Postapokalyptiskt safari.

Ack, söndagen! Jag skulle resa från Stockholm till Göteborg. Avgång klockan 13:35, ankomst klockan 20:35. Det kändes fint. Att skramla omkring på landsvägar i sju timmar kan vara liksom meditativt.



Med mig hade jag en korsordstidning, en flaska mineralvatten, en banan och sådana där goda halloumiwraps som är så svåra att hitta. Jag hade varit tvungen att släpa runt min packning till tre pressbyråer innan jag äntligen fick tag på de där wrapsen. Men det var det värt.

Det var en lätt dag och solen stod snett över slätten. Bussen låg fint och säkert mitt på vägen. Jag lyssnade på Nick Drake.

Snart mulnade det emellertid på. Vi gjorde ett kortare stopp i Eskilstuna och där var det inte särskilt livat kan jag tala om. Fast ändå en västanfläkt jämfört med det som komma skulle.

Vi närmade oss den första byn.



Tristessen var så överväldigande att jag var tvungen att ta ett foto.

Och så ett till. Och ett till. Jag fortsatte fota byarna vi åkte igenom, trollbunden av den monumentala tomhet de utstrålade. Jag kände mig som en turist i ett postapokalyptiskt samhälle: den yttersta dagen har obemärkt smugit förbi, det här är vad som finns kvar.

 


How I dearly wish I was not here.




På den här busstationen står tiden stilla. Klockan är alltid tio i sju.







Det var så fascinerande. När man åker med tåg är det inte alls samma sak. Då flyger omgivningen fort förbi. Att i sakta mak skaka fram med en buss längs gatorna får en att komma mycket närmare.




Vid ett tillfälle sade jag något till mitt resesällskap om att ångesten de här platserna utstrålade bara var för mycket, att jag tänkte blogga om det. Hon svarade att det var precis som Ängelholm, där hon växte upp, och vi skrattade. Då vände sig busschauffören om och sade att vi skulle vara tysta. Jag antar att han misstog oss för ett par småflickor eller något, ni vet, sådana som man - till skillnad från exempelvis bullriga fryntliga herrgrupper - kan huta åt om de så bara för ett ögonblick för lite oväsen. Jag sade till busschauffören att jag tyckte att han överreagerade. Men sedan vågade varken mitt sällskap eller jag prata mer. Vi satt där i stum chock.

Jag tänkte på Ruben Östlunds underbara film De ofrivilliga. Jag tvingade alla jag kände att se den för att jag tyckte att den var så bra. Nu kändes det som att jag befann mig i den.




Det är det här som skall föreställa hjärtat i just det här lilla samhället, antar jag.  Ett torg. Jag vet inte var det är någonstans. Alla små orter och byar flöt ihop till en enda sörja i min kamera.




I de här husen äter man alltid makaroner och falukorv och ketchup till middag. Varje dag, året om.




Öde affärsgata på okänd ort.




Hur står de ut? Hur överlever de? Jag menar de som i tyst desperation vaknar till ännu en dag som är precis som alla andra dagar. De som aldrig lyckas ta sig därifrån.

Jag förstår verkligen inte hur de klarar det.




Have you never heard a way to find the sun?