Det stundande upproret - I Am What I Am.

Jag läser nu Det stundande upproret (L'insurrection qui vient). Fast på engelska, för det blev för kämpigt att läsa den på originalspråk, märkte jag, och någon svensk version hittade jag inte på nätet.

Tanken är i alla fall att jag tillsammans med bl a Victor Andreasson, Samira Ariadad, Magnus Eriksson, Rasmus Fleischer och Ester Pharasyn skall läsa ett kapitel, en cirkel, i veckan och sedan varje söndageftermiddag sammanstråla till näts för att diskutera innehållet. Jag hade dessutom tänkt blogga lite när andan faller på. Typ nu, vid tresnåret en lördagnatt.

Först ut förordet. Jag tyckte faktiskt att det var, tjaa, fånigt. Vulgärt. Ogenomtänkt. Nedlåtande. Illavarslande. Det gjorde mig trött. Det är ju ingen som egentligen vet vilka som ingår i det anonyma författarkluster vid namn Osynliga kommittén, Comité Invisible, som ligger bakom Det stundande upproret, men en inte alltför vågad gissning är väl att det är välutbildade medelklassingar med vänsterbakgrund. Faktiskt skulle man kunna se åtminstone förordet och det första kapitlet i boken som ett uttryck för hur "småborgerligheten dissekerar sitt själsliga tillstånd", på precis samma vis som Osynliga kommittén själv anklagande menar att den samtida populärmusiken gör.

Exotiserandet av de förmodat visa gamla arabiska farbröderna ute på gatorna i stadsdelen Belleville i Paris, den romantiska synen på förortskravallerna år 2005, det förringande påståendet att "ingenting kan göra det till en lockande tanke att torka pensionärsarslen för minimilön". Ja, det finns mycket som stör mig. Det är kategoriskt, von oben och understundom rätt puerilt. Dystopiskt utav bara helvete. Men intressant är det ändå.



"I've always been ambitious. I don't believe ambition is a learned behavior. I believe it is part of a person's character. I'll always continue to try and move to the next level. I know I will die chasing something." 50 Cent.


Det första kapitlet, cirkeln, har döpts till I Am What I Am efter en reklamkampanj som Osynliga kommittén fann synnerligen provocerande. Texten behandlar jaget och dess ofrånkomliga upplösning.

"Vi klamrar oss fast vid våra jag som vid en eftertraktad yrkestitel. Vi har blivit våra egna representanter i en märklig kommers", skriver Den osynliga kommittén. Man pratar om kontrollen av den egna identiteten, om hur vi definierar oss själva genom olika meningslösa markörer, typ våra bloggar, boenden, vilka vi knullar med.

Jag har skrivit förut om hur överflöd gör förmågan att urskilja och sålla till högstatus. Vi står alla i ett konstant spöregn av information, och på ett sätt kanske man till och med skulle kunna tänka sig att kampen vi som vuxna för idag är lite densamma som när vi var små och just lärt oss att omvärlden och vi själva var separata ting. I ett samhälle som handlar om att bli till genom konsumtion måste vi ställa oss samma frågor som den förvirrade ungen som just fattat att hon och mamma inte är samma person:

Vem är jag? Vad är en del av mig och inte? Vart går mina gränser?

Författarna vänder sig emot jaget, men samtidigt odlar man ivrigt myten om det. Den röda tråden texten igenom är rätten till originalitet och särart, konserverandet av samma unika snöflinga som man hävdar måste upplösas. Hotet om att uppslukas och malas sönder av något stort och opersonligt skymtar som en orolig skugga. Det samtida samhället kännetecknas av "de existentiella kryckor som tillåter mig halta fram, den uppsättning beroenden jag har dragit ihop till priset av min identitet".

"I motsats till vad vi har fått höra sedan vi var barn så är inte intelligens anpassningsförmåga - eller om det är en sorts intelligens så är det snarare slavarnas intelligens", skriver kommittén trotsigt. Man vänder sig emot idealet som säger att man måste vara stark och duglig och normal, men använder samtidigt själv genomgående samma diktomi. Man pratar i termer om kryckor, handikapp, sjukliga tillstånd, svaghet, patienter, kroniska tillstånd, sjukdom, depression, amputation o s v. Textens "vi" är något av en kuvad, skadeskjuten olycksfågel med maläten martyrkofta. Mot detta "vi" ställs sedan ett konspiratoriskt "de". Och det är här jag tycker att det blir problematiskt på riktigt.

Jaget måste ersättas med något, det begriper jag också, och jag kan absolut acceptera ett vi i dess ställe. Men för Osynliga kommittén verkar inte detta vi vara en slarvig beteckning på en större gemenskap utan snarare ett pluraliserat, utvidgat jag. Fortfarande gör man tydlig skillnad, fortfarande ägnar man sig åt den statiska avgränsning gentemot andra som man i vämjelse vänder sig emot texten igenom.

Det är väl ändå isoleringen som är problemet med jaget? Det är åtminstone det jag tänker mig är den egentliga orsaken till att vi är så deprimerade nuförtiden. Aldrig förr i historien har väl individualismen varit så stark som den är just nu, i just vårt västerländska samhälle. Jag tror att det avskärmande som är individualisering också innebär en känsla av avfjärmande; en avsaknad av sammanhang. Detta att därtill vara lyckligt lottad i en värld där så många, ja majoriteten, inte har ett skit sätter ju även press på en att vara lycklig. Vi har allt, och ur detta allt förväntas vi smida vår individuella lycka. Att inte kunna känna vad vi borde på beställning skapar stress och skuld inom oss.

Och jag tycker att det är så jävla onödigt att polemisera och politisera den mest grundläggande identiteten. Kapitlet I Am What I Am i Det stundande upproret bjuder inte på någon lösning, bara en annan sorts gränsdragning och alienering.



Mm, det här var mina tankar kring den första cirkeln i Det stundande upproret. Ser verkligen emot att diskutera den med resten av gruppen, och med alla andra som känner sig manade. (Boken finns att läsa på engelska här.)