Disken kan vänta.

Jag älskar Isabelle Ståhl, hon är en helt fantastisk person. Jag skrattar så mycket när jag är med henne, hon är så rolig och intelligent och, tjaa, som en naturkraft som sveper fram. Dessutom är hon en helt briljant skribent.

Igår skrev hon ett blogginlägg betitlat "Om det manliga geniets legitimt grava förvirring" som handlar om hur hon länge haft svårt att acceptera sin egen slarvighet. Att hon tidigare har känt att det inte varit riktigt okej för henne att vara förvirrad, glömsk och disträ. Jag känner igen mig, verkligen. Åh alla dessa ogillande blickar och snörpande munnar och demonstrativa kommentarer från folk som känner att deras världsbild liksom är liiiite mer i sin rätt än min. Att det är jag som i egenskap av slarvig skall anpassa mig, skärpa mig, bli lite mer ordningssam.

"Min mamma och alla andra kvinnor i hela världen verkar acceptera män som lever i ett ständigt tillstånd av glömska och distraktion och oförmåga att se att fönstren behöver tvättas", skriver Isabelle Ståhl. "Min pappa är väldigt intelligent och väldigt lat. Han brukade med flit göra alldeles för svagt kaffe åt sina kollegor för att han skulle slippa göra det fler gånger. Han brukade tvätta sina kläder i duschen när han var ung och han hjälpte aldrig till hemma nånsin när jag växte upp.
Varför ska jag skämmas för att jag prioriterar att skriva istället för att plocka undan kläder jag råkat tappa på golvet?"

Ja, det undrar jag också. Om män får vara slarviga, varför skulle inte kvinnor få vara det? Varför upphör slarvet att vara en charmig egenskap när det handlar om kvinnor istället för män? Varför får de kvinnliga slarvrarna alltid så oändligt mycket skit?

Isobel Hadley-Kamptz skriver i en bloggreplik på Isabelle Ståhls text att "den romantiska idén om det förvirrade manliga geniet" alltid krävt att "det har funnits andra människor, oftast kvinnor, runt geniet som tagit det vardagsansvar geniet valt bort. Fruar, mödrar, hushållerskor, sekreterare, älskarinnor".

Även Julia Skott är inne på samma spår och menar att Isabelle Ståhls sätt att tänka "förutsätter att det finns någon annan där som plockar upp efter en, som tar konsekvenserna och böket och markservice och både roddande och råddande./ Och ja, det är ofta en kvinna. Oavsett om 'geniet' är en man eller en kvinna är det ofta en kvinna som får sopa före och sopa efter."

Eh? tänker jag. Isabelle Ståhls partner heter Robert, och det står ingenting i texten om ifall han går bakom henne och städar upp hennes röra. Och Chris Kullenberg, som är det andra exempel Isabelle Ståhl använder sig av, lever i kaos, det kan jag intyga. Det ligger sladdar överallt, han använder diskmedel som schampoo och har aldrig någon mat hemma. Men han klarar sig ändå. Ingen fru, mor, hushållerska, sekreterare eller älskarinna krattar banan åt honom. Ingen vän heller, för den delen. När jag är där går vi och äter pizza.

Och jag skulle vilja berätta en liten historia om kärlek: För sju år sedan träffade jag någon, vi blev tillsammans och flyttade ihop. Han är sjukt slarvig, skruvar aldrig på locket på tandkrämstuben, låter gärna både disk och tvätt och stryktvätt bli veritabla högar innan han hugger in på dem, är ständigt försenad, glömsk, disträ, överhuvudtaget lite uppe i sin egen värld sådär. Under de år då han doktorerade gjorde han i princip inte ett skit hemma utan gick bara runt och tänkte på sin avhandling. Men det gjorde inte mig någonting. Jag är ju lika slarvig själv. Det enda som är viktigt för mig är att det finns mat i kylen och hygienartiklar på toan och att resten av lägenheten inte blir så pass stökig att det är direkt äckligt. Allt annat kan man faktiskt strunta i.

Jag tror visserligen att Isobel Hadley-Kamptz och Julia Skott har en poäng i att det oftare är kvinnor än män som styr upp vardagslivet åt dem som har huvudet i det blå. Och visst kan slarvandet gå överstyr. Jag är själv helt allergisk mot folk som är röriga på det där utstuderade sättet som får en att förstå att de liksom räknar med att man skall falla till föga och styra upp allt det de själva inte ids göra, folk som använder slarvigheten som en sköld och tror att ett charmigt leende räcker som lön för krånglet de ställer till med. Men det finns ett enkelt sätt att avhjälpa detta beteende (som jag för övrigt skulle säga snarare betecknar en skitstövel än en klassisk slarver): Man slutar ordna allting åt dem och lämnar dem åt sitt öde.

Sanningen är ju nämligen den att om folk utnyttjar en kan man faktiskt ge dem fingret. Människor klarar sig utan ens försorger, de trillar inte och går sönder om man inte tar hand om dem. Världen kommer inte att rämna om man skiter i sina egna vardagsbestyr heller, för den delen. Disken kan vänta. Och personer som jag måste kunna få vara slarviga utan att ordentliga människor blir arga och går in och tar över. Man måste inte ha allt under kontroll jämt.

För jo, det är ju någonstans i kontrollbehov som den där ordentligheten bottnar. De ordentliga betraktar allt utom perfektion som ett misslyckande: Det är inte okej att bara göra sitt bästa, man måste vara vara världsbäst på allt, hela tiden. Det vilar en sådan oförsonlighet över detta, en sådan brist på kärlek både gentemot sig själv och andra, det är så tröstlöst. För perfektion finns ju inte, inte på riktigt. Den är ett tankemässigt ideal som aldrig någonsin kan omsättas i verklighet. Därför går perfektionister ständigt runt och har dåligt samvete, och ja, om de då kolliderar med någon som verkar dansa fram genom tillvaron helt bekymmerslöst så är det klart att de ser rött. Jag förstår det. Men det är inte meningsfullt.

Jag blir jävligt ledsen när jag läser i Isobel Hadley-Kamptzs kommentarsfält och ser Isabelle Ståhl reduceras till ett obetydligt litet ingenting medelst passivaggressiva huvudklappar om att manliga filosofer självlart uppmuntrar "lagom bohemiska, lite yngre tjejer", och att Isabelle Ståhl minsann inte är något geni utan "en nöjes-bimbo som gör sig liten och förvirrad". Jag blir jävligt ledsen, för det är så tydligt att vi verkligen inte har kommit särskilt långt trots allt. Det pratas om duktig flicka-fällan, Isobel Hadley-Kamptz har själv skrivit mycket bra om saken. Medvetenheten finns där. Och ändå. Ändå har vi inte kommit längre än att duktiga flickor blir arga inte på sin omöjliga situation utan på dem som gjort sig fria.

Det gör mig frustrerad. Jag känner det som att kvinnor jag älskar och beundrar offrar sig själva på vardagsslitets altare, till ingen nytta och utan tack. Bara för att det "skall" vara så. Enligt vem och varför, egentligen? Det kan man verkligen fråga sig.



Om din husband inte helps with the dishes så skilj dig.


Kvällens låttips: Tracy Chapman - "Woman's Work".