Anders S Nilsson har gjort svensk feminism en tjänst.

Jag vet inte om ni har hört talas om Rättviseförmedlingen? Det är en kostnadsfri tjänst för de arbetsgivare inom kultur och media som vill rekrytera andra typer av personer än de som vanligen syns och hörs överallt. Aftonbladet skrev nyligen om det här.

Rekrytering verkar annars, allt av döma, normalt sett gå till typ såhär: Man behöver, säg, en panel till ett soffprogram, och man ringer runt, och helt plötsligt sitter man där med två tre - eller fler - män och en kvinna. Två tre män plus en kvinna är en vanlig panel. Två tre kvinnor plus en man vore däremot inte en panel utan en kvinnopanel. Och om någon verkligen faktiskt ifrågasätter det gängse upplägget med minst dubbelt så många män som kvinnor så svarar tevemakarna att oj, det var ju självklart inte meningen, det var absolut inte en medveten tanke, nej nej, det bara råkade bli så just den här gången, det här var dem som vi fick tag på helt enkelt.

Jag tror dem faktiskt. Eller: jag tror att de tror på vad de säger. Folk värjer sig emot tanken att deras val skulle kunna påverkas av annat än deras egna medfödda, oböjliga vilja plus slumpen. Men de har fel. De har fel. Det privata är politiskt, och det vardagliga, alla små indicier är politiska. Man kan inte tänka på det jämt, för då blir man bitter och odräglig och får ett hemskt liv. Något man kan göra är dock att i alla fall ha det i bakhuvudet, den där vetskapen om att man betraktar människor olika utifrån deras förpackning.

Nu har emellertid Rättviseförmedlingen sett till att det inte längre går att skylla ifrån sig. Det går inte att säga att man försökte men tyvärr inte hittade annat än vita medelålders män den här gången heller. Det går inte längre. Och det gillar jag, verkligen.

Det är inte det att jag har något emot vita medelålders män, tvärtom, faktiskt. Men jag äcklas av den där självklara bredbentheten de har, och jag äcklas av att när de räcker ut en hjälpande hand så är det fan så gott som aldrig en kvinna de försöker dra upp en stegpinne, utan någon skööön ung kille. Det är ju så mycket enklare så. Inte lika mycket av ett riskkort. Feminist kan man väl vara på fritiden, va.

Därför tycker jag att det är jävligt fint med en rättviseförmedling som alldeles gratis verkar för mångfald. För kompetenta personer kommer ju i alla möjliga färger och former. Och visst, det låter som att jag sparkar in öppna dörrar nu. Men det blir ju tyvärr oftast aldrig mer än en läpparnas bekännelse, det där om att alla är lika mycket värda och SJÄLVKLART är det ingen principiell skillnad på folk och folk, och SJÄLVKLART är samhället åh så jämställt. Bla bla bla. Det är lögn. Vi gör visst skillnad.

Det märktes inte minst när Lina Thomsgård, hjärnan bakom Rättviseförmedlingen, intervjuades i Mix Megapol. Det var Anders S Nilsson som ringde upp henne.

Anders S Nilsson?, tänker ni. Jomen ni vet, den där skåningen från Parlamentet:

Anders S Nilsson har noll koll. Han ba: "Men om du har möhippa, Lina, om du beställer en Chippendales och så kommer det en Maj-Britt från ekonomiavdelningen, då blir ju inte du lika glad."

Som om det var det förmedlingen handlade om: att byta ut alla män mot kvinnor.

Jag tillhör dem som verkligen anser att alla har rätt att vara dumma i huvudet, jag håller t ex inte med Margret Atladottir om att Anders S Nilsson borde få sparken för att han är en äcklig gris. Nej, nej.

Och hans debilflåsiga skånska avskedsfras om att det var kul att Lina Thomsgård har nåt att göra - underförstått: hon har för mycket fritid, det här är en oviktig fråga. Well, det var väl bara bra, på sitt sätt?

För händanefter: Ifall någon säger att meh, alltså, det känns ju lite överdrivet med en rättviseförmedling, det är ju ändå så jämställt i Sverige, behövs det här verkligen? Ifall någon säger det så behöver inte Lina Thomsgård längre leta fram en lunta statistik, hon behöver bara trycka på play. Där har Anders S Nilsson gjort svensk feminism en tjänst.

