Pride & Prejudice.

Ni vet det där som jag skrev om Pride i min krönika häromveckan? Jag sade att jag tycker att det verkar helt värdelöst.

Senare tillade jag att jag tycker att Pride-festivalen mest verkar vara "en ljummen vattenfestival där de enda som har stånd är de politiker och företag som lystet plockar pk-poänger och profit på hela grejen. Pride är 100% ihjälkramad subkultur, helt enkelt. Det har inget att göra med sexuell läggning, utan handlar om klyschor som glittriga bögar med FABULOUS smak och fäbless för schlagerdisko och gratis kondomer från ett lismande SSU och whatnot. Kvinnorna är mer eller mindre osynliga. Jag tror absolut att Pride kan vara kul och skönt och befriande, och det är nog dessutom ett jävligt bra tillfälle att ragga. Men jag pratar om den politiska aspekten nu. Och ur politisk synvinkel är Pride enligt min mening värdelöst."

Men när jag läser kommentarer som de här två nedan så börjar jag faktiskt vackla. Undrar om jag kanske inte haft helt fel.

Ändyh säger: "Detta är en stor fråga.

- Homosexuella diskrimineras i dagens samhälle, dock i mindre grad än tidigare. Pride är ett försök att få in homosexuella i samhället. Behjärtansvärt. Men inget går att göra utan pengar, alltså måste festivalen hora ut sig till företag, och DET kan man vända sig emot.

- Många passar på att väcka sin exhibitionistiska sida under Pride, inte bara killar, det vimlar av barbröstade tjejer. DETTA kan man vända sig emot. Många homosexuella går dock med i paraden, kanske efter att bara ha tittat på ett par år, för att visa. Många homosexualla ungdomar står och tittar på paraden och drömmer om att en gång våga stå så för sin sexualitet. För i vardagen måste man det. I många sociala situationer diskuteras privatliv, och att inte våga prata om sin partner osv kan vara grymt jobbigt. I Paraden kan man se att det finns poliser och brandmän såväl som präster och studenter som faktiskt är gay, och inte är så konstiga för det.

Pride behövs än så länge, inte så mycket som i Polen och Etiopien, men ändå behövs den.

Pressen älskar att visa upp alla 'gayfreak', dvs halvnakna flator och bögar, översminkade transor med stora plastbröst osv, men det finns andra i paraden. Det finns människor som har kämpat i ett mindre krig i sin vardag, och sedan, med det blodiga svärdet höjt i handen kliver ut och speglar sig i glansen i paraden.

Vad du som heterotjej vinner på att homosexualla paraderar vet jag inte egentligen... men min familj och mina vänner slutade med homofobiska skämt när jag kom ut som bög. Nä'r jag visade att en vanlig heterokille faktiskt kan vara bög. Alla har inte anhöriga som är homosexuella, och de kan få sig en dos verklighetsuppfattning från Prideparaden. Bara nu gay-exhibitionisterna, som folk retar sig på, lugnar ner sig, och bara pressen slutar publicera de konstigaste deltagarna.

Pride celebrerar att HTBQ-människor är precis som du och jag, och är de inte det så ska de få andas och ha ett jobb ändå. Om man får dras med sliskiga företag för att ha råd att anordna festivalen får väl det vara hänt då.

Ang resten av festivalen så skippar jag gärna park-området där det mest är just exhibitionister och fulla jobbiga idioter (nej, men jag generaliserar gärna), men seminariedelen kan säkert innehålla guldkorn."


Q säger: "Jag kan förstå att de flesta inte förstår sig på grejen med Pride, verkligen. För en utomstående så lär det väl bara uppfattas som meningslöst blaj som gör mer skada än nytta för att folk bara ser på hbt-personer som attention whores som klär ut sig och bladiblabla.

Jag kan också förstå att man inte förstår hur det känns att våga vara sig själv efter en lång uppväxt av förvirring, ångest och förtryck (för det finns gott om förtryck, bara inte så extrem som i andra länder. Jag vet inte hur många homo-skämt jag har hört genom åren, hur många av mina dåvarande vänner som sagt att om någon de kände skulle visa sig vara homosexuell så skulle de klippa kontakten osv osv) eftersom det är väldigt svårt att sätta sig in i något man inte själv har upplevt. Men det tär på en ska jag säga er, även om Sverige är ett ganska öppensinnat land så känner man av att man inte är helt accepterad överallt. Bara det faktum att folk alltid, alltid bara antar att jag är hetero är jobbigt nog för min del. Jag avskyr att behöva komma ut ur garderoben gång på gång, speciellt när man alltid får höra kommentarer om hur homosexuella hävdar sig och alltid måste påpeka att de är gay. Gång på gång ska man behöva slinka in det där på nåt naturligt vis när man börjar på ett nytt jobb eller träffar nya människor, och man vet ju aldrig hur folk reagerar.

Att pride finns gör mig glad. Att gå i paraden eller bara titta på den gör mig glad. Alla som går i den är glada, alla som står bredvid och hejar på är glada, föräldrarna som går i 'stolta föräldrar'-tåget är glada och gör mig fantastiskt glad, kanske för att jag fortfarande bygger upp modet att berätta för mina egna föräldrar trots att jag är 22 år gammal och borde vara modigare än så vid det här laget. Att paraden finns gör att jag känner hopp för framtidens unga som kanske ska slippa känna samma ångest som jag själv gjorde och kanske kommer folk våga vara öppna för sin egen sexualitet långt tidigare än jag var när jag var yngre, och på så vis slippa gå i flera år och förneka sig själva av rädsla för att vara annorlunda.

Pride existerar av så många anledningar och gör stor skillnad för många av oss. Det är inte bara en löjlig grej som folk gör för att de gillar att få uppmärksamhet eller hävda sig, det är en folkfest och en vecka då många påminns som att vi inte är så konstiga som man ibland kan känna sig, en vecka då man kan vara stolt, inte för ens sexualitet (för den kan man ju inte rå för) men för att man vågar vara sig själv. Att man efter flera år av identitetskrisande hittat sig själv och lever så som man vill och inte så som man tror är rätt. Något som säkert är svårt att förstå för de som alltid har tyckt att ens sexualitet är självklar.

Att ni som heterosexuella inte går omkring och vräker ut eran sexualitet är för övrigt en vanligt missuppfattning. Det är precis vad ni gör och vad ni alltid har gjort, hela tiden, men det är ingen som reagerar på det eftersom att det är normen. Jag önskar att jag kände mig bekväm i att göra detsamma. Tjejer som jag dejtat har inte ens velat pussas offentligt för att de känner sig utstirrade och blir less på alla killar som kom fram och vill ha trekant eller bara titta på när man hånglar. Som bi så har jag aldrig upplevt liknande när jag kysst killar offentligt, men varje gång jag kysser en tjej. Det har även hänt att folk vill ta kort. Så man skulle väl kunna säga att jag har min egen lilla prideparad nästan varje dag.

Jag talar visserligen bara för mig själv, men för mig är Pride skitviktigt. Och det räcker för min del för att jag ska vilja ha det kvar. Varför ni andra inte vill ha det kvar känns tyvärr ganska oviktigt ur min synvinkel. Hoppas dock att ni en dag kommer förstå mig och alla andra lite bättre."