Fattigdom är så ful.

"'Jag förträngde min ekonomiska situation' är ofta svaret när människor i 'Lyxfällan' ska förklara hur de lyckats trassla till det för sig. Det är mänskligt. Och det händer oväntade saker i livet: skilsmässor, arbetslöshet, sjukskrivningar och företagskonkurser. Man kan hamna i missbruk, depression - you name it.
Men att hundratusentals människor inte lyckas betala räkningarna beror inte enbart på finanskris och 'oförutsedda extrema livskriser'.
Glöm det. Det beror på oförmågan att spara."

Så skrev Sakine Madon i en ledarkrönika tidigare i veckan. Hon tycker man skall sluta dadda med dem som sitter i skiten ekonomiskt. Själv är hon en Spara, upplyser hon i en hänvisning till seriefigurerna Spara och Slösa från Sparbankens barntidning Lyckoslanten. Men liksom.

Det är faktiskt inte så enkelt som att alla sonika borde spara ihop en trygg summa pengar för eventuella oväntade utgifter. Inte bara är det svårt att lägga undan pengar när man har ont om dem till att börja med, det vore dessutom direkt dumt att göra det. Som reglerna ser ut är det nämligen så att man inte får ha några som helst tillgångar för att få ekonomiskt stöd av staten om man hamnar på obestånd. Man måste först göra sig av med allt: Ekonomisk buffert, bostad, bil. Rubbet. Det bistånd som är tänkt att avhålla människor från fattigdom är kringgärdat av regler som i sig skapar just fattigdom.

Jag kan som exempel ta min lillasyster, Tove, som är nyutexaminerad civilingenjör i bioteknik. Hon har gjort helt fel: Pluggat på universitet i fyra och ett halvt år och sedan ärvt lite pengar plus en gammal bil. I ett par månader har hon varit arbetslös, och hon kan ju glömma att hon skulle få någon form av ekonomiskt bistånd. Först måste Tove använda upp sin andel av det som mormor och morfar mödosamt sparade ihop till oss och ville att vi skulle göra något roligt av. Sedan måste hon sälja morfars gamla bil. Därefter kommer hon tvingas leva på sin pojkvän, för de har flyttat ihop, och sådan ser lagen ut att om man lever "under äktenskapsliknande former" så har ens sambo försörjningsplikt.

Staten skapar med andra ord inga incitament alls för människor att försöka ta hand om sig själva, för man måste ändå göra sig av med allt man äger och har innan man får någon som helst hjälp. Man kommer att tvingas ned på den absoluta botten. Först när katastrofen är ett faktum ingriper staten. Och man kommer dessutom att göras beroende av sin eventuella partner, alla i hushållet kommer varje månad tvingas redovisa sina inkomster och utgifter innan man får några pengar. Detta alldeles oavsett ifall man har gemensam ekonomi eller ej.

Fattigdom är fortfarande tabu, något man inte talar om. Jag växte upp i ett hem utan pengar, och jag skämdes aldrig, antagligen för att jag inte visste något annat. Men jag avundas fortfarande den där grundmurade självklarheten som alla andra verkar känna. Man kanske inte tänker på det om man har okej med pengar, men om man är van att inte ha några så gör man det.

Man måste nog ha varit där för att fatta vidden. En Aftonbladet-journalist som hafswallraffar en månad från rätt sida av skyddsnätet förstår inte. Jo, det är jobbigt att inte ha råd med pizza när man är sugen, och det är nedslående att närstående måste sticka åt en sedlar så att man skall klara sig. Men problemet är inte att ha dåligt med pengar. Problemet är att sitta fast och inte se någon utväg, att ALDRIG ha råd att göra något utöver det vanliga. Det är det som äter upp en. Den ständiga oron. Hopplösheten. Fattigdom är så ful.

Och det finns en hel armé av osynliga människor därute. En tyst här av trashankar som saknar köpkraft och därför inte är välkomna ute i samhället. Ingen talar för dem, eller med dem. Bara om dem, i ett hånfullt tonfall, när man vill flirta med extra dum röstboskap som ropar efter en hundring mer i plånboken för egen del och hårdare tag mot alla andra. Det skall löna sig att arbeta, säger man då. Jomen tjena.

Det är nu inte så att familjer lever på marginalerna därför att det är roligt. De suger inte på ramarna på grund av att de inte fattar bättre och inte kan hantera pengar, som Sakine Madon verkar tro, det handlar inte om att mammorna är slösor som aldrig tänker längre än näsan räcker och som bara: skaffa livets förnödenheter? mjaa, jag tror att jag skall ta och impulsivhandla en massa vulgära porslinsstatyetter istället, och spela bort barnbidraget på lotto, och sms-låna ihop till ett par silikontuttar. Jag förstår inte hur man kan ha en så konstig och verklighetsfrämmande syn på fattigdom som den Sakine Madon ger uttryck för. Som om deltagarna i Lyxfällan vore representativa för de skuldsattas, utsattas, obemedlades skara.

Jag gillar inte heller offertänk, där är Sakine Madon och jag lika. Men fattigdom finns, och den är alltsomoftast inte ett karaktärsdrag utan resultatet av orättvis resursfördelning. Det handlar alltså inte om att fattiga individer måste skärpa sig och lära sig ansvar. Fattigdom är ett strukturellt problem och bör lösas på strukturell nivå. Ta bara en sådan sak som att konungariket Sverige år 2010 inte räknar tänderna som en del av kroppen och därför i princip tvingar medborgarna att själva finansiera sin tandvård. Det är ju skandal!

Det är sant att pengar inte gör en lycklig, på samma sätt som god hälsa inte gör en lycklig. Inte förrän man saknar det, då är det allt som betyder något. Och jag kan känna att innan man har gråtit för att man har hållit igen på allt man överhuvudtaget kunnat men ändå fan inte vet hur ekonomin skall gå ihop sig den här månaden, innan man har erfarit den känslan, innan dess så saknar man mandat att uttala sig om fattigdom och vad fattiga människor borde och inte.

Åh, och en sak till: Om någon har jobb till en civilingenjör i bioteknik som är ambitiös, noggrann och har toppreferenser, och som överhuvudtaget är en sådan där gullig person som alla älskar, ja då borde ni höra av er till min lillasyster Tove. Mejla mig på lisa.magnusson@aftonbladet.se så förmedlar jag kontakt.



Världens bästa lillasyster tillika duktig civilingenjör i bioteknik.