Varje år utser tidningen Mama de mest framstående föräldrarna. Eller ja, de flesta kategorierna är förbehållna kvinnor. Det är årets revanschmama, årets karriärmama, årets provokatörmama, årets bloggmama, årets modiga mama, årets hjältemama, årets modemama och årets scenmama. Men en årets papa finns det plats för också.
Jag vet inte exakt vilka kriterierna är för att bli årets papa, men priset går alltid till olika kändisar. I år var det författaren och poeten Marcus Birro som hade den äran. Jag kan inte låta bli att undra varför. Vad exakt är det tidningen Mama tycker är så fantastiskt med Marcus Birros faderskap? Att han alls tillstår att han har barn, att han nämner dem någon gång då och då i sina texter? Att han har skrivit om saknaden efter de bebisar som dog, om längtan efter den som var på väg och som föddes i somras, om kärleken han känner för dem alla? Det gör honom knappast värd medalj.
Om man läser Marcus Birros texter och hans sambo Jonna Vanhatalos blogg så framgår det att han jobbar och är bortrest väldigt mycket, medan hon drar typ hela lasset hemmavid. Men så låga förväntningar har vi på fäder att det trots allt är han som får en fin utmärkelse för att han är en så bra förälder, inte hon.
Inte för ett ögonblick betvivlar jag att Marcus Birro älskar sina barn. Men årets papa? Kom igen. Det lär finnas cirka tusentals män som är bättre förebilder som fäder än just Marcus Birro.
mallene
Xorkrik
Agent Orange