Mononormativitet, del III.

Jag blir helt förvirrad av diskussionen om monogami. De flesta invändningarna mot Isabelle Ståhls debattartikel och mitt blogginlägg är så... konstiga.

Det mest bisarra av argumenten - "svek är dåligt!" - har jag ju tagit upp tidigare. Men det är fler som går på den linjen.

Typ den vanligtvis rekorderliga Hemliga morsan länkar till mitt blogginlägg och skriver: "Hey, jag har ingenting emot att angripa mono-normativiteten, men förstår inte hur man kan göra det utifrån en otrohetsaffär och den svartsjuka som uppstår kring den", för "svek är svek är svek, i en monogam eller i polygam situation".

Hallå?! I feel like I'm taking crazy pills!

Jag tycker att jag gör väldigt tydligt i min text att vi inte vet ett skit om vilka överenskommelser Tiger Woods och hans fru Elin har träffat gällande sin relation. Vi vet inte om han har varit otrogen med deras mått mätt. Allt vi har att gå på är skvaller & spekulationer, plus ett par hätska uttalanden från hans golfkollegor. Och det är dessa omvärldens antaganden och reaktioner som min text diskuterar, inte Tiger Woods och Elin eller att jag tycker att det vore bra ifall det visar sig att han har svikit henne. Jag begriper inte hur man kan läsa min text så, faktiskt.

En annan person som skrivit på temat monogami och mononormativitet är bloggaren Agnes.

Agnes skriver: "Den svartsjuka och det ägandebehov jag ibland sett hos personer som inte lever i monogama förhållanden skiljer sig inte ett smack från klassiska parförhållanden. Obehaget inför att bli bortvald är detsamma".

Och självklart är det så. Skillnaden är bara att ett omonogamt förhållande har ambitionen att inte låta svartsjuka och ägandebehov diktera reglerna för relationen.

Agnes skriver även, nästan lite trotsigt får jag en känsla av, att det faktiskt finns vinster med ägandet också, "exempelvis den trygghet man upplever när man 'äger' sin partners kropp, viljan att tillhöra en och endast en".

Och här blir jag ivrig och tänker att jaaa, är det inte just precis det som är grejen egentligen?!

Alla vill tillhöra: känna samhörighet, veta att det finns en plats som är ens alldeles egen, uppleva att man har ett sammanhang. Av sociokulturella skäl har vi sedan kommit att förknippa behovet att tillhöra med behovet att äga. Det är inte så konstigt. Vi lever trots allt i ett samhälle som bygger på konsumtion och hyllar alla former av ägande, och vars officiella erkännande av en romantisk relation är lika med att teckna ett ägaravtal mellan två personer.

Men det här ägandet är ju helt och hållet illusoriskt. Man kan visserligen i ganska stor utsträckning hindra en människa från att rent fysiskt vara med någon annan, men man kan inte äga hennes sinne. Det är idiotiskt av oss att ens försöka göra det. För ägandet handlar ju inte om kärlek, inte egentligen, utan om kontroll och en rätt så vidrig form av objektifierande där man frångår den tanke om individen framför principen som annars anses vara människokärlekens fundament.

Jag tror att om man är väldigt kär i någon så faller det sig ofta naturligt att inte vilja vara med andra. Men jag anser att det är ett val man bör göra aktivt, varje dag, och att man skall göra det för att man faktiskt vill, inte för att man mer eller mindre är tvingad till det. Jag ser inte det som mer otryggt eller instabilt eller illojalt eller kärlekslöst. Tvärtom. För när man slutar hålla den man är kär i ansvarig för ens egna nojor och rädslor och känslor av otillräcklighet så kan man mötas på en helt annan nivå.

Och ja, med det sagt så har jag själv aldrig haft ett öppet förhållande som har funkat i längden. De har gått åt helvete, ett efter ett. Fast det har å andra sidan varit fallet med mina låsta förhållanden också. Det är mycket svårt, det här med romantisk kärlek. Lite för svårt nästan, när man tänker på det.