Spotifys spya.

Rasmus Fleischers blogginlägg om Spotifys spya är nog bland det bästa jag har läst på länge. Verkligen briljant.

"En rosa dator som kräks musik!", skriver Rasmus Fleischer uppbragt om Telias och Spotifys gemensamma nya reklamkampanj, och fortsätter: "Vem vill ha en sådan blandning kastad i sitt knä? En ständigt flödande musikspya – underhållning som aldrig tar slut – är det så vi vill leva våra liv?"

Vidare kopplar han spyan till den freudianska teorin om den orala fasen; "det diande spädbarnet/ som ännu inte utvecklat något ego, följer logiken 'jag är vad jag ges'". Orala personer - i det här fallet Spotify-användarna - sitter alltså med andra ord fast i en mata mig! mata mig!-mentalitet och får panik om flödet upphör.

Jag är icke någon vän av Sigmund Freud, men det här var ju faktiskt oerhört välfunnet.



Spotifys spya.

Jag tycker dessutom att det är intressant med en reklam som är så väldigt ärlig och direkt. För det går ju faktiskt inte att tolka den här annonsbilden som annat än en framvällande spya. Och "underhållning som aldrig tar slut" är precis vad det rör sig om.

Spotify handlar nämligen överhuvudtaget inte om kärlek till musiken, utan om ett massivt flöde av audiell underhållning. Det finns en viktig nyansskillnad där: Musiken aspirerar på någonting, till skillnad från underhållningen som per definition inte är annat än tidsfördriv, skval, förströelse. En aldrig sinande kaskadspya.

Annonsen är faktiskt en ganska träffande metafor för vår kultur överhuvudtaget. Vi översköljs dagligen av en oidentifierbar sörja information, och om man undrar något är det bara att googla så kastar internet genast upp ett otal länkar till mer eller mindre relevanta sidor. I det läget blir inte informationen i sig längre något värd, det viktiga är istället förmågan att sålla, urskilja, hitta det väsentliga och förmå processa det till kunskap. Det tär förstås oerhört på våra sinnen att söka skapa mening i allt kaos.

Och vi har inte bett om det här. Vi har inte bett om denna ström av information. Vi har inte bett om "underhållning som aldrig tar slut", det är ett raktigenom ett skapat begär. Det är lätt att tänka sig att det i alla begär ligger inbakat en längtan, och att begäret därför är kopplat till någon form av brist. Men det behöver ju faktiskt inte alltid vara så. Vad underhållning anbelangar så skapas uppenbarligen begäret ur intet, och föremålet för begäret har inget som helst egenvärde, allt är utbytbart, inget betyder något, det enda viktiga är att flödet aldrig upphör.

Mm, och se där kommer Spotify och uppmanar dig att luta dig tillbaka i soffan och gapa duktigt för deras underhållning som aldrig tar slut, aldrig igen kommer du att behöva lämnas ensam med dina egna tankar en endaste sekund, älskling.

Bon appétit!