Tekniken uppmuntrar till likriktning.

Rasmus Fleischer har skrivit ett blogginlägg om kollektivismen och likriktningen på internet. Han tar bland annat upp en ledarkrönika av Sanna Rayman, där hon beklagar sig över hur "vi går från det initierade och spretiga till något bredare och plattare".

"I FRA-debatten skapades uttrycket bloggbävning, en teknik som nyttjade befintliga sökmotorer", skriver Sanna Rayman. "Genom att länka till alla som skrev om FRA togs de olika bloggportalerna över av ämnet. Den systematiseringen är idag vardag. Länkandet är ofta urskillningslöst. Det enda kriteriet verkar vara att man håller på samma lag i valrörelsen."

Jag förstår verkligen Sanna Rayman, och har själv funderat över den där likriktningen. Som jag har skrivit tidigare så känner jag mig lite besviken över den där fårmentaliteten som åtminstone jag ser som en allt starkare tendens på internet; det var väl inte såhär det skulle bli? Jag tror inte att kollektivismen bara kan förklaras med att ett "number of he’s and she’s which, as they have increased in number, have become mingled together and confused" eller att våra mätredskap är för trubbiga, såsom Kalle Palmås föreslår. Till viss del handlar det förstås om vår egen oförmåga att se träden för all skog. Och att fånga Rörelsen™, det som man nästan skulle kunna betrakta som en gnostisk sorts gnista, gör sig förstås inte. Men det är inte bara det.

Om man ser till exempelvis fildelningskulturen så såg tekniken först ut sådan att ju fler personer som försökte ladda ned en fil, desto segare gick det. Numera har man funnit en lösning som gör att det är precis tvärtom: ju fler som är på bollen, desto snabbare går det. Även bloggportalerna är byggda så att det som många skriver om premieras, liksom tidningarnas system med tillbakalänkningar. Visst har Sanna Rayman rätt när hon påpekar att bloggbävarna manipulerar sökmotorerna, men samtidigt skall man inte glömma att de använder färdiga teknologiska lösningar som kan uppmuntra vissa beteenden och avskräcka från andra. Ramarna, det vill säga redskapen och funktionerna, vi använder påverkar innehållet. Tekniken uppmuntrar för närvarande till likriktning och rundgång, vilket förstås i sin tur influerar vårt sätt att tänka kring internet.

Sanna Rayman pratar ju i sin ledare om bloggaren Erik Laakso, som enligt henne hoppade av Socialdemokraternas bloggnätverk efter att ha fått skit för sin kritik mot partiet och sin ovilja att rätta in sig i ledet. Jag vet inte om ni minns det, men Erik Laakso skrev i början av året ett blogginlägg där han drev med just partipiskan och det lätt maniska ask not what your country can do for you...-motto som präglar de mest hängivna partimedlemmarna av alla färger ute i bloggosfären:

"* Varje dag ska jag gå in på partiets webb, öppna nyhetsbreven och läsa de mest aktiva bloggarna i nätverket och läsa om vilka ämnen jag ska skriva om den dagen.
* Jag ska länka till varje artikel som på minsta sätt kan relatera till ämnet och jag ska vara synnerligen generös i bedömningen.
* Jag ska skicka insändare till alla lokaltidningar utifrån de mallar på insändare som brukar figurera i kampanjmaterialet och givetvis forma dem till blogginlägg också.
* Jag kommer ta varje naturligt och onaturligt tillfälle till ett politiskt samtal var jag än rör mig, i kassakön, i tvättstugan, på tåget och i telefon med myndigheter och företag (fodringsägare).
* Jag ska kritisera den borgerliga regeringens förslag och politik i varje läge och istället föra fram partiets egna förslag även då de är snarlika.
* Jag ska ta varje debatt här på bloggen, på facebook, på twitter och på andras bloggar (de borgerliga bloggarna alltså)."

Det faktum att vissa - inklusive den ansvarige för nya medier i de rödgrönas valkampanj -  inte förstod ironin utan applåderade Erik Laaksos dedikation säger en hel del inte bara om det politiska klimatet utan också om den rådande internetkulturen.

Så hur kan man bygga runt det här?