Det stundande upproret - Liv, hälsa, kärlek är utsatthet, varför skulle arbete utgöra undantag?

"En liten dos subjektifiering tog oss bort från det maskinistiska slaveriet, men en stor dos tar oss tillbaka till det."

Så skriver Gilles Deleuze och Félix Guattari i boken A Thousand Plateaus.

Alltså: Idén att löntagarna var mer än bara delar av produktionskedjan skapade en humanare syn på arbete. När vi nu går mot ett samhälle där människor enbart ses som enskilda individer och själva åläggs allt ansvar för sin utkomst så medför det emellertid en återgång till förslavandet. De arbetande tillhör inte längre sig själva utan arbetsgivarna, som Rasmus påpekar så befinner sig inte arbetstagarna längre i formell utan i reell underordning:

"Formell underordning innebär att arbetaren säljer sin arbetstid. Hon utför en uppgift som hade kunnat utföras även utanför ett sammanhang av lönearbete. Hon får sin lön och under återstående timmar är hon fri att sköta sitt. Reell underordning av arbetsprocessen känner däremot inga sådana gränser, utan mobiliserar i slutändan hela livet: sociala koder, språkbruk, nätverksbyggande..."

Och det är ju precis just så det ser ut. Vi hade tidigare ett system där de arbetande sålde sina tjänster till produktionen av varor. Nuförtiden producerar de arbetande istället tjänster och har själva blivit till varor. Att vara arbetande är att aldrig riktigt vara fri. Ändå beskrivs dagens situation förvånande ofta som just frihet.

"Vi lever i ett samhälle där arbete för väldigt många blivit något mycket mer än bara pengar i plånboken. Där man lyxigt nog i allt större utsträckning, kan välja arbete utifrån de visioner och värderingar som man som individ har. Där vi ofta är nöjda medarbetare. Där det faktiskt är så att när det inte passar mig hittar jag en annan arbetsgivare", menar mediestrategen Brit Stakston i en bloggpost nyligen.

Brit Stakstons tes kan möjligen sägas stämma för den försvinnande minoritet som är ekonomiskt oberoende, men de allra flesta jobbar ju inte främst för att ge uttryck för sina personliga "visioner och värderingar" utan för att tjäna pengar. Detta är själva lönearbetets essens. När vi representerar oss själva är det alltså inte våra personligheter som saluförs, utan vi själva som varor.

Det gäller att alltid vara anställningsbar, som Osynliga kommittén, Comité invisible, uttrycker det i Det stundande upproret (L'insurrection qui vient). Jag har nu kommit till den tredje cirkeln, som heter Liv, hälsa, kärlek är utsatthet, varför skulle arbete utgöra undantag? och handlar om just arbete.

Jag har tidigare skrivit om hur prostitution inte främst är att erbjuda en sexuell tjänst utan sin kropp:

"Att sälja sex är, till skillnad från vad många så kallat sexpositiva hävdar, inte att erbjuda en tjänst. I sådana fall kunde man väl lika gärna bygga en runkmaskin och låta den göra jobbet. Att sälja sex är att sälja sin tid och sin uppmärksamhet och sin kropp. Det är med andra ord ungefär som för alla andra som lönearbetar. Vi horar också. Egentligen."

Och så är det ju. Tjänstemarknaden gör oss alla till varor. Till horor. Jag tänkte på det när jag såg journalisten och föreläsaren Anders Mildners förtretade meddelande på Twitter tidigare idag:



Alla vill väl bli trevligt bemötta. Men hur kommer det sig att vi numera nästan upplever oss ha rätt inte bara till kaffet vi betalar för utan också det diffusa lilla extra som vi kallar service?
Kassabiträden är formellt anställda för att ge kunderna den vara de beställer och ta betalt för den, men så personligt har arbetet rent allmänt blivit för oss att de förväntas göra mycket mer än så.

Jag minns själv hur det var när jag jobbade inom krogsvängen. På en av mina arbetsplatser vantrivdes jag verkligen, min chef strök ofta förbi och väste: "Le!" där jag stod bakom bardisken och avskydde alla som beställde annat än öl. (Varför måste folk prompt ha en massa tjusiga cocktails som är jättejobbiga att göra?) Att få betalt för att förverkliga sina personliga drömmar är få förunnat, och även om jag har blivit en av dessa få nu så kommer jag aldrig att glömma hundåren som kom före. Aldrig.

Osynliga kommittén intar något av en foliehattsposition i arbetsfrågan. Man menar att arbete bara är ett sätt för staten att kontrollera folket, och att de flesta egentligen skiter innerligt i jobb.

Deras inställning får mig att tänka på en fransk bok som kom ut för någon handfull år sedan. Den hette Hej lättja (Bonjour paresse) och är skriven av författaren, psykoanalytikern och ekonomen Corinne Maier.

"Om människor gillade att arbeta skulle de göra det gratis", deklarerar Corinne Maier frankt i boken. Hon anser att vår arbetskultur är djupt sjuk, och det gäller även egenföretagande, som enligt henne inte gör annat än att få folk att fastna i sig och sitt istället för att lyfta blicken och tänka på arbetet ur ett större perspektiv. Hej lättja lär ut konsten att maska och fuska och överhuvudtaget undvika att jobba.

I boken lanseras tio förhållningsregler:

"1. Lönearbete är modernt slaveri. Du arbetar inte för personlig utveckling utan för lönen i slutet av månaden.
2. Att söka förändra systemet gör det bara starkare.
3. Arbeta så lite som möjligt - det spelar ingen roll vad du gör, du kan ersättas av första bästa idiot.
4. Du bedöms inte efter ditt arbete utan efter hur bra du är på att snällt anpassa dig.
5. Acceptera aldrig en tjänst med stort ansvar. Du måste bara arbeta mer för ynklig extraersättning.
6. Välj en onyttig, improduktiv tjänst. Jobba aldrig på fältet. Ju onyttigare jobb, desto lättare och bekvämare liv.
7. Undvik exponering när du lyckats gömma dig. Bara de som syns får sparken.
8. Behandla vikarier och visstidsanställda med värme eftersom de är de enda som verkligen jobbar.
9. Lär känna igen dem som liksom du själv genomskådat systemet och upptäckt hur absurt det är.
10. Inse att näringslivets ideologi inte är sannare än kommunismens trossatser. För som Stalin sade: 'Döden vinner alltid till sist. Problemet är att veta när'."




Jag är alldeles för idealistisk för att uppskatta Corinne Maiers individualistiska lösning på ett kollektivt problem, men visst är hon något på spåren när hon ansätter vår inställning till jobb. Jag ställer mig precis som hon dessutom tveksam till att det alltid står som en förklarad sky kring egenföretagandet: Man är ju egentligen inte mer fri som entreprenör, för fortfarande måste man erbjuda något som andra vill ha, fortfarande måste man sälja sig. Jag kan till och med tänka mig att man blir ännu mer livegen än eljest, eftersom man hamnar utanför alla statliga skyddsnät och mer eller mindre står och faller med sitt företag. Ett annat problem är att man i de allra flesta fall måste lägga ned så hiskeligt mycket tid och energi på sin verksamhet att man aldrig riktigt är ledig.

Vi har förvisso alla alltid jour i någon mening. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att den osäkra arbetsmarknaden har gjort en stor del av oss till det som franska sociologer kallar prekariat. Begreppet prekariat är en lek med orden précaire - prekär, utsatt - och prolétariat - proletariat; Det stundande upproret snuddar nääästan vid begreppet i en hånfull bisats, men jag tycker att det är en oerhört intressant tankefigur som förtjänar att framhållas.

Prekariatet utgörs av alla dem som inte har en fix position på arbetsmarknaden. Unga, arbetslösa, svartjobbare, frilansare, konsulter, vikarier, projektanställda, deltidsanställda, visstidsanställda, långtidssjukskrivna, pensionärer. Det här är en oerhört stor grupp, och samtidigt en osynlig grupp. Den är osynlig därför att den inte organsierad, för de som tillhör den ser inte sig själva som delar av en grupp utan som enskilda, misslyckade individer. Osynliga kommittén talar inte heller om den som en grupp utan som individer som smulats ned i systemets springor. Men de, vi, är ju en grupp. Och jag tror att vi skulle kunna uträtta underverk om vi bara insåg vår styrka och organiserade oss.

Jag tänker mig att problemet är att vi har glömt att den fria marknaden bara är ett ekonomiskt system bland andra, och att den inte alls är självreglerande eller självklar i den utsträckning vi inbillar oss. Vi människor måste inte alls anpassa oss till den. I den bästa av världar borde väl snarare marknaden vara till för oss, än tvärtom?




Jag tilltalas inte av vänsterns syn på världen därför att den utgår från en förlegad tankemodell om arbete som inte säger mig något om mitt liv, och som vill göra mig till en yttepytteliten beståndsdel av en idémaskin som är mig främmande.

Samtidigt har jag väldigt svårt att finna mig tillrätta med högerns vurmande för individen, för det är inte så enkelt som att det bara är att ta för sig och hugga in och bli sin egen lyckas smed. Livet är inte en kaka som generöst bjuds alla som föds in i det. En del får en överdådig tårta, andra en ynka skorpsmula. Och vad betyder egentligen begrepp som valfrihet? Oftast känns det väl mest en eufemism för bemedlade personers självutnämnda rättighet att köpa sig bättre förutsättningar.



Det stundande upproret - I Am What I Am.
Det stundande upproret - Underhållning är ett vitalt behov.