Och det som fascinerar mig är inte att Anders S Nilsson inte omedelbart entledigas från sin tjänst på någon ytlig jävla skvalradiokanal. Vad som fascinerar mig är vad som kommer fram om man intresserar sig det allra minsta för Anders S Nilsson. All jävla skit som dväljs där under ytan, bara man googlar.

Tonårstjejer varnas för att lägga ut bilder på internet där de har alltför roligt, för om en arbetsgivare får nys om att de kanske ibland kan vara glada och fulla och kåta och för mycket, ja då kommer de ALDRIG ATT FÅ JOBB! ALDRIG NÅGONSIN! INTE NÅGONSTANS! Det lär dem vuxenvärlden. Anders S Nilssons arbetsgivare kan i sådana fall aldrig ha googlat honom.

De fem första träffarna när man söker på anders s nilsson är en infosida på Wikipedia, ett blogginlägg med rubriken: "Anders S Nilsson - en typisk mansgris", en flashbacksida med skvaller om hur äcklig och snuskig Anders S Nilsson jämt är när han går ut på krogen, en rad bilder samt ett blogginlägg där en före detta dokusåpadeltagare redogör för hur Anders S Nilsson utsatt henne för grova sexuella trakasserier.

Han är inte dömd för något av detta, nej, och då kanske vän av ordning tycker att jag borde låta bli att skriva om det här. Det är snaskigt, jag bara spekulerar. Ungefär som media spekulerar när de lämnar ut namn och bild på Mats Alm, mannen som uppenbarligen mördat sin flickvän men som ändå kanske inte kommer att dömas för det mordet. 53 vittnen till trots.

Jag menar inte att jämföra Anders S Nilsson med Mats Alm. Jag försöker inte kalla honom mördare. Det är bara det att den vidriga radiointervjun ihop med google-resultaten ihop med Kjell Häglunds tre år gamla krönika i Dagens Media gör att jag faktiskt sluter mig till att Anders S Nilsson är ett äckel. Krönikan handlar om hur Anders S Nilsson gett sig på Kjell Häglunds dotter och betett sig helt sinnessjukt åt. Anders S Nilsson har erkänt det här, och han har bett om ursäkt. Fast han blev lite sur, för visst händer det att han kan vara "klumpig och säga plumpa grejer", men det är ju onödigt att göra en så stor grej av det som Kjell Häglund gjorde. Tycker Anders S Nilsson.

Och det där som han skrivit på Newsmill? Snälla nån, det är den kortaste "debattartikel" jag någonsin sett. Jag betvivlar starkt att Anders S Nilsson känt sådan ruelse över sitt beteende att han hört av sig till just Newsmill, av alla medier, och bett att få publicera en text just där. Nej, vad som har skett är förstås att Newsmill kontaktat honom och erbjudit honom pengar för att skriva något, säkert har man också lirkat och sagt honom att det skulle se snyggt ut med en ursäkt. Fräscht!

Faktum är hur som haver att Anders S Nilsson uppenbarligen har varit klumpig och sagt plumpa grejer i flera år allraminst, och nu är jag nyfiken på när någon tänker sätta ned foten och säga

DET HÄR ÄR INTE OKEJ. SKÄRP DIG!

Genom att inte låtsas något om, genom att himla med ögonen och säga till unga brudar att Anders är sån där, det är bara att vänja sig. Genom att säga så legitimerar man hans beteende, man säger att det inte är så farligt, det är okej. Kvinnor får finna sig i att Anders S Nilssons svettiga hand ibland hamnar mellan deras ben. Och det är väl inte så mycket att bråka om?!

Det är tydligt att ingen har sagt till honom. Jag förstår inte varför. Det är ju inte som att han är en stjärna, han är inte ett av de där manliga genierna som har diskuterats livligt nyligen. Han är en på alla sätt ytterst medioker person som hade suttit i växeln på något lokalföretag i Eslöv ifall han hade varit kvinna. Inte en jävel hade hjälpt honom upp om han hade hetat Andrea. Inte en jävel hade hjälpt till att hålla honom kvar ifall han varit kvinna som faktiskt tagit sig upp för egen maskin och sedan högljutt sextrakasserat unga män på varenda jävla firmafest.

Det är Anders S Nilssons kuk som håller honom flytande. Kukigheten är hans smala lilla lycka. Poetiskt nog har denna hans kukighet också hjälpt till att ge Rättviseförmedlingen en rejäl skjuts. Det är också det enda hoppfulla i den här historien.