Det stundande upproret - Underhållning är ett vitalt behov.

Politikveckan i Almedalen, vänhäng, lättja. Otaliga är de saker som stått emellan mig och den fortsatta läsningen av Det stundande upproret (L'insurrection qui vient). Men nu så. Här är mina tankar om den andra cirk... eller, vänta!

Först av allt vill jag ge bokförlaget Pluribus översättningsredaktion lite smäll på fingrarna.

Jag lyckades nämligen skaffa ett svenskt exemplar av boken, men den är så taskigt översatt att jag har lagt den åt sidan och istället gått tillbaka till det franska originalet på nätet. (Det är från den franska texten jag har översatt de stycken jag citerar här.)

Inte bara är språket i den svenska versionen dåligt; översättningen är nonchalant och ofta direkt felaktig. Denna inexakta hantering är förstås extra allvarlig när det handlar om ett politiskt manifest, eftersom formuleringar och begrepp då alldeles särskilt ingående kommer att nagelfaras och utsättas för genomgående analys. Oseriöst, Pluribus! Men snyggt omslag. Verkligen väldigt snyggt.



Hursomhelst.

"En regering som deklarerar undantagstillstånd mot femtonåriga småungar. Ett land som lägger sitt liv i händerna på ett fotbollslag. En snut i en sjukhussäng som klagar på att ha utsatts för 'våld'. En universitetsprefekt som utfärdar ett förbud mot dem som bygger trädkojor. Två barn på tio år, i Chelles, åtalade för att ha tänt eld på ett barnbibliotek med leksaker."

Så inleds den andra cirkeln i Det stundande upproret. Exemplen är tänkta att illustrera hur grotesk vår samtid är, och jag kan inte låta bli att himla med ögonen. Det här är bara för fånigt, tänker jag.

Fast, jo, visst ligger det ibland något i det som Osynliga komittén, Comité Invisible, säger:

"Vår historia är kolonisationernas, migrationernas, krigens och exilens historia, historien om uppryckandet av alla rötter. Det är historien om allt det som har gjort oss till främlingar i denna värld, gäster i vår egen familj. Skolsystemet har berövat oss vårt språk, radioskvalet våra sånger, mainstreamporren vår köttslighet, polisen vår stad, lönearbetet våra vänner./

Fransmannen är mer än något annat den berövade./ Hans främlingshat smälter ihop med hans hat mot sig själv som främling. Hans skräckblandade avundsjuka mot miljonprogrammen skvallrar enbart om hans förbittring över allt som han själv har förlorat./

Vi har kommit till den punkt där det enda sättet att få känna sig fransk är att gå på om invandrarna, om dem som är främlingar på ett mer uppenbart sätt än jag. Invandrarna har en alldeles särskild, suverän position: om de inte var här skulle det franska inte längre existera."

Jag tror verkligen att man kan prata om en sorts avundsjuka. Rasister identifierar sig inte med de lyckade, rågblonda idealsvenskar som de vurmar för. Inte egentligen. Snarare känner de sig väl som losers, andrahandssorteringen, förbisprungna och förfrämligade i samhället. Och då ligger det förstås nära till hands att stressat börja hacka på dem som är ännu mer uppenbart främmande.

Jag förstår det. Jag förstår att man intalar sig att om inte Den Andra™ främmande gruppen vore så skulle man kunna ha det, tjaa, bra. Och när man definierar sig själv som svensk så följer ju på det att man är svensk gentemot något icke-svenskt. Rasisterna behöver invandrarna, utan dem vore de inget, jag håller med Osynliga kommittén om det.

Samtidigt tycker jag att Osynliga kommittén själv ägnar sig åt precis det fenomen den så föraktfullt skjuter in sig på och kritiserar, precis som i kapitel ett. Denna första cirkel handlade om jaget, och var full av emotsägelser. Den andra cirkeln är i sin tur en löst sammanhållen text om personerna vi har omkring oss; både dem som vi har inpå knuten men likväl alienerar oss ifrån och dem som vi kallar nära och kära. Och det är lika mycket sten i glashus över den här texten, ärligt talat.

Osynliga kommittén ondgör sig över hur alla former av auktoritet liksom dränker oss och det vi är; vår kultur. Den förklarar rasism som "skräckblandad avundsjuka" och "förbittring". Men kommittén själv är ju faktiskt inte ett spår bättre med sitt tjat om ett romantiskt vi som endast definieras genom yttre fiender. Jag tycker att det känns ungefär lika fräscht som Sverigedemokraternas programförklaring.

Och måste ett manifest - såsom till exempel Det stundande upproret - nödvändigtvis vara dramatiskt, överdrivet, större än livet självt? Jag undrar verkligen på riktigt.
Det kanske säger mer om mig än något annat, men jag tycker att boken ofta är dogmatisk på ett sätt som effektivt klipper av alla intressanta tanketrådar.

Det är förstås uppfriskande också. Det drastiska är intressant, om än svårt att ta på allvar. Som när man avfärdar intimitet som "en social uppfinning" som "talar samma språk som tjejtidningarna och psykologin". Familjen betecknas som "sorglig". Ibland får jag lite känslan av att det är en trulig, svartklädd liten Nietzschean på sexton år som har skrivit texten efter en osedvanligt seg och utdragen söndagsmiddag med mamma och pappa.

Men visst är familjen viktig att diskutera.

Rasmus citerar i en bloggpost författaren Toni Morrison ur en intervju från 1989:

"Two parents can’t raise a child any more than one. You need a whole community - everybody - to raise a child./ And the little nuclear family is a paradigm that just doesn’t work. / It isolates people into little units - people need a larger unit."

Alltså: Två föräldrar kan inte fostra ett barn bättre än en. Man behöver ett helt samhälle - alla - för att fostra ett barn. Och den lilla kärnfamiljen är ett system som helt enkelt inte funkar. Det isolerar folk i små enheter - folk behöver en större enhet.

Resonemanget påminner mig om Nick Hornbys bok About A Boy. Bokens mycket allvarliga och jävligt lillgamla unga antihjälte Marcus drar precis samma slutsats: Kärnfamiljen är för liten, den räcker inte till. (Om det här hade varit framtiden så hade jag för övrigt kunnat citera precis det stycke jag tänker på, men så beskaffad är ännu världen att jag är här i Göteborg och boken jag tänker på står i en bokhylla i Paris, och allt finns inte på internet än.)

Jag tycker inte att familjen är ett problem i sig. Det är inte för mig så konstigt att två personer som gjort ett barn vill försöka dela vardagen kring det barnet. Vad jag vänder mig emot är att den konstellationen - mamma, pappa, barn - blivit norm i vår kultur i sådan utsträckning att vi byggt precis allting på just den här treenigheten. Alla undantag, så många de är, betraktas just som undantag och gör oss lite besvärade. Det är så klumpigt.



Jag har tänkt en del på vad som egentligen skiljer hus från hem, jag har haft anledning att göra det därför att jag flyttat runt lite på sistone, och ett hem är för mig den där känslan av att vara på en plats där man inte bara kan sova utan som man verkligen kan vila i. Så kan man ju känna inte bara med bokstavliga rum utan också med en del människor: de är som platser snarare än personer, man ser in i deras ögon och känner en sådan, tjaa, hemhörighet. Det är väl den känslan vi bör vårda, snarare än en viss social konstruktion i stil med kärnfamiljen.

Sedan går förstås allt förr eller senare åt helvete ändå. Inget är konstant, allt flyter. Det ingår visserligen i den psykos som är förälskelse att man av hela sitt hjärta tror på sin romantiska relation, men sanningen är att den i sinom tid kommer att ta slut.  Frågan är varför den skulle det vara mindre värd bara för att den inte varar för alltid?

Om vi slutade vara så besatta av det eviga så skulle inte heller familjen i sina olika former behöva vara så fasansfull. Det finns faktiskt även en tröst i att inget kommer att bestå. Allt går över.