Internet är vår tids viktigaste miljöfråga.

Jag fick rösträtt för tio år sedan, och alltsedan dess har jag röstat på Miljöpartiet. Miljöpartiet är ett parti som jag verkligen tycker om på riktigt och känner mig hemma med. Jag gillar det där idealistiska, känslan av att politiken drivs av folk med visioner snarare än karriärambitioner. Jag gillar fokuset på miljön. Framförallt gillar jag den allt igenomsyrande människokärleken som är unik för Miljöpartiet; det är en vacker mix av liberal tilltro till individens förmåga och socialistisk omtanke med de små.

Ändå har jag inte velat kalla mig miljöpartist. Sanningen att säga har jag skämts över hur verklighetsfrånvänd den miljöpartistiska politiken faktiskt fortfarande är. Miljöpartiet är till stora delar ett sunkpuritanskt Bevara Naturen Naturlig-projekt som främst kommunicerar med allmänheten genom oroliga appeller om det minskande torskbeståndet, uppmaningar om läsk- och snaskförbud i skolan och propåer om att kronprinsessan Viktoria skall åka häst och vagn istället för bil till sitt bröllop i sommar.  

Problemet är att Miljöpartiets idé om miljö helt har kretsat kring att bevara den organiska naturen så att även kommande generationer skall ha en trevlig fond till sina fritidsaktiviteter. Man har brukat tala om miljön i termer som å det närmaste för tankarna till forna tiders jungfrur och riddare: Naturen är vacker och orörd och ren och äkta och oskuldsfull och i nöd, och vi är någon äcklig farbror som måste avhålla sig från att besudla den och istället värna den mot yttre hot.

Rachel Carson skriver i klassikern Tyst vår att mänsklighetens främsta utmaning är just att ta herraväldet, inte över naturen, utan över sig själv. Detta romantiserande av naturen gentemot förmodat mänskligt förnuft och känslokontroll är oerhört reaktionärt. Och även om miljörörelsen tack och lov är modern nog att hölja biologismvurmen bakom en smakfull fernissa av politiskt korrekt tolerans för kvinnor, bögar, funktionshindrade, blattar och andra avvikare så har man stora svårigheter att dölja sitt förakt för den svaga, impulsiva, fulkulturkonsumerande plastic fantastic-pöbeln. Jag tror att det enbart beror på feltänk.  

För att kunna föra en meningsfull grön politik måste vi göra oss av med våra vanföreställningar om både människan och miljön. Vi måste inse att människans relation till naturen inte är en skränig kolonialherre som skändar sin plågade stackars slav. Om vi till äventyrs skulle begå för mycket våld på planeten så kommer den sonika, med komikern George Carlins ord, att "skaka oss av sig likt en otrevlig omgång loppor", var så säkra.

Vi bör således inte oroa oss över miljön på grund av att den skulle vara beroende av våra omsorger för att överleva, utan därför att vi tillhör och behöver den. Människan är en del av naturen, vår kultur likaså. Allt är ett och samma. Den klassiska frågan: "Om du vore ett djur - vilket djur skulle du då vara?" har, som författaren Douglas Coupland påpekat, ett entydigt svar: "Du är redan ett djur", en biologisk maskinkropp.

Och inte bara det, vi är också våra sammanhang. Vi består av de intryck vi har fått, och de omgivningar vi har insupit. Även på ett bokstavligt plan, faktiskt - en studie har visat att datamöss och människor är ett och samma, åtminstone känner vi det så. När vi använder ett verktyg ofta slutar våra hjärnor att uppfatta det som främmande och behandlar det istället som en del av oss själva.

Vi tänker inte på att vi håller i en datamus och att vi måste flytta den över en plan yta så att vi på skärmen kan klicka på en länk: Vi bara gör det. Musen är vår förlängda hand. Inte heller reflekterar vi över att vi läser en roman eller tittar på en film, snarare tar vi del av en berättelse som bara vecklas ut inför vår inre syn. Och när vi skriver är vi ett med den artificiella förlängning som är pennan, skriften bara händer. Miljöerna vi vistas i formar oss och vi formar dem genom att reagera på dem och interagera med dem. Precis som vi inte är konstanta utan kan uppleva saker olika vid olika tillfällen så är inte miljöerna platser utan ständigt pågående processer.  

Vi måste förstå det här, måste börja tänka ännu större vad gäller begreppet miljö. Framför allt är det på tiden att vi ordentligt tar itu med den kanske viktigaste samtida miljöfrågan av alla, nämligen internet. Internet är ett revolutionerande och helt fantastiskt verktyg som möjliggör en värld mer jämlik än vi någonsin vågat drömma om. Det är redan långt mer än en död generation fåglar som står på spel; de repressiva datalagar som nu är på tapeten hotar inte bara om en tyst vår utan om en tystad demokratisk debatt.

Internet anses fortfarande vara något alternativt som sker ute i marginalen, man pratar om nätet i förhållande till irl, in real life. Verkliga livet. Men nätet är på riktigt, allt större del av vår tillvaro utspelar sig här. Och alla som någon gång utfört ett bankärende på nätet håller nog med mig om att transaktioner gills även om de utförs av vår förlängda kropp medelst fingrar som knappar på ett tangentbord och flyttar en datamus. En räkning är betald även om jag betalar den på internet istället för att gå till ett bankkontor. Internet är verkliga livet.  

