En riktigt schysst kille.

Vi har så många fördomar om vad en våldtäktsman är. Vi har så många fördomar om vad ett våldtäktsoffer är. Vi har så många fördomar om vad en våldtäkt är.

Vi har så många fördomar att när en fjortonårig flicka tvingas suga av någon på en skoltoalett i byn Bjästa utanför Örnsköldsvik så vill folk liksom inte riktigt att det skall räknas som våldtäkt.

För han ser ju så bra ut, han är snäll, han är rolig, han är social. En riktigt schysst kille. Och hon var ju kär i honom, ryktas det, hon ville bli ihop med honom. Anmälan om våldtäkt var säkert bara en hämndgrej från hennes sida, för att han inte ville ha henne. Sådant sitter folk från Bjästa och säger i kvällens avsnitt av Uppdrag granskning.

Jag förstår det. För det finns en bild av våldtäkt som något så fruktansvärt att det inte ens går att greppa. Det är så tabu, så omgärdat av skam. Och våldtäktsmannen, honom tänker vi oss som en ond man som ingen kan älska, en mörk skugga, ett monster som kastar sig över unga kvinnor när de våghalsigt sneddar genom parken på väg hem sent om kvällen.

Men de allra flesta våldtäkter är inte överfallsvåldtäkter. De allra flesta våldtäkter begås i någons hem, och i de allra flesta fall är förövarna och offren bekanta med varandra allraminst. Det går inte att se utanpå att någon är en våldtäktsman. Det går inte att se utanpå att någon är ett våldtäktsoffer heller: man kan verka, ja till och med vara, precis som vanligt fastän man blivit våldtagen. Våldtäkt sker här, i vår verklighet och vardag.  Ändå föredrar vi att låtsas som motsatsen.

Några exempel: Aftonbladets egen ledarskribent Katrine Kielos säger i sin essäbok Våldtäkt & Romantik - nu i pocket! - att våldtäkt får allting att gå "jävligt mycket sönder". "Man dör av våldtäkt", menar hon. Sportbladets skribent Mattias J Larsson skrev nyligen i en krönika att våldtäkt är att bestjäla någon på "det finaste hon har". Och när jag för ett par dagar sedan i en bisats opponerade mig mot idén att hela livet blir förstört av en våldtäkt, för det blev det inte för mig, så fick jag mejl om att jag hade fel: Våldtäkt är värre än mord. Men våldtäkten jag blev utsatt för var inte mord. Jag är här, jag dog inte. Våldtäkten var våld mot min vilja och våld mot min kropp, varken mer eller mindre.

Att säga att hela en kvinnas liv blir förstört av en våldtäkt är att säga att hennes värde sitter i hennes kön, och när någon tar henne mot hennes vilja så förlorar hon det värdet. Hon är förbrukad. Hennes liv är förbrukat. Den som gör något så hemskt, den som i det närmaste mördar henne både till kropp och själ, den personen måste således alltså vara ett monster. Så resonerar vi. Därför har vi svårt att alls föreställa oss att våldtäkt kan ske på riktigt, att ta in att någon vi känner skulle kunna ha varit inblandad i ett sådant dåd.

Ingen vill tänka på sin son, sin bror, sin vän som ett monster, som någon som våldtar. Jag förstår det. Det fasansfulla i historien om den våldtagna flickan i Bjästa är inte att pojkens närmast anhöriga helst inte ville tro att det var sant utan att hela byn offrade henne. De offrade henne för att slippa ta in att en riktigt schysst kille kan vara en våldtäktsman. Hennes vänner offrade henne. Skolan offrade henne, och fritidsgården och kyrkan. Allt för sin egen bekvämlighets skull.

Vi pratar alltså om en pojke som dömts för våldtäkt i tingsrätt och hovrätt, högsta domstolen vägrar ta upp hans fall. Han har i polisförhör erkänt och detaljerat beskrivit våldtäkten: hur han satte sig ned ovanpå henne och låste fast hennes armar under sina ben, hur hon 5-6 gånger sade att hon inte ville, och hur han ändå tvingade in sin kuk i hennes mun. Det finns dessutom teknisk bevisning. Ändå behandlar staden honom som en hjälte. Inte ens när han döms för ytterligare en våldtäkt, på en annan flicka, slutar folk tvivla på hans oskuld; han som är så schysst.

Rektorn på skolan där flickan och pojken gick pratar i Uppdrag granskning om att man bestämt sig för att förbli neutral. Det skolan förhåller sig neutral till är alltså att svenskt rättsväsende fastslagit att ett barn har blivit våldtaget inne på toaletten, och att det barnet nu blir utmobbat av de andra eleverna. Hennes vänner överger henne. Det går rykten om henne.
Pojkens mamma startar en stödgrupp för honom på Facebook. Stödgruppen har 4000 medlemmar, vilket är fler än vad som bor i hela Bjästa, och i den skriver folk att flickan är en hora, ett luder, troligen desperat efter pengar, att hon borde bli nedslagen, våldtagen, torterad, spetsad på en påle, bränd på bål. Och när pojken beläggs med besöksförbud och måste byta skola utbryter en "strejk" på den gamla skolan: Eleverna tillverkar tröjor och sprider ut lappar. Till detta förhåller sig skolan neutral.

Samma sak på fritidsgården. Där bestämmer sig personalen för att "inte ta ställning".
"Jag tycker ju väldigt synd om dem, tyckte naturligtvis synd om grabben också, helt klart. Alltså det är ju synd om bägge två, de är ju förlorare så att säga, tycker jag. Det är ju en väldigt dramatisk upplevelse för hela skolan", säger en av fritidsledarna till Uppdrag granskning.

Trots att pojken inte går kvar på skolan, är dömd för våldtäkt på en av skolans elever och därtill har belagts med besöksförbud så bjuder prästen Lennart Kempe in honom till skolavslutningen i kyrkan.
"Grabben hade med sig blommor, när kompisarna stod där och tog emot sina betyg så delade han ut en blomma till var och en utav dem. Det blev en tyst, stark demonstration", säger Lennart Kempe i Uppdrag granskning. "Jag tänkte att det var jättestarkt utav honom att orka komma hit och göra det, enormt starkt. Samtidigt gjorde det jätteont att han inte stod där bland sina kompisar."

Hur flickan kände inför det tilltaget har han faktiskt inte tänkt på, medger han. Och när reportern frågar om han vet att pojken bara några timmar efteråt våldtog en annan flicka på en badstrand så är hans reaktion: "Stackars kille... och tjejen givetvis också".

Bjästa är en by som har begått ett enormt svek. Inte bara mot flickan, utan mot pojken också. Han har dömts för två våldtäkter och anmälts för en tredje. Och tre är ett mönster. Han kommer att fortsätta, ända tills omgivningen slutar ömka och dadda honom kommer han att fortsätta.

Kärlek hade varit att tvinga honom att ta ansvar för sina handlingar. Kärlek hade varit att säga att vad du gjorde var vidrigt. Kärlek hade varit att låta honom sona sitt brott och sedan förlåta, men inte glömma. Det hans familj, vänner, gamla skola, fritidsgård och kyrka gör har inte ett skit med kärlek att göra. Det är inte pedagogik eller omsorg. Det Bjästa gör är att blunda hårt och vända sig bort och nynna på en trevligare visa.

Ja, Bjästa offrade inte bara den våldtagna flickan utan också pojken som våldtog henne. De offrade honom genom att låtsas att han var något han inte är: en riktigt schysst kille.

Hur länge skall det här fortsätta?



Det var inte en ensam galning, det var hela Bjästa.