The Office.

Jag älskar The Office, jag tycker verkligen att det är en av de bättre teveproduktionerna någonsin.

Det är inte en helt enkel serie att titta på. Det vilar en tristess och en svärta över allting, och ett slags tyst desperation. Att titta på The Office är helt enkelt ganska plågsamt, och när man skrattar är det aldrig ett raktigenom befriat och lyckligt och glatt skratt. Det ligger alltid något inunder och skaver.




Så är det inte med den amerikanska versionen. Jag blev besviken på den först, för att den var en urvattnad och snäll karbonkopia som saknade precis allt det som gjorde den brittiska förlagan så fantastisk. Det kändes lite som att gå på konsert med sitt älsklingsband bara för att mötas ett habilt coverband. Det var inte alls dåligt, bara inte lika mångdimensionellt och intelligent och rysroligt och originellt. Och det tog ett tag att komma över att David blivit Michael, Tim blivit Jim, Gareth blivit Dwight och Dawn blivit Pam, och att de var precis som sina brittiska syskon fast ändå inte.

Men nu! Nu gillar jag verkligen The Office US. Precis som Kjell Häglund har jag haft svårt för jänkaren Jim; förlagan Tim var inte alls lika störig i sin roll som den normala, schyssta killen som det är tänkt att vi skall identifiera oss med. Kanske beror det lite på att The Office UK blev en så mycket kortare historia och att man helt enkelt inte hann utveckla Tims karaktär, men jag tror inte att det bara handlar om det. Det fanns något svettigt uppgivet över Tim som hans själlöst självbelåtna amerikanska motsvarighet helt saknar. Det är samma sak med Michael: Han har inte alls samma desperata nerv som David.

Ändå är ju The Office US helt klart sevärd och har sina alldeles egna kvaliteter. Det tog mig bara en handfull avsnitt att inse det. Och på sistone har jag fattat att det är mer än så: Att den amerikanska långköraren faktiskt ofta dessutom tangerar det rent geniala.



Det här är så fruktansvärt roligt och sammanfattar hela essensen av The Office US.