Mononormativitet.

Jag skrev en gång för ganska, men inte alltför, länge sedan en text som handlade om monogami versus relationsanarkism.

Mm, relationsanarkism är den hittills bästa term jag funnit för det som är... tjaa inte monogami. Och ja, jag kanske är ovanligt känslig, men kring ord som polygami står för mig en osund sky av flummig sekterism. Jag tycker i och för sig inte att beteckningen relationsanarkism är helt klockren heller, men den är i alla fall bättre. Bäst hittills.

Fast texten jag skrev var alldeles för lång och obehändig, och det blev aldrig något med den, och sedan dog datorn jag skrev den på för gott. Nu tänkte jag försöka rekonstruera, med anledning av Isabelle Ståhls hastigt ihopkomna men likväl mycket lyckade debattartikel lite halvt apropå Tiger Woods och hans förmodade otrohet mot sin svenska hustru Elin.

Isabelle Ståhl says: "Vi matas från födseln av media och samhälle med synen på att kärlek inte är äkta om den inte är exklusiv och dedikerad till en enda. Om man blir kär i en annan person än sin partner ärden eenda legitima lösningen tydligen att göra slut med partnern och bli tillsammans med den andra personen, oavsett hur bra relationen till partnern är. Det är bisarrt.

Naturligtvis följer förvirring och känslomässiga dilemman om man väljer utöva kärlek till två eller flera personer istället för en, men varför skulle dessa problem vara värre än de som monogama relationer innebär? Jag tycker att det känns mycket tryggare att bli vald och bortvald i små doser i stället för det binära att vara ihop/göra slut."


Elin Grelsson (ej gift med Tiger Woods!) invänder på twitter:



Fast hördu, Elin Grelsson! Det där var väl att skjuta vid sidan av målet på ett synnerligen mononormativt sätt?!

Sedan: Varken Isabelle Ståhl, Elin Grelsson, du eller jag vet vad äktenskapet som sådant betyder för Tiger Woods och hans hustru (som vi för övrigt bara bryr oss om på grund av att hon är svensk). Ingen vet vad de har kommit överens om. Därför bör vi undvika att vällustigt förfasande värja oss mot alla lögner som kan tänkas ha förekommit ifall det är ett traditionellt äktenskap det handlar om och ifall de rykten som säger att han varit otrogen talar sanning. Vi vet faktiskt inte ett skit.

Men här är i största allmänhet min egen femtioöring vad parförhållanden anbelangar: Jag är romantiker ut i fingerspetsarna, och med det menar jag delvis att jag inte vill se den grå vardagen i vitögat. Jag tror visserligen på rationalitet och rakhet, men bara så länge verkligheten inte är alltför tråkig. Jag tror också på livslång kärlek.

Man vet aldrig, och det är också en del av tjusningen med kärlek, något som får oss att verkligen värdesätta den mer. Ändå är jag ganska säker på att jag kommer att älska min lillasyster till den dag jag dör, jag skulle nog till och med våga sätta min högra hand på det. Samtidigt älskar jag flera andra: Mina föräldrar, det franska trollet, ett antal vänner.

Jag tror inte att min lillasyster tar illa upp av det. Faktiskt vore det väl direkt konstigt om hon krävde av mig att få vara den enda jag älskade? Då skulle vi betrakta henne som ett psykstört och osäkert kontrollfreak som behövde hjälp. 

För mig är parförhållanden som djup vänskap plus sex. Det enda som i längden skiljer en pojkvän från en pojke-som-är-en-vän är att man i de flesta fall ligger med den ena men inte med den andra. I en pojkvän är man dessutom också oftast först förälskad. Men tro mig, när man bott ihop med någon i en skokartong i sju år så känner man inte längre den där pirriga känslan av ÅH GUD JAG DÖÖÖÖR JAG VILL BARA SLÄNGA MIG ÖVER HONOM så snart han kommer innanför dörren.



Love, love, love...

Den del av mina femtio öre som jag hittills har klargjort är nog ganska självklar och allmänt accepterad. Därför tycker jag att det är ytterst förunderligt att slutsatsen vi envist klamrar oss fast vid fortfarande är att man ingen annan sexuell kärlek skall känna jämte den man känner för sin officiella partner.

En outtalad sanning är att man kanske då och då attraheras av någon annan, men man får inte göra något åt det. För då..? Ja, fortsättningen på den meningen förblir höljd i dunkel, för det går - enligt vår kultur - inte att utforska den utan att landa i en enda härva av svartsjuka och svek och hat. Att ens hänge sig åt fantasier om någon annan är ett fruktansvärt svek. För att inte tala om att flirta. Eller hångla, åh, det är fatwa på det.

Vår kultur har på ett sätt mycket stor förståelse för att kärlek är en outsinlig brunn att ösa ur. Föräldrar förväntas älska alla sina barn, ingen skulle komma på tanken att försöka få ur dem vem de älskar mest och säga att de måste välja, att det är taskigt att hålla alla ungarna på halster, SÄG NU RÅ. Inte heller skulle det väl falla någon in att se det som ett tecken på känslomässig ytlighet ifall en person har mer än en god vän.

Vi är på ett plan helt ense om att kärlek är som, tjaa, fildelning: Det blir mer och inte mindre av den ju mer man sprider den. Och vi är alla på det klara med att svartsjuka handlar om en känsla av otillräcklighet som den svartsjuka personen bör jobba med.

Och ändå! Ändå vågar vi inte släppa taget om det monogama parförhållandet som det enda rätta. Ack, vanans makt!

Jag har inga synpunkter på Tiger Woods och hans äktenskap, för jag har ingen som helst aning om hur det ser ut. Däremot säger det något om vår kultur hur vi reagerar på rykten om att X kraschade sin bil mot ett träd efter ett stormigt bråk om otrohet som eventuellt fått hans hustru, Y, att beväpna sig med en golfklubba och jaga honom.

"Jag blev så besviken när jag fick höra senaste nyheterna om X. Jag hade högre tankar om honom och trodde att han var bättre än så./ Y är som en av familjen/ Jag hoppas att hon använder en driver nästa gång i stället för en järntrea."
("Hoppas Y använder en driver nästa gång", Jesper Parnevik, Expressen, 3:e december.)

"Y är vår hjältinna. Hon reagerade så starkt på ryktena om makens otrohetsaffärer, att hon fick honom att tappa fattningen och krocka i sina försök att fly fältet."
("Y:s svåra val - hur hon än gör", krönika av Britta Svensson, Expressen, 3:e december.)

"Vi är både ledsna och chockade över det som kommit fram./ Jag tycker synd om henne. Y tillhör ju på sätt och vis vår familj. Hela den här situationen är verkligen jättetråkig./ Vi har varit schysta mot X tidigare, men nu får han skylla sig själv. Vi hade högre tankar om honom, han är inte den vi hade trott./ Det här är inte över än. Men jag har tappat all respekt för honom, framför allt som man och pappa. Det känns inte ens som det spelar någon roll vad han gjort på golfbanan. Min respekt för honom som person är borta."
("Jesper Parnevik om X-historien: Jag tycker synd om Y", artikel, Aftonbladet, 3:e december.)

Jag vet inte om ni ser hur sjukt det här är?

Monogami handlar om en lika fåfäng som fruktlös önskan om att kunna äga någon till kropp och själ på det att man aldrig skall behöva känna sig ensam och övergiven. Men det är inte genom våra demoner som vi lyckas skapa riktigt nära relationer, tvärtom får de oss blott att fjärma oss alltmer från varandra. Förstår ni inte det?



It IS complicated.