SJ är en katastrof.

Tänk dig följande: Några bönder äger ett stycke mark ihop, och på den marken skall deras kor vistas. Det ligger förstås i varje delägares intresse att valla in så många av sina kreatur som möjligt på just den här marken, även om det betyder att den betas av mer än den egentligen tål. Genom att göra så ser den enskilde bonden till att tillskansa sig så mycket som möjligt av det gemensamma, samtidigt som skadan han eller hon åsamkar slås ut på hela gruppen. Om alla delägare fattar samma egoistiska, men ekonomiskt rationella, beslut så kommer marken snabbt att bli helt förbrukad. The tragedy of the commons, kallas detta dilemma. Allmänningens tragedi.

Allmänningens tragedi innebär att ingen ser till helheten, att alla är upptagna med att göra sin egen del av kakan så stor som möjligt. Det är intressant att diskutera ur många synvinklar: etiskt, psykologiskt, ekonomiskt. Fast istället för allmänningens tragedi skulle jag vilja prata lite om det bolagiserade monopolets tragedi. Jo, jag menar SJ, aktiebolaget formerly known as Statens Järnvägar.

Tisdagen den 21:e december år 2010 tillbringade jag på resande fot. Jag skulle egentligen ha flugit från Frankrike till Sverige redan på söndagen, men det hade snöat lite så alla flygplatser i Paris med omnejd bommade igen helt. Air France på Charles de Gaulle bokade in mig på en ny flight: Tisdag, kl 09,45.

>

Apocalypse snow. Vädret som föranledde stängda flygplatser och inställda bussar och allmänt kaos i Frankrike.


Redan när jag kom dit på tisdagen hade avgångstiden på skärmen flyttats fram och garnerats med ett prevue à, beräknad till. Den tiden förlängdes sedan med tio minuter åt gången i några timmar. Jag landade i Göteborg flera timmar försent, hann bara hem och snabbladda mobilen och stuva undan all smutsvätt i en plastpåse och skrynkla ned en bunt rena trosor i väskan och hiva i mig lite spaghetti direkt ur kastrullen, sedan var jag tvungen att skynda ned till tågstationen.

Klockan var kvart i tolv på natten när vi var framme. Det var 21 minusgrader och lokaltrafiken hade slutat gå och vi hade ingenstans att ta vägen. Där och då uppstod the common of the tragedy. Vi var utlämnade till varandra, och kaoset förde oss samman. Det var ingen som armbågade sig fram, stämningen var sammanbiten men uppriktigt hjälpsam. De sista tre milen fick jag skjuts med några som skulle åt samma håll. Det var väldigt fint, alltihop. Fast det som svetsade oss samman var förstås hatet mot SJ. "Vi väntade på stationen i flera timmar", sade en tjej till mig, "de som jobbade där gick hem vid halv tio, de sade att det skulle komma en buss men det gjorde det aldrig, och när vi  ringde kundtjänst så var det stängt för dagen". Ack, SJ är en sådan katastrof.

Jag tycker att det är fantastiskt att personalen ombord på tågen överhuvudtaget klarar av ett arbetspass utan att bryta ihop och vilja ta livet av sig. Jag blir stressad och lipig bara av att vara resenär en enda dag, men de anställda på SJ lever i det här kaoset hela tiden just nu, och ändå lyckas de vara vänliga och omtänksamma och humoristiska. Det är inte rätt att de skall behöva jobba under de här förhållandena. Det måste finnas någon sorts ombudsman de kan vända sig till? Och det måste finnas någon sorts ombudsman vi kunder kan vända oss till?

När jag reste i förrgår så var kylan och snön problemet. Spårväxlarna hade frusit fast, och rälsen var oskottad och oframkomlig. Men liksom: Ungefär åtta månader varje år har vi ändå i Sverige något som kallas för vinter och som innebär kalla temperaturer och frusen nederbörd. Då borde det rimligen finnas beredskap för detta. Typ plogtåg, snöröjare, och så vidare. SJ skyller allt på Trafikverket, man menar att underhållet är eftersatt. Men jag köpte inte min biljett av Trafikverket utan av SJ, och då är det SJ:s sak att leverera den tjänst de sålt till mig. Ifall Trafikverket krånglar så duger det inte att uppgivet slå ut med armarna, då får man säga till på skarpen så att det fixar sig. Det kanske låter som ett djävla i-lands-problem, det här - "åh nej, det tar för lång tid att åka tåg!" - men det är faktiskt viktigt.

KTH, Kungliga Tekniska högskolan, har forskat i vad förseningarna kostar resenärerna. 300 spänn per person och timme, har man kommit fram. Och "det är lågt räknat", enligt Jonas Eliasson, professor i transport- och systemanalys. Till detta läggs så de statliga kostnaderna, och så de långsiktiga kostnader som tillkommer ett samhälle där man inte kan lita på kollektivtrafiken utan antingen måste bosätta sig nära allt viktigt eller se till att ha bil för annars kan man inte räkna med att kunna ta sig fram.

Jag var tveksam redan innan i tisdags. Skämtade om att jag var vågad som bokade tågbiljett strax innan jul, fastän SJ inte går att lita på. Såhär med facit i hand kan jag konstatera att jag hade sparat både tid och pengar på att ta bussen, och att det är ett både mer bekvämt och tillförlitligt transportmedel under vintern. Visst, personalen på SJ sliter hund, men vad spelar det egentligen för roll när det inte finns någon vilja från ledningen att lägga manken till och göra något åt grundproblemet? Förtroendet är snart uttömt, men SJ verkar inte riktigt bry sig. Man kör på, hela vägen ned i botten, man skiter i korna och marken tillhör någon annan. Det är det bolagiserade monopolets tragedi.