Mer om hen, och om feminism och könsidentitet och språk.

Många har kommit med invändningar mot min krönika om ordet hen. Hen är alltså ett ord som "är synonymt med både hon och han och används i syfte att ersätta dessa könsspecifika personliga pronomen".

Jag skrev i min krönika att hen är en idiotisk uppfinning. "Och om vi tror att vi själva kan skapa ett mer jämställt samhälle genom att kringgå vissa uttryck, om vi tror att vi kan skapa en bättre kultur genom att på politiska grunder utarma språket, om vi tror att vi kan bota vår värld från sjukdomar genom att finkänsligt låtsas som symtomen inte finns. Om vi tror det så tar vi oss grundligt miste."

En del säger nu att hen inte är tänkt att ersätta han och hon utan bara används när man inte vet könet på någon, typ om du tar med dig en kompis till knytkalaset, så be hen att fixa en pastasallad.

Andra säger att de inte helt och fullt identifierar sig med alla de egenskaper som tillskrivs det kön de har, och att de därför vill kunna ta till hen vid behov. Ytterligare några har hört av sig och påpekat att den som är i färd med att byta kön kan tycka att det känns skönt att definiera sig själv som ett neutralt hen.

Jag förstår alla de här argumenten. Men att börja säga hen är inte att bygga runt existerande problem med könsidentitet, utan snarare att fåfängt försöka sminka över dem. Tycker jag då.

Jag tror inte att det finns någon enda människa som enbart identifierar sig med de egenskaper som tillskrivs det egna könet. Även de mest inbitet könsfixerade hippiepsychoanalytikerna talar om anima (den feminina delen i männen) och animus (den maskulina delen i kvinnorna), vilket bara är ett omständligt sätt att säga att ingen kvinna är raktigenom kvinnlig och ingen man är raktigenom manlig. Alla vet det, problemet ligger i vår oförmåga att fullt ut acceptera det.

Jag tycker att det är djupt olyckligt att till exempel se styrketräning som något så manligt att kvinnor inte kan ägna sig åt det utan att frånsäga sig sitt biologiska kön, och att lösa detta genom att åberopa ett neutrum - hen. Det är att upprätthålla den diktomi som säger att styrketräning är manligt. Jag betraktar därför begreppet hen som en direkt dålig lösning på problemet.

Och om du heter Elin och ser ut som en kvinna så spelar det ingen roll om du kallar dig själv hen när du är på det humöret. Folk kommer fortfarande att betrakta dig som en kvinna och behandla dig därefter. Och även om hen införlivas i språket så kommer dess verkan att vara minimal eftersom dagligt tal ändå kommer att avslöja ditt biologiska kön.

Språket är en mätare på vad som försiggår inne i våra huvuden. Det är vårt sätt att kommunicera med världen. I viss mån kan vi nog använda språket som ett verktyg för att affirmera oss till saker i bästa pragmatiska självhjälpsanda, men i grunden är ju språket hjärnans instrument, inte tvärtom.

Är Kim Jong Il verkligen Den älskade ledaren bara för att han tvingar alla att kalla honom det? Och upphör Det Vi Inte Nämner™ att vara ett problem bara för att vi slutar tala om det?
Jag tror inte det.

Både jag och hensägarna verkar ense om att det i vår kultur finns alltför stora förväntningar utifrån kön. Men, som snygg-Magnus påpekar i kommentarsfältet till Elin Grelssons replik på min krönika: "Kodifieringen har ju även vunnit så snart vi identifierar oss med dess frågeställning".

Själva problemet anser jag vara de värderingar vi lägger i ordet han och hon, att vi laddar dem med en massa egenskaper. Att vi överhuvudtaget ser könet som så viktigt. Det är ju DET vi borde ändra på, inte språket som uttrycker denna mentalitet.