Nu kanske någon näsvis person invänder att även om man kan gå med på att internet är  åtminstone ett appendix till verkliga livet så är det ändå inte lika verkligt. Man kan aldrig vara helt säker på vem man pratar med. Well, vad innebär det egentligen att vara verklig?, kontrar jag då. Går det att vara någon annan än sig själv även om ens kropp är den trötta mellanchefen Göran, 47 år, och ens internetpersona är fnissfjortisen hornybabe357? Det är ju fortfarande samma medvetande som kommunicerar, om än genom olika filter.

Vi hackar oss själva även i köttvärlden, även om vi inte tänker på det så: Vi sminkar och färgar håret och ligger i solarium och rakar och vaxar och plastikopererar och skaffar färgade linser och tatuerar och piercar och får pacemakers och tar emot blodtransfusioner och äter acetylsalisylsyra och antidepp och drogar oss i största allmänhet och går på p-piller och blir med barn genom provrörsbefruktning och allt möjligt.

Internet tar det hela ett steg längre. Klass, kön, ras och sexualitet - alla variabler som tidigare definierat människorna och utgjort grund för våra samhällsanalyser - har i ett slag blivit betydligt mindre relevanta. Individen som social konstruktion är inte längre lika självklar. Även om vår bakgrund givetvis färgar vårt sätt att uttrycka oss så finns på internet ändå en möjlighet till en helt ny sorts hudlös jämlikhet.  

På något plan har Miljöpartiet förstått det här, på något plan har man greppat att nätet har potential att verkligen bli praktiserad demokrati: ett enda kosmopolistiskt torg. Man påpekar gärna att det är en dålig idé att åsidosätta allt vad normal rättssäkerhet heter, att det kanske inte är särskilt lyckat att ge staten och nöjesindustrin rätt att övervaka och visitera samtliga medborgare efter behag på nättorget. Man är dessutom också kanske det parti som bäst av alla inser vikten av global kommunikation. Ändå vacklar man i internetfrågor.  

Maria Wetterstrand frågade en gång förtvivlat i en tevedebatt hur vi skall kunna se våra barn i ögonen och säga att torsken är död. Well, jag vill ingalunda framstå  som en Marie Antoinette, men ge dem lax istället! En mer intressant fråga tycker jag är hur vi skulle kunna förklara för våra barn att vi handfallna stod och såg på hur socialdemokraten Thomas Bodström och hans polare kvävde det fria internet i sin linda?

Internet är på riktigt. Det är en verklig miljö. Vi måste förstå det. Samma lagar som gäller i köttvärlden måste gälla på nätet, självklart - och tvärtom. Det är därför helt sinnessjukt att vi i Sverige idag har en lag som FRA-lagen - som ger staten rätt att avlyssna alla helt utan urskiljning, och en lag som IPRED-lagen - som ger nöjesindustrin rätt att även vid lös misstanke om kopiering kräva ut folks personuppgifter och stämma dem på helt orimliga summor pengar.

Jag anstränger mig verkligen för att inte framstå som en förföljesemanisk foliehatt, för jag vet att min enda chans att få folk att lyssna på mig är att vara lugn och sansad, men jag är uppriktigt förvånad över att det inte brinner bilar utanför Rosenbad. Vi lever nämligen per definition i ett övervakningssamhälle nuförtiden. Glöm storebror, vi har två storebröder. Politikergubbarna tog liiite för många bastubad med näringslivsgubbarna, och nu sitter vi fast med dem båda. Jo, de som fruktade att internet skulle bli ett vilda västern hade rätt. Fast det blev ett vilda västern på ett annat sätt än de tänkte.

Min allra innerligaste önskan just nu är att de rödgröna skall fatta, jag menar på riktigt fatta. Fler lagar är ju på väg, däribland Thomas Bodströms skötebarn Datalagringsdirektivet - som tvingar telefoni- och internetleverantörer att lagra trafik så att staten kan övervaka och analysera den. Nu har först Vänsterpartiet och sedan Miljöpartiet omsider sagt nej till Datalagringsdirektivet. Men jag vågar fortfarande inte lita på en rödgrön koalition som är så undflyende såphal och ändrar sig så ofta, som inte har patos nog att på egen hand stå upp för det man tror på.

Man får inte vara så kåt på att regera att man är beredd att kompromissa vad gäller medborgarnas rättssäkerhet. Man får bara inte. Pragmatism är visserligen en god politisk strategi, men man måste också ha någon form av ryggrad, ett grundläggande "¡No pasarán!". Det räcker inte med tjusigt tal. 

Socialdemokratin är en koloss. Och när det kommer till internetfrågor identifierar den sig inte med medborgarna utan med staten. Miljöpartiet och vänstern måste ge Thomas Bodström en knäpp på näsan och hans parti en uppläxning. Internet är vår tids viktigaste miljöfråga, och om vi skall kunna rädda det fria nätet undan utrotning så måste de rödgröna börja ta det på allvar. Det finns bara en hållbar väg att gå för ett demokratiskt samhälle, och det är att riva upp IPRED-lagen och FRA-lagen, rösta nej till Datalagringsdirektivet och stoppa varje annan internetfientlig lag.


Utdrag ur text som skulle ha publicerats i den rödgröna antologin Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras, men som - jag citerar - "inte fick plats". Mm, det finns en särskild plats i helvetet för redaktörer som betalar symboliska löner för aplånga texter och sedan inte publicerar dem.