I mitt anletes svett.

Jag skriver under på mycket av det älskade Isabelle Ståhl skriver om 80-talisterna. Mycket, men inte allt, det känns som hon ringar in - men inte riktigt naglar fast - något viktigt.
Också jag har den åttiotalistiska sorglösheten i mig, men på den där lättsinniga mentaliteten följer en tomhet som jag inte gillar. Jag vill ju egentligen bry mig, bara det att det är svårt att göra det i en kultur som är så efemär som vår.

Inget är riktigt på riktigt. Inga förhållanden varar förevigt. Anställningar kommer aldrig i tillsvidareform utan är jämt frilans, projekt, vikariat, visstid. Och som Isabelle Ståhl skriver är den nya iphonen "passé redan innan den har lanserats". Allt accelerar. Inget är något värt. Det gäller att ta till sig saker tidigt och förkasta dem tidigt, att ständigt vara först på bollen. Att alltid vara i rörelse. Visst, vi är friare än några andra före oss. Men, som Janis Joplin påpekade i "Me And Bobby McGee": Freedom's just another word for nothing left to lose.

Jag kan känna en längtan efter allvar, något ordentligt, rejält. Och sällan smakar väl öl så bra som när man verkligen känner att man gjort sig förtjänt av den. Typ som nu, när jag tillsammans med vänner burit upp och byggt ihop en bäddsoffa och ett bord från IKEA till de peppande tonerna av Rex The Dogs "Freequency". Jag önskar att jag alltid kunde känna såhär.

Kanske romantiserar jag, men jag föreställer mig att folk förr i tiden oftare än vi erfarit känslan av att ha gjort ett riktigt gott dagsverke. Jag avundas dem det, fastän jag är en lat människa avundas jag tidigare generationer det slitiga men tillfredsställande liv som jag inbillar mig att de levde.

Saker och ting blir värda mer när man måste kämpa för dem, tänker jag mig. Inte som att det är vägen som gör mödan värd, men det smakar bättre, känns skönare, man uppskattar det mer, om man inte bara fått det till skänks. Gratis är inte den bästa kryddan.

Jag ogillar egentligen kollektivistiskt tänkande men om man skall säga något om vår generation så är det väl just att allting varit oss givet och samtidigt inte. För att citera mig själv (sade hon självbelåtet):

"Vi har inte behövt kämpa för något, så inget har något värde. Vi föddes till en värld som är så välmående att den inte behöver oss, och eftersom vi inte är behövda mår vi halvpissigt. Det är otacksamt av oss, men vad skall vi göra? Det finns så mycket plats för oss och ändå finns där ingen plats alls."

Jag skrev det där under blomstrande högkonjunktur, men jag tycker fortfarande att det stämmer.



Imorgon skall jag lägga mosaik över hela jävla bordsytan.