Den döende staden.

Jag vet inte hur det egentligen kommit sig, men någon gång för inte alltför länge sedan gick rationalism och blev det högsta och renaste och mest eftersträvansvärda. Exakt när det här hände är jag osäker på, men det var i alla fall innan jag föddes.

Jag heter Lisa Maria Thérèse, och det heter jag därför att min mamma och pappa lät sina vänner gå in i en "vallokal" - mammas och pappas garderob - och lägga papperslappar med namnförslag i en skål. Så röstades mina namn fram. "Sedan blev det kaffe och kladdkaka", som mamma lakoniskt skrev i familjens fotoalbum. (Mm. Folk tog inte lika hårt på det här med barn i början 80-talet som de gör nu.)

Mina föräldrar ogillar starkt religiösa anfäktelser och satte ära i att vi barn varken skulle döpas eller konfirmeras. Pappan till en av mina vänner var ännu värre: När hon som liten flicka kom hem med "Barnens bibel" så tog han den med sig ut i trädgården och eldade upp den.

Åh, denna fåfänga tilltro till det objektiva, den är kanske den mest religiösa av alla religioner, för den lämnar inte ens rum för tvivel och alternativa tolkningar, den säger oss att det finns ett enda svar bara, en absolut sanning. Även om man i intellektualismens namn uppmuntras att spekulera så premieras alltid återhållsamhet, kanslikorrekt svenska och logik. Känslor anses kladdigt och kletigt och pinsamt privat. Lite fult och liksom brudigt. Jag tycker att det är djupt tragiskt att det ser ut så.

Precis som darling Isabelle Ståhl blir jag därför helt hjärtskuttigt lycklig när Rasmus Fleischer skriver ett raktigenom känslomässigt blogginlägg om vämjelsen inför "det tristessindustriella komplexet". Månne ett litet steg för en bloggman, men ett stort steg för bloggmanligheten likväl, för de manliga bloggarna är annars idel serious business och förnuft och känslokontroll. Och jag älskar förvirringen som uppstår i kommentarsfältet. Läsarna står perplexa inför Rasmus Fleischers hat, de har tappat sin kompass och sin papperslapp, och på denna förlust reagerar de med att själva bli emo:

"Om det inte vore mig fjärran att dra sexistiska skämt skulle jag säga:
Vafan, har du PMS Rasmus..?"

"Du Rasmus… Detta var för min del ditt första verkligehetsfrånvända inlägg nånsin."

"Har svårt att känna någon större sympati för uttråkade innanförtullarnapoeter. Men thanks for sharing."

Det är ett bra blogginlägg han har skrivit, Rasmus Fleischer. Texten om "det tristessindustriella komplexet" är en personlig redogörelse för hur han rastlöst irrar runt i Stockholms innerstad. Jag känner igen mig i berättelsen. Jag hatar både storstäder och mindre städer som poserar som storstäder, typ Stockholm. Eller för all del Örebro:

"Jag är i Örebro, det regnar."


Det är ju så. Staden som sådan har inget värde i sig, den innebär inte per definition liv och rörelse och ett rikt utbud av fin- och fulkulturell förströelse. Staden kan lika gärna, för att inte säga oftare, vara kall och deprimerande och under neon loneliness. Otäcka vidsträckta ytor av själlösa affärskedjor.

I anknytning till städerna byggs köpcentra med ännu fler affärer. Dessa köpcentra är ju inte helt oävna, måste jag säga. Min syster och jag var på Nova i Lund för ett tag sedan, det var en pissregnig blåsig dag och jag var faktiskt tacksam över att allt fanns samlat under ett tak.
Vi betade av affärerna som fanns, åt en alldeles lagom kryddad kycklingwok i halvtid. Det fanns inget att klaga på. (Utom möjligtvis subban på H&M som vägrade låta min syster få poäng på sitt klubbkort när jag handlade grejer, eftersom klubbkortet är "personligt". MEN TÄNK OM VI VORE ETT LESBISKT PAR MED GEMENSAM EKONOMI DÅ?!! Nej jag skall inte jobba upp mig över det här i efterhand, jag borde snarare bli ledsen. För hur fattigt liv har man inte om man får ut något av att utöva makt i kassan på H&M genom att neka folk klubbkortspoäng? Det är faktiskt tragiskt.)

Jag sade till min syster att jag inte förstod varför affärerna inte dämpade belysningen, spelade tuff musik istället för skval, höjde volymen. Det skulle med största säkerhet öka omsättningen, menade jag. Folk skulle bli uppåt och känna partystämning och bli benägna att handla mer. Min syster höll med.
Fast nu i efterhand fattar jag. Det får inte bli för mysigt, resonerar affärerna uppenbarligen. De är livrädda för att vi skall fastna där, att de skall dra till sig arbetslösa, dagdrivare, diversearbetare, ungdomsgäng, fattiga pensionärer och andra otäcka parasiter på samhällskroppen. Det vore ju förfärligt.



