet behövde röntgas för att kolla att allt var på plats och jag grät för ambulanskillarna hade lovat mig att jag inte skulle behöva byta bår något mer, men nu var jag tvungen att göra det igen och det kändes så orättvist och liksom hopplöst och tröstlöst. Tänk att man måste flyttas hela tiden fastän det gör skitont! Men sedan kom trollet, och jag sade att jag kände på mig att allt var bra, visst gör det ont men kolla här, prima knä, jag vickade malligt på benet tills en sköterska sade åt mig. Trollet påpekade för mig att jag nog var hög fortfarande.

Men allt var bra. Eller ja. Lite var trasigt men inget var brutet, och tre långa veckor med spjälkat ben och sedan sjukgymnastik, sedan är knäet friskt. Eller, jag vet ju att det inte är friskt, det här är samma knä som jag skadade när jag champagnesurrig och högklackad spelade fotboll på en bröllopsfest för några år sedan, och det var det här knäet som med en hård smäll fångade en trottoarkant när jag cyklade omkull som sextonåring. Det här är ett riktigt dåligt knä. Jag bara hoppas att det inte kommer att gå ur led igen.

Och jag hoppas att de har rätt som säger att det kommer att vara sommar och varmt och badbart ända in i oktober i år.

Nom, nom, nom.