Romantiska komedier, kvinnor, män och stereotyper.

Via fantastiska Isabelle Ståhl hittar jag Rebecka Ahlbergs blogginlägg om filmen "500 Days Of Summer". Nej, vänta, blogginlägg är fel uttryck. CHOCKATTACK är nog det ord jag, i egenskap av kvällstidningsskribent, skulle vilja använda för att beskriva hennes veritabla spya över skådespelerskan Zooey Deschanel och de griller som slynor av hennes kaliber sätter i huvudet på alla poppojkar därute.

Vi snackar verkligen HAT här. Inget mjäkmesigt 50-öres-psykologiskt jag tycker om henne som person, det är hennes beteende jag inte gillar (som om detta ginge att särskilja, som om det en människa gör inte är ett uttryck för vad hon är!, men det är en annan diskussion). Och det är Zooey Deschanel personligen som åsyftas, inte hennes rollfigur i "500 Days Of Summer".

"När hon inte ägnar sig åt att tindra med ögonen på filmduken har hon ett band med M. Ward (som är man)", skriver Rebecka Ahlberg, och tillägger ironiskt: "Annars springer hon på blomsterängar med håret fladdrandes bakom sig, målar abstrakta tavlor med fjäderlätt hand, stickar näpna vantar av änglahår och tar färgglada foton på sina inåtvända fötter. Om kvällarna brukar hon ta en kopp te och en hembakad organisk cupcake - men bara en!, trots att hon kan äta så mycket hon vill utan att bli tjock - och läsa poesi uppkrupen i en trädkoja."



Zooey Deschanel.


Rebecka Ahlberg hatar det där "lagom knasiga", och jag förstår henne. Jag tror också att de quirky indieflickor som befolkar en viss sorts romantiska komedier bara är till för att poppojkar skall kunna "runka ekologiskt" (satan, vilket bra uttryck, för övrigt!), självklart är det så. Och visst vilar det något sunkigt unket över de där brudarnas "antiseptiska flickighet" - som världsbästa Isobel Hadley-Kamptz så träffande kallade den i en diskussion vi hade för några dagar sedan. Jag är helt med på det.
Men resten av resonemanget känns så... konstigt.

"Varför reagerar ni inte?", hetsar Rebecka Ahlberg förebrående oss vanliga, dödliga kvinnor som har sett "500 Days Of Summer" utan att få spel: "Vi vet ju allihopa att det inte ser ut så här. Vi har alla mens, ångest, viktnoja och pormaskar så att det räcker och blir över, ska vi inte då se till att skaffa oss förebilder som inte ger oss komplex över att finnas?"

Men alltså, Rebecka Ahlberg, vill du ha naturalism och allvar så skall du inte kolla på en romantisk komedi, det säger sig ju självt. Det är inte meningen att sådana filmer skall vara diskbänksrealistiska. Romkom är en extremt förutsebar genre, det är liksom en del av charmen, filmerna är som koreograferade små dansnummer och man vet alltid hur det skall sluta: Lyckligt. Verkligheten är en krydda som används mycket sparsamt i den här sortens film.

Kvinnorna i "500 Days Of Summer" plågas således inte av "mens, ångest, viktnoja och pormaskar", nej. Du menar att det gör dem till dåliga förebilder. Men varför måste en kvinna BLI psykisk och fysisk svaghet för att vara okej i dina ögon? Det är ju faktiskt helt sjukt.
Och varför pratar vi egentligen överhuvudtaget i termer om "förebild"? Jag menar, den manliga rollkaraktären i "500 Days Of Summer" problematiserar inte sin sperma, hans ångest porträtteras på ett väldigt flyktigt och osmutsigt vis, han nojar inte över sin kropp och han har inte heller finnar. Men ingen skulle någonsin komma på tanken att hålla detta emot honom. Än mindre skulle väl någon komma på tanken att överhuvudtaget värdera honom utifrån hur pass gott rättesnöre han kan sägas vara för andra unga män (även om Zooey Deschanels karaktär på ett ytterst ironiskt sätt refererar till "Den unge Werthers lidanden" i en bisats).

Så hur kommer det sig att vi kvinnor ständigt skall behöva tänka på hur vi framstår? Hur kommer det sig att vi jämt förväntas ta känslomässigt ansvar för andra? Hur kommer det sig att folk - i det här fallet du, Rebecka Ahlberg - tror sig ha rätten att döma ut oss ifall vi inte är eftersträvansvärt oklanderliga på ett medsysterligt sätt?

Isabelle Ståhl vänder sig också emot zooeyanierna - som hon exempliferar med Audrey Tautou - de "som är precis så lagom galna och arty att de blir ett perfekt feministiskt alibi för killen, men inte hotar hans styrka". Och jag tror att om man tittar närmare på den meningen så är det däri nyckeln ligger: Rebecka Ahlberg hatar Zooey Deschanel. Isabelle Ståhl tycker att Audrey Tautou är vidrig. Och själv gillar jag Zooey Deschanel, retar mig på Audrey Tautou (som jag tycker beter sig som ett utvecklingsstört rådjur i varenda film hon är med i) och tål inte Scarlett Johansson. Jag orkar inte ens försöka analysera varför det vi personligen uppfattar "inte hotar" män automatiskt känns som ett hot mot oss själva, men uppenbarligen retar vi oss alla på någon av de halvgudinnor vår kultur håller sig med. Ett skepp kommer lastat...



Audrey Tautou.




Scarlett Johansson.


Isabelle Ståhl skriver att det är roligare att vara horan än madonnan. Själv vill jag protestera emot att det är de enda två roller som bjuds oss. Och jag tycker att det är så sorgligt, verkligen verkligen sorgligt, att kvinnor upplever sig ha så litet spelrum att de försöker mobba ut varandra istället för att erövra en större del av världen. Lika sorgligt är det att alla diskussioner om kvinnlig identitet ständigt landar i ett antingen eller. Typ som diskussionen om duktiga flickor versus slarvmajor: Det är egentligen en sådan pseudodebatt eftersom det uppenbarligen finns både fågel och fisk och mittemellan, och alla dessa varianter kommer att fortsätta finnas vare sig vi vill det eller ej.

Det äcklade mig något så outsägligt när Doris Lessing fick Nobelpriset i litteratur och kulturgubbarna på Expressen koketterade med att de inte orkade bry sig om henne för att hon bara skrev om kvinnor och kvinnors erfarenheter. På samma sätt äcklar det mig när Rebecka Ahlberg och hennes kommentarsfältsposse kräver något slags Bridget Jones-karaktär för att kunna relatera till en film.
Jag vill inte ha en kultur där folk identifierar sig utifrån kön enbart. Jag vill inte ha denna onda cirkel där det finns så få kvinnor i offentligheten att de som väl syns åläggs kravet att representera oss alla och sedan skjuts ned för att de misslyckas med detta omöjliga.

Vi brudar måste sluta definiera oss själva som ett enda pyttelitet "det andra". Vi måste sluta kräva av alla kvinnor - fiktiva som verkliga - att de skall företräda oss. Framför allt måste vi sluta betrakta oss själva som offer, sluta se den patriarkala kulturen som ett potent, mäktigt subjekt och oss själva som ett stackars enhetligt, handlingsförlamat objekt som blir påprackat en massa skit. Vi måste sluta reproducera den bilden i allt vi är och gör. Att vara kvinna är att ha en fitta, det är allt. Alla andra konnotationer är ovidkommande och bör bekämpas.

Och förresten, Rebecka Ahlberg, vad "500 Days of Summer" anbelangar: Jag tycker att den är väldigt lekfull för att vara en romkom, jag tycker om att den spelar på våra fördomar om äkta kärlek. Hon är en rolig och skärpt brud som inte tror på kärleken och inte vill binda sig. Han är en cynisk romantiker som drömmer om den rätta. Båda gillar The Smiths. De träffas och vi förutsätter att han kommer att få henne till slut, filmen lurar oss att bli lika romantiska som han och se allt som ett tecken. Till och med när vi tas med på en resa bakåt och får se mindre uppmuntrande detaljer så fortsätter vi hoppas. Vi blir den nedkärade killen - för still a man sees what he wants to see and disregards the rest... - vi fastnar i förälskelsens gissel: Vad betyder det där? Åh, nej, hon hatar honom! Kanske är hon bara rädd för kärleken?! Titta, nu log hon mot honom!

Det är ju Nora Ephrons fel förstås. Hon är kvinnan som gav oss "When Harry Met Sally", "Sleepless In Seattle" och "You've Got Mail", hon är drottningen av romkomer. Och jag förstår inte hur man överhuvudtaget kan hänga upp sig på romkomens ibland stereotypa kvinnosyn, såsom Rebecka Ahlberg gör, när genren samtidigt ständigt objektifierar parförhållanden å det grövsta och skapar helt orimliga, I'm telling you: ORIMLIGA, förväntningar.

"500 Days Of Summer" driver med allt detta. Den försöker lära oss att inte se romantiska berättelser som bruksanvisningar till våra egna liv. Den uppmanar oss att inte förlita oss på sådant. Och samtidigt säger den till oss att aldrig sluta hoppas.

Det tycker jag är fint.



And everything looks perfect from far away...