Köpcentrat Nova i Lund, efter apokalypsen. (Från "Dawn Of The Dead" där zombierna dras till köpcentrat därför att det, enligt filmen, var ett ställe "där de trivdes när de levde".)


Här och var har man visserligen ställt upp bänkar och jämte dem någon plastväxt och kanske till och med en liten fontän, allt för vår trevnad. Fast bänkarna är byggda för att vara lite halvobekväma så att man inte skall vilja sitta där mer än några minuter. Och kring denna knapphändiga oas cirklar vårt samhälles paria, dvs underbetalda telefonabonnemangsförsäljare som alla hatar.
När någon glatt ropar hej! i en svensk stad så är det en underbetald telefonabonnemangsförsäljare, var så säker.

I Paris, där jag numera bor på halvtid, betyder ett glatt bonjour! ("hej", på franska) däremot att en öststatstiggare är i faggorna. De har utökat sin repertoar nu, märkte jag när jag häromsistens stod vid Centre Pompidou och väntade på en vän.
Nu vädjar de även till turistsamariten inom parisarna: "Excuse me! Do you speak English?" ("Ursäkta! Pratar du engelska?"). Och så vädjar de till kvinnors fåfänga: "Oh, vous êtes vraiment belle!" ("Åh, vad ni är vacker!"). Allt för att man skall stanna till länge nog för att de skall hinna nagla fast en med blicken och be en om pengar.
Jag blev rätt sur av att de körde pratar du engelska med mig och inte den andra varianten. Fast jag föredrar ändå alla gånger tiggarligornas cynismer framför innerstadsaffärernas ogästvänlighet.

För det är ju ogästvänlighet det handlar om. Stan som sådan är inte till för människor längre, utan för konsumenter. Citykärnan har sålts, bit för bit, till högstbjudande.

Jag har bott i centrala Paris i sju år, det är nära till allt. Men de där små söta charmiga affärerna försvinner en efter en: Några dör en plågsam utdragen död med deppig affärsinnehavare i allt skall bort!-kaos, andra bommar igen likt en fågel som flugit in i en fönsterruta och faller till marken med slutna ögon. I deras ställe öppnar hippa italienska restauranger, take-away-sushi-hak och barer som endast säljer organisk jos (vad fan är förresten organiskt?, det har jag aldrig fattat). Eller så blir det ännu en matvaruhandel i stil med Franprix, Leader Price, Marché U eller Monoprix.

Jag har kvar min älsklingsgrönsaksaffär, och fiskhandlaren kommer nog att klara sig, men bagerierna är alla åt helvete - i mitt kvarter går det inte längre att få tag på en vanlig baguette som inte smakar industrisegt av e-nummer. Jag saknar min kryddhandlare, en gammal judisk gubbe som alltid hälsade och frågade hur jag mådde och som brukade bjuda på hett, sött te. Ibland undvek jag att gå till honom därför att jag inte hade tid och inte kände för att umgås utan bara ville få mina ärenden undanstökade så snabbt som möjligt. Nu ångrar jag det.

Det är ju egentligen den sortens affärer jag tycker om. Stökiga, personliga, anspråkslösa små hål i väggen. Och jag tror att Rasmus Fleischers aggressivitet mot Stockholm i söndags är ett uttryck för allas vår nostalgi, för vår längtan efter det välkomnande brokiga, småskaliga, sprudlande. Det är nog inte en tillfällighet att ICA-reklamen gjort sådan succé, kortfilmerna där extrapriserna är blott en parentes i följetongen om den mysputtriga affären och dess tokroliga anställda. Det är om just den där lokala lilla mataffären vi drömmer, den som vi alla övergav för stormarknaderna och deras förmånliga erbjudanden. Nu är det försent, istället för en kultur av strosande har vi fått en kultur av shopping. Vi köper och köper och köper.

Vår konsumtion är ett problem ur rent resursekonomiskt perspektiv, absolut. Men framför allt är den ett problem därför att den blivit tvångsmässig. Grunden för all konsumtion är behovet av att fylla ett tomrum, och den offentliga sociala infrastrukturen bidrar till tomrummet. Det är ju också en form av kretslopp.

Inte konstigt att man blir förtvivlad.



(Det finns inget skäl till att jag lade till den här låten, annat än att jag älskar den och kedjelyssnade på den medan jag skrev den här texten.)