Inbox (47).

Jag har alltid fönstret med min jobbmejl uppe, men jag läser sällan min mejl. Jo, om jag får något från min redaktör eller någon chef eller kollega så kollar jag det direkt, men det är allt. Läsarmejlen drar jag ut på i det längsta, för nej, jag är inte den där rediga sortens människa som biter i det sura äpplet och tar tag i saker direkt. Jag försöker undvika allt som känns jobbigt så länge jag bara kan.

Och jag vet ändå vad det står. De allra flesta mejl jag får från läsare går nämligen mer eller mindre ut på att jag är en vidrig liten hora som behöver kuk. En del uttrycker detta budskap på ett tämligen harmlöst sätt, andra är mer explicita. Men faktum kvarstår: Min inbox består mestadels av solitt hat från män som lider av mental ohygien.

Med mental ohygien menar jag sådant som kanske inte direkt är psykisk sjukdom men som ändå snuddar vid det ohälsosamma. Jag menar smutsiga sinnen, ingrodda tankegångar, otvättade idéer med sorgekanter. Det luktar helt enkelt illa och ovädrat unket om större delen av mina läsarmejl. De som skriver lider av trångsynthet, brillorna genom vilka de betraktar världen är allt annat än progressiva, och själva glasen är igenmurade av kladdiga fördomar.

Det fascinerar mig faktiskt att det finns så många - läs: gubbar - som inte fattar hur debila och efterblivna de är. Har de ingen familj som kan säga dem ett sanningens ord? Har de inga vänner, bekanta, kollegor som kan läxa upp dem? Vårdpersonal? Konsumkassörskor? Folk på busshållplatsen? Jag förstår inte den där totala världsfrånvändheten.

Okej att folk knappar ned dumheter och trycker på SEND för att de är fulla eller arga eller inte tänker sig för. Men i den här utsträckningen?
Någon borde skriva en doktorsavhandling om min inbox och dess trumpetande symfoni av bristande självinsikt.

Jag trodde faktiskt en gång på människan. Jag trodde att alla är intelligenta på sitt vis, även om det kanske inte märks, och jag trodde att alla gör så gott de kan. Jag trodde att oavsett hur söndertrasad och frånstötlig och oälskvärd en person kan verka så finns det alltid en okorrumperad kärna därini. Till syvende og sisdt är vi alla samma skrot och korn, inbilllade jag mig.

Jag hade fel. Och de som bevisat att jag hade fel är ironiskt nog samma personer som vänt sig mot just mina idealistiska idéer om allas lika värde.

De ba: Ned med dig din dumma pk-fitta, och ned med kvinnor/bögar/negrer/judar/ungdomar/internetanvändare/whatever.
Och de har ju rätt. Inte i sak men principiellt. Alla är inte alls lika mycket värda, de själva har fått mig att förstå det. För hur kan de lågliv som mejlar mig vara lika mycket värda som vi andra?

Jag tror inte längre på människan. I teorin, yes. Men i praktiken? Så fan heller.

De självutnämnade uttolkarna av verklighetens folk har ingen okorrumperad kärna, de är som ruttna Lidl-lökar: Masochister kan skala och gråta och gråta och skala tills de får blåsor på fingrarna, de kommer ändå inte att hitta ett rent och friskt lager.

Råkar man på en uppenbar Lidl-lök är det ingen idé att ens försöka, det är bara att tänka: "LIDL-LÖK!" och slänga.



Kungen av mången Lidl-lök: Jimmie "Dressmann-Hitler" Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna.