Jag tycker fortfarande att "Rädda Joppe!" är läskigt. Och om du hade vuxit upp med vecka efter vecka av mullvadskatastrofer så hade du nog inte heller varit så kartig. Det lämnar djupa spår i själen.
Men det är ju Gunnel Linde! Hennes grejer brukar vara ångestfyllda - "Den vita stenen" är något av det mest deprimerande jag varit med om, och "Fröken Ensam Hemma" var skitläskig, men av någon anledning gillade jag hennes grejor ändå.
Med en mindre hysterisk regi kanske det här inte hade varit så farligt. Att folk inte kan sluta ösa på med dramatik och tempo i barnprogram - det är jobbigt nog för barnen ändå! Den där musiken, den där skräckfilmsfonten... att de aldrig kan tänka på att det som är en lustig referens för en vuxen är allvarligt och svårbegripligt för ett barn.
Förstår inte hur den vuxna snubben i programmet stod ut med Ola (som enligt mig medveten tappar bort Joppe i varje program som ett rop på uppmärksamhet). Rädda Joppe i all ära men det som freakade mig mest under 80-talet var "Ika i rutan". Psykadelisk tubamusik i kombination med märkliga kostymer och ett skelett i en kundvagn. Jag är 27 och kan fortfarande vakna skrikandes mitt i natten med svettig panna av de gamla barnprogrammen.
I övrigt vill jag tacka för alla underhållande och tänkvärda inlägg Lisa.
Det verkar inte så läskigt vid första anblick. Men möjligen kan det vara skrämmande på en lite djupare nivå om man tänker sig att Ola ständigt försöker mörda Joppe, och att detta då liksom egentligen kan vara ett rop på hjälp för vad han tror att hans mamma vill göra med honom.
Äsch, jag trodde alltid att Joppe var en riktig död mullvad. Sen var det nån som sa att det bara var ett gosedjur, vilket avtraumatiserade mig rätt ordentligt, jag minns att jag som liten alltid satt och trodde att jag skulle se Joppe börja ruttna.