Om Gud.

Nu är det påsk. Allt är tråkigt, och det är meningen. Det finns några småroliga saker som kännetecknar påsken, typ ägg, färgen gul, häxor, marsipan. Men framför allt går påsken ut på lidande. Det är i lidandet allt kulminerar.

På dymmelonsdagen påbjuder traditionen att man fäster småtaskiga lappar på folks ryggar, på skärtorsdagen far häxorna till Blåkulla, och långfredagen är vad den heter: en extraordinärt lång fredag då allt är stängt och den samhälleliga stämningen är en smula dämpad. Detta med anledning av att en man sägs ha avrättats i ett fjärran land för ett par tusen år sedan. Vi förväntas sörja honom. Dagen därpå äter vi ägg.

Ja, påsken är ett sammelsurium av hedningatro och kristendom, och det roar mig att tänka på hur det hade sett ut om de respektive riterna hade introducerats idag. Lappar på ryggen och smällare och häxor och fjädrar och ägg och godis hade nog inte varit så svårlanserat. Högtidlighållandet av en sedan länge död blatte, däremot? Det är tveksamt.

Jag var väldigt fascinerad av Bibeln som liten, det har jag skrivit om förut. Men kristendomen har alltid känts mig främmande, alla sidor av den, även den moderna variant som anstränger sig för att bjuda in i princip vem helst som vill bekänna sig till den. Det händer ibland att jag smyger in i någon katedral här i Paris och insuper predikan och latinska gosskörer och dånande orglar och tung rökelse, men då är det dramat och stämningen jag vill åt, inte religionen.

Jag har helt enkelt väldigt svårt att förstå varför folk överhuvudtaget väljer att tro. Men det finns en låt, en enda låt, som överbrygger just det där avståndet, som förmänskligar religionen och gör den väldigt tydlig för mig:



Utvandrarsviten av Vilhelm Moberg är ju något av det absolut mest hänförande som skrivits på svenska. Och när Helen Sjöholm sjunger till Gud att han måste finnas, för annars har hon ju hållit ihop och kämpat förgäves, ja då är det min Kristina jag hör. Mina ögon tåras av hennes desperata vädjan. Björn och Benny har verkligen fångat henne och hennes existentiella dilemma på kornet.

I böckerna känns Kristinas religiositet orubblig på gränsen till det mekaniska, en barnatro som vuxit sig starkare och starkare, och som det skulle kosta henne mer och mer att ifrågasätta: hon håller fast vid tron därför att hon inget annat har. Hon har lyft blicken uppåt och anbefaller den att klamra sig fast där. Jag har läst böckerna flera gånger om, och det är ganska intressant - och ironiskt - att det är just en uttalad ateist som Björn Ulveaus som ger Kristinas relation till Gud riktigt djup och komplexitet.

Det ligger ett helt livs tyngd bakom Kristinas du måste finnas. Det är nog det som gör det så kraftfullt. Men annars: Jag kan inte förstå hur man kan välja tro. Rättare sagt kan jag inte förstå hur man kan välja att leva sitt liv efter en uppsättning regler med mindre än att man känner fast övertygelse om att de här reglerna är rätt. Hur kan det räcka med bara tro, anta, förmoda?

Det imponerar heller inte på mig när moderna kristna koketterar med tvivel eller med att de är så trygga i sin tro att de kan göra rätt ordentliga avsteg från den, det känns för mig som en andlig motsvarighet till att påstå sig vara så rik att man kan skvätta champagne omkring sig ur någon dyr jumbobutelj - ett vulgärt sätt att demonstrera att man tycker sig ha råd. Och sedan kan jag inte låta bli att undra varför man kallar sig kristen om man inte ämnar efterleva kristna påbud?

Det retar mig när människor sluter upp bakom kristendomen utan att mena det. Det retar mig eftersom alla de som kallar sig kristna faktiskt sanktionerar en sinnessjuk saga från forna dagar. Man säger att Gud är kärlek, men det är inte sant. Inte i den form kristendomen har stöpt Gud. Kristendomen har inte främst åstadkommit kärlek utan lidande, och den orsakar fortfarande enormt mycket lidande.

Självklart kan man inte kräva av dem som kallar sig kristna att de skall ta ansvar för all galenskap som begås i kristendomens namn. Men Bibeln är en blodig berättelse som uppmuntrar till just galenskap för den som väljer att tro på vad som faktiskt står. Och varje person som kallar sig kristen bidrar till att hålla en lång tradition av överhetens förtryck och groteska normer vid liv. Så, seriöst: om man inte står bakom Bibelns budskap utan bara Jesu evangelium, varför kan man inte bara kalla sig jesuian, helt enkelt? Säga att det är Gud och Jesus man älskar och vill tjäna, inte Bibeln. Varför man nu alls skall leva genom någon annan, högre makt eller inte.



Isabelle Ståhl har tidigare bloggat om motsägelsen i att bli fri just genom underkastelse. Hon citerade då psalmen O helga natt, och även om hon enligt utsago förstår att kontrollförlust (läs: överlåtande av kontroll) kan skapa en känsla av frihet så stör hon sig på paradoxen i att man måste falla på knä: "Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet!". O helga natt är ursprungligen en fransk psalm, Minuit, chrétiens, och intressant nog är den ursprungliga uppmaningen till folket faktiskt rakt motsatt den som framförs i den svenska versionen: "Peuple, debout, chante ta délivrance!". Vilket översatt borde ha blivit ungefär: "Folk, stå upp, besjung din befrielse!". Båda versionerna åsyftar dock i slutänden förstås precis samma sak, med Isabelle Ståhls ord: "ett beroende till guden och den nåd, förlåtelse och tröst som han erbjuder i utbyte mot rätt handlingar".

Jo, kristendomen pratar gärna om villkorslös kärlek, om att Gud älskar oss alla. Men det gör han ju inte alls, inte på riktigt. Ända sedan människorna spikade upp hans son på ett kors har den kristne guden varit väldigt tyst. Och ärligt, jag tycker att hans senaste erbjudande var sisådär:

Jag kommer alltid att älska dig, och jag respekterar och högaktar din fria vilja. Jag låter min ende son dö för dina synders skull. Eller, tjaa... om du väljer att inte älska mig tillbaka och lyda mina regler så kommer jag fortfarande låta dig ruttna i helvetet.

För mig låter inte det som ett faktiskt val. Ingen av oss har ju ens bett om att bli född. Vi har heller inte bett om den kristne gudens regelverk, eller om att hans son skulle inkarneras och dö för oss. Gud har skapat oss till sin avbild, men han förväntar sig att vi skall synda och därför lät han sin son ta på sig de här synderna i förskott. Vi står alltså i skuld från det att vi kommer till världen, för synder vi ännu inte har begått. Gud förväntar sig att vi skall göra fel, detta är själva fundamentet för vår relation till honom.



Förhållanden behöver inte vara jämlika, absolut inte. Men för att överhuvudtaget klassas som förhållanden så bör de åtminstone vara ömsesidiga. Alla relationer består givetvis i någon mån av projicering, men att ängsligt försöka behaga någon, att göra sitt bästa för att vara den han vill att man skall vara och försöka gissa sig till ifall han gillar det, well, det är bortom allt vad ömsesidighet heter. Men sådan är människans relation till den högre makten: I talk to God but the sky is empty. Vi famlar i mörkret efter tröst.

Tro, hopp, förljugenhet och en intensiv önskan om kärlek är vad som får oss att fortsätta försöka fastän vi egentligen vet att det inget tjänar till:

He's just not that into you. Det är nyckeln till mysteriet med Gud. Och vi kanske vill intala oss att "he's so gonna call", men ärligt, han har inte så mycket som skickat oss ett vykort på flera tusen år. Mm, det suger att vara avståndsförälskad i någon som verkligen inte bryr sig överhuvudtaget, men så är det det ibland. Så är det inte på tiden att vi går vidare?