Musikunder!

Det pratades mycket om det svenska musikundret ett tag, kommer ni ihåg det?
Vi intalades att Sverige var ett av de viktigaste länderna i världen vad popmusik anbelangade.

Vi levde i en lögn, det är på tiden att vi inser det nu. Det fanns aldrig något svenskt musikunder, det var bara som vi låtsades för att det var bra för varumärket Sverige. Ungefär som kommuner landet runt håller sig med suggestiva slagord i stil med: "Det goda livet". Det goda livet! Det är Säffle som önskar förknippas med detta.

Vi pratade om det svenska musikundret där vi istället på sin höjd borde ha sagt att det finns flera bra svenska band, till exempel The Cardigans, The Hives och Robyn.
Vi borde ha varit mer ödmjuka, som Åmål: "Alltid något, sa han som fick se Åmål", eller kanske som trotsigt vädjande Grums vars lokala slogan lyder: "Så mycket mer än du tror". Men ett musikunder, nej, det hade vi fan inte täckning för.

Det är mänskligt att vilja göra sig större, bättre och vackrare än man är. Men det är samtidigt väldigt vanskligt. För om magin funkar och någon faller för det så kommer de förr eller senare upptäcka att det var en bluff. Och då står man där.

Det var så det var för det svenska musikundret. Det bidde aldrig annat än en desperat förhoppning med ett uppblåst tomrum bakom, sedan rann allt ut i sanden. Nu gör sig ingen längre några illusioner.

Under denna första del av det nya millenniet pratas det istället om Island, det isländska musikundret. Och ja, det är ju åtminstone med sanningen överensstämmande.

Islänningarna kommer att vara för 10-talets indiescen vad engelsmännen var på 80- och 90-talen, jag lovar. Och de kommer att remixas in i evigheten.
Jag förstår inte hur de kan göra så oändligt vacker musik, jag tycker nästan att det är lite jobbigt. HUR KAN DE VARA SÅ BRA?!!!1



Älskar isländska! Och om man är lite full och de pratar tillräckligt långsamt så fattar man vad de säger.


PS. Rasmus Fleischer hälsar att han har skrivit om det svenska musikundret allaredan.