Om internet, självmord och oss.

Hur kan folk sitta och hetsa en ung man som talar om att han tänker ta livet av sig?

"Du kommer inte våga, du är för feg", säger någon utmanande till honom på nätforumet Flashback när han just meddelat att han skall hänga sig och direktsända sin död. Mannen själv framhåller att han börjar ångra sig lite och att han därför skall se till att få det hela överstökat så fort som möjligt. Någon övertalar honom att skriva ett självmordsbrev, så han knåpar ihop några rader. Sedan går allt väldigt fort. Flera personer larmar polisen, men försent. När räddningspersonalen får upp dörren till hans hem är han redan död.

Hur kunde det ske?

Nätet är så hudlöst, men det är ovant för oss att inte se dem vi kommunicerar med i ögonen och därför uppstår även en distans. Det är en paradox: Vi har på nätet möjlighet att komma andra närmare än någonstans annars, men vi kan aldrig riktigt veta vilka de är.

Jag tror att många känner att internet är en chimär. Inte minst på Flashback, som är något av en högborg för nättrollen, det vill säga alla dem som gäckar och lurar och driver med sin internetomgivning. Jargongen är rå, tonen ohjärtlig. Som nätforskaren Marcin de Kaminski skriver så kan man på Flashback ostraffat säga i princip vad som helst, "förutom sådant som anses vara politiskt korrekt".

Därför kan människor sporra en person som säger att han tänker hänga sig. Det är ju ändå inte på riktigt, väl? Det var en fråga som många ängsligt ställde sig på forumet när det började gå upp för dem att den unge mannen kanske inte skojade utan ämnade göra slag i saken.

Det är svårt att föreställa sig hur de som bevittnade hela förloppet mår nu. Desto lättare är det att läsa om saken och förfäras av deras kallsinthet.
En del upprörs även över att Expressen publicerade namn och bild på den unge mannen. Man menar att tidningen hänger ut honom och hans anhöriga, frossar i deras olycka.

Men uppenbarligen ville inte den här mannen gå ur tiden obemärkt: Han direktsände sitt självmord på nätet. Och det är de anhöriga som har gett tidningen fotot av honom, det är de som pratar om honom. De vill inte vara tysta. De vill att vi skall veta vem han var, att han har ett namn: Marcus Jannes.

Vidare: Är det verkligen olycka man frossar i när man skriver om det här spektakulära självmordet, eller om mord och olyckstillbud och katastrofer? Jag tror inte det, jag tror att det snarare handlar om att döden i alla tider har fascinerat människan. Den är det okända, skuggan som hela tiden skymtar i ögonvrån och påminner oss om vår förgänglighet. Allt vi är och håller kärt och kämpar för kommer en dag att försvinna. Inför detta står vi paralyserade.

Kring självmordet finns det också ett tabu som gör just det ännu mer laddat för oss. Självmordet är att ge fingret åt vår tysta överenskommelse om att vi alla måste uppskatta livet medan det pågår, ta till vara på det. Var dag en gåva. Självmordet är en svårbegriplig, dramatisk handling, det står en sky av mystik kring den. Den som tar sitt liv höjer sig över sin egen köttslighet och tar i någon mån kontroll över sitt öde.

Samtidigt finns där skammen, den som sitter i sedan den tid då livet var en plikt och människan inte fanns till för sig själv utan för att behaga Gud. Att ta sitt eget liv ansågs lika illa som att ta livet av någon annan, det var att gå emot Guds plan. Självspillingarna, som de kallades som begått självmord, fick inte ens lov att bli begravna på kyrkogården.

Numera lever vi inte för Gud utan bara för oss själva, vi måste skapa oss våra egna meningar med våra liv. Men skammen kring självmordet finns alltjämt kvar. Bara en sådan sak som att det heter självmord; mord på självet.

Man brukar inte skriva ut att någon har tagit livet av sig, det anses finare och mer etiskt att inte låtsas om det när någon har dött för egen hand. Hysch, hysch. Det är också en allmänt utbredd åsikt att uppmärksammade självmord lätt skapar en Werther-effekt, alltså att de - likt boken Den unge Werthers lidanden (Die Leiden des jungen Werther) - utlöser en våg av liknande självmord.

"Blir människor mer benägna att begå hor av pornografi?", frågar sig idéhistorikern Carl-Michael Edenborg. "Blir ungdomar våldsammare av spänningsskildringar? Hotas statens säkerhet av att avvikande idéer sprids? Blir människor missbrukare av att droger skildras positivt?".
Jag skulle vilja tillägga: Om så verkligen är fallet, betyder det att radio, tidningar och teve inte skall förmedla pornografi, spänningsskildringar, avvikande idéer, positiva skildringar av droger?

Nyhetsmedia menar jag har till enda uppgift att rapportera vad som händer i världen. Det vore djupt problematiskt att betrakta mottagarna som små barn som måste värnas, skyddas och fostras. Självklart bör man till exempel inte avslöja detaljer från en brottsutredning på ett sätt som saboterar polisens arbete. Man har ett visst ansvar. Men - för att ta ett annat exempel - om ett främlingsfientligt parti är på frammarsch så måste man kunna skriva om det, utan hänsyn till att konsekvensen eventuellt kan bli att fler får upp ögonen för det partiet och börjar gilla det.

Och jag håller inte med om att Expressen borde ha rapporterat väldigt sparsamt, helst inte alls, vad gäller det där självmordet. Jag tror tvärtom att vi behöver prata mer om självmord, jag tror att människor som överväger att ta sina liv vore bättre hjälpta av det. Saker och ting känns ofta mindre tunga om man bara kan förmå sig att dela med sig av dem, om man vågar sträcka ut handen. Kanske kan Marcus Jannes död bidra till ett öppnare samtal?

Då förde också den här fruktansvärda händelsen något gott med sig.