Om privat och offentligt, och om skam.

I en text om SVT:s nya matprogram "Landet Brunsås" citerade Björn af Kleen nyligen saker som hans vänner hade sagt i en privat diskussion på Facebook. Utan att fråga först. Rätt vad det var hade sådant som skribenterna Isobel Hadley Kamptz och Anna Hellsten pratat om sinsemellan blivit allmängods och serverades oss som "kvinnlig kritik" på kultursidan i Expressen. Hoppsan.

Lisa Förare Winbladh, vars blogg också citerades i artikeln, skriver idag en syrlig replik om att Björn af Kleen inte bara olovandes dristat sig till att referera sådant som sagts bakom lyckta dörrar utan dessutom blandat ihop vem som sagt vad var samt dragit helt felaktiga slutsatser.

Björn af Kleen svarar att Lisa Förare Winbladhs "känsla av att ha blivit förrådd/ på sätt och vis [är] förståelig", men säger att han inte tycker sig ha särskilda lojaliteter mot den del av hans bekantskapskrets som tillhör "publicistisk och politisk elit". Vidare drar han en parallell till den moderate pressekreteraren Edvard Unsgaard och det bajsgate som blev resultatet av hans Facebook-uppdatering om hur förtjusande det var att se den borgerliga så kallade "arbetslinjen" inkarneras i duktiga ryskor som städade bort fekalier från hans trappuppgång.

Jag tycker att jämförelsen haltar. Edvard Unsgaard är ett politiskt högdjur som uttalade sig i ett försök att göra reklam för en moderat idé. Isobel Hadley Kamptz och Anna Hellsten fällde sina yttranden i ett informellt och slutet sammanhang som bara några få personer hade tillgång till. Därför tycker jag absolut att Björn af Kleen i någon mån kan sägas ha förått alla dem som han citerar i sin artikel om "Landet Brunsås". Han verkar betrakta internet som ett vilda västern och har handlat på ett etiskt väldigt tveksamt vis.

Eftersom vi lever i de kränktas välde, de humorlösas era, moralisternas tid så bidrar den här sortens journalistik absolut till ett tristare samtalsklimat, åtminstone på kort sikt. I en ålder då gränsen mellan det privata och det offentliga luckras upp allt mer kommer ju den fullständiga transparensen åtminstone inledningsvis innebära att folk blir försiktigare med vad de säger även privat, censurerar sig själva, drar sig för att vara politiskt inkorrekta. Snuten i huvudet får utökade resurser.

Men på lång sikt kanske det här kan leda till något gott?
När tillräckligt många uttalat sig kontroversiellt, skämtat smaklöst, gjort bort sig och blivit påkomna med neddragna byxor, fingrarna i syltburken och en baby Jesus buttplug i rumpan så kanske vi får en kultur med betydligt högre i tak?

Det är ju trots allt det som är problemet nu: Att vi måste vara så duktiga hela tiden. Det finns ingen plats för smuts och tvetydigheter. Detta borgar för en sjavigare samhällsdebatt. Liksom, vi har nu en situation där en politiker får skit för att hon köpt en snygg, dyr väska, där en man får sparken från jobbet som förskollärare för att han privat bär en mössa med påskriften PORN STAR, och där läkare, fysiologer, hälsocoacher och random kändisar går ihop och skriver en artikel där de rasar över att momsen är högre på frukt än på omoraliska saker som spel, dobbel och porr. Det är bara för dumt.

Jag föreställer mig en framtid där så många, frivilligt och ofrivilligt, blottat sina sprickor och svagheter att skammen över att vara människa är en lika obskyr känsla som en gång gudsfruktigheten.
Förr i tiden uppförde sig folk därför att Den allsmäktige fadern såg dem och ämnade låta dem tillbringa evigheten i helvetet om de gjorde något omoraliskt. Nu äntrar vi ett skede där Storebror ser oss hela tiden, men där de offentliga strålkastarnas skärseldar bara plågar en i femton minuter. Precis som Andy Warhol en gång förutspådde.

Jag hoppas att det kommer att göra oss gott. Att det i slutänden får oss att inse att det inte bör vara en synd att inte alltid vara vårdad och vältalig. För att inte vara representativ är ju egentligen det mest representativa som